Deklarera ........mera?!

Jag har alltid tyckt om att skriva. Allt möjligt. Så mycket så att jag en gång sökte en Skrivarkurs på distans.
Nu är jag i ett skede i livet när nya riktningar ska tas, och då har jag funderat lite på den där skrivarkursen. Varför sökte jag en distanskurs? Varför gick jag inte "all in", tog mitt pick och pack och tillbringade ett år på folkhögskola och bara skrev, skrev och skrev???
Jamen det finns ett enkelt svar på det: Det gick inte ihop sig med övriga livet.
"Inte kan väl jag"???
Nä. Jag kunde inte det. Då.
Nu blåser andra vindar och det kanske inte just blir en skrivarkurs på annan ort, man kan ju göra annat men skriva, det gillar jag.
När så trycket inombords blir alldeles för högt tar jag till skrivandet. Igen. 3516 ord senare känner jag mig befriad och förlöst.
Ut med det gamla och in med det nya.
Lite "ring, klocka, ring"?????
Är det inte bokslutstider precis nu? Revisioner? Deklarationer? Man gör klart, gör upp och gör mark för nytt???
Är inte det precis nu????

Musik ÄR glädje

Efter en himla lång dag, fast en bra-dag, kommer jag på mig själv med att sjunga högt i bilen på vägen hem efter jobb, handlat med tonåringar och en konsert med Lilla Systers musikklass.
Minsann inte vilken låt som helst utan

..............."musik ska byggas utav glädje"........
                                        ......."av glädje bygger man musik........"

Kära nån. Håller ju nästan på att köra av vägen ju!
Glädje!
Om så bara för en kort sekund, så! Kände jag det! Glädje igen!
Det finns där! Det finns där!
Lovely!
More music alltså!

Björn Skifs e väl grabben hela da´n???

Mitt-i-leva-vanligt-fast-annorlunda-vecka grottar jag mig i låtar med Björn Skifs.
Tills jag kom till denna. Då tog det liksom stopp.
Golvad.
Men jag reser mig som vanligt före 10 och planerar att åka och handla inför ett skoldisco på fredag.
Om jag bara vet vad jag ska handla. När jag ska handla. Med vem. Hur. Vart varorna ska levereras.
"Ta´t lugnt morsan" får jag höra.
"Det är inte förrän i morgon.....handlas......vi ska gö´ lista på klasstimmen..i mor.... fast näe......sen..."
"Discot är inte förrns på fredag"............
Jaha?
Så pass?
Och små detaljer som arbete?
Konserten med Lilla Syster?
Middagsbestyr?
OCH LITE ANNAT SMÅTT OCH GOTT????
"Oj, vad du tar i"??????????
"Är du stressad"????????????
Jag?
Hehe!
Närå. Inte särskilt. Bara lite.......förundrad.... över hur allt hela tiden trots allt går ihop sig på ena eller andra sättet.
Discot kommer så klart gå finfint. Fattas bara annat!

Ett hjärta

Det får sägas.

Ja.

Hjärtesorg.

Gör ont.

Gråtont.

Varje stund ska levas,

varje dag varas,

fast annorlunda.

Snart är annorlunda det vanliga.

Det önskas att tid kan backas,

gjort göras ogjort.

Livet lyssnar inte på det,

livet är varje dag,

nu, nu och nu.

Insikt.

Utsikt.

Vad vet vi om i morgon?

Vad vet vi om sen?

Nu.

En famn är saknad,

en famn är tom.

Livet är varje dag,

nu, nu och nu.

Tamdidam.... di dam......

Dagarna går så fort, så fort. Det är mycket som ska hinnas med. Att andas till exempel.
"Va"?
"Det går väl av sig självt"?????
Tror man.
Tills man håller på att tuppa av och inser att man mest bara snappat efter luft i sisådär en vecka.
Inte bra. Inte bra alls.
Eller när jag kommer ut från jobbet och inte kommer ihåg hur jag kom dit på morgonen. Bil? Cykel? Buss?
Inte bra. Inte bra alls.
Näe.
Därför tog jag sovmorgon idag. Till klockan 10. Utan dåligt samvete.
Som varandes tonårsmamma är det inget problem för ingen annan vaknar före lunchtid ändå.
Sen långfrukost. Sakta. Fika hos Syster Yster. Sakta. Inköp av nya blommor till köksfönstret. Sakta.
Sen.
Att en av mina avpolleterade energitjyvar satte in en oväntad attack bringade mig i obalans en stund. Men bara en yttepyttestund. Jag hämtade mig snabbt. En seger faktiskt. Jag har alltså lärt mig något.
En skön känsla, när obehag och skav faktiskt inte gnager hål utan helt enkelt bara får passera och jag tänker att det inte är något jag kan påverka så: Far to hell away!
Sen.
Efter en mysig middagsstund med tre av mina barn och det fjärde på Skype konstaterar jag så att tant tagit sig fram ännu vecka. Bra jobbat, Cina! Helt enkelt!

Mulle Meck is in da house

Morgonen börjar med ett möte i skolan. Sen till jobbet. Åker hem på lunchen för att mata och peppa Store Bror i soffan. Sjunger en truddelutt.Nåt om sol, vår och vindar. Gillas sådär.
Tillbaka till jobbet. Möte och sen fler möten. Mellan mötena ringer jag hem, man vill ju checka läget där i soffan. Populärt? Nja, knappast.
Men jag är ju rädd att han ramlar omkull därhemma och trasslar in sig med kryckorna och blir liggande?!
"Då får jag väl ligga där tills du kommer hem"???
Ungdomlig insikt.
Mamman ryser.
Sen jobbas det till kvällen, åks hem, lagas mat och sen ska det diskas.
Nånstans där går luften ur. När diskhon börjar läcka vatten och återvinningspåsen under diskbänken på ett litet kick liknar ett akvarium.
Men. Det är bara att kavla upp ärmarna och skrida till verket.
Skruvmejsel. Jasså???
Hink. Ja!
Ficklampa. Finemang.
Sen då?
Hur tusan kan det läcka???
Hjälper det om jag klistrar en bit vaxduk under hon???
Hur gööööööööööör man????
Ok.
Man skruvar bort silen. Tar bort lite mojänger och kollar om packningen sitter där den ska.
Eeeeeehhhh?! Där den ska? Den där svarta gummigrejen?!
Ja den!
Sen skruvar man fast metallmojängen, silen och kollar om det håller tätt.
JA!
Det gör det!
Hurra för mig!
Mulle Meck är mitt middle name!

På rosa moln

Onsdag. Är lika med ledig dag. Hur skönt som helst med ett avbrott mitt i veckan och hinna dra efter andan lite.
OM inget oförutsett inträffar.
Som att Store Brors vad inte behagade läka som den skulle.
Vid pass 12-snåret idag stod varken han eller jag ut längre utan jag knycklade in ungen i pytte-bilen igen, styrde kosan mot Akuten och tja. Så var vi där igen.
Inget är som väntans tider.
Inget är heller som att förklara "sjukhusskräck" för just sjukhuspersonal. Att det inte hjälper att höja rösten till en yngling som svettas floder bara han kommit innanför dörrarna, att det dessutom gör djävulosiskt ont i benet gör inte saken bättre.
Fast jag har lärt mig. Lärt mig att man kan be att få träffa annan personal. Som förstår och kan lite om diagnosen Aspberger t ex. Och sjukhusskräck. För att besöket ska bli så bra som möjligt för både ungen och personalen. Och att mamman inte tillåter att fem vuxna lägger sig över honom bara för att han ska ligga stilla när vadknölen ska tömmas på blod 
Just idag kom efter ett litet byte en underbar doktor. En ung man med huvudet på skaft som lyssnade när mamman förklarade hur läget är med just Store Bror på båren. Vad man behöver tänka på och vad man kan glömma bort i rödaste rappet. Tvångshållning exempelvis.
Ja. Men han fattade ju. Tog sig tid, ställde raka frågor till Store Bror, vände sig till honom och förklarade enkelt och bra.
Då blir ju allting plättlätt ju!
Sen. När ungen fick en lugnande tablett och for iväg på rosa moln, var det ju ingen match i världen att sticka spruta i knölen och dränera..................
Sen var det plåster på, bandage och dags att knyckla in ungen i bilen igen för att åka hem. Hej vad han visslade och sjöng hela vägen hem, tyckte att det här sjukhusbesöket var det bästa. Hitills.
"Nästa gång gör vi likadant, mamma" tyckte han.
Mamman tycker att det inte ska bli någon nästa gång. Evver.
Mamman tycker att det räcker nu. Faktiskt!

Börja om från början.....

Bilen fixad! Check! Finfina nya sommardäck på. Ny spindelled, nya bromsar och lite annat fix och trix. Lite värmehöjande bara när notan skulle betalas......
Biljäkel! Nu rullar du på så fint, bara så du vet det!
Sen haver sonen bytt sin pappas soffa mot sin mammas soffa. Sovrummen är på ovanvåningen och dit tar han sig inte med onda benet. Det blir till att bädda säng i soffan.
När jag hämtade honom knycklade han liksom ihop sig i baksätet, en lång kille i mammans pyttebil.
Med jämna mellanrum mäts omkretsen på vaden, den ska minska i jämn takt annars blir det dränering i alla fall. Hitills är läget status quo, varken större eller mindre. Fast fasligt ont......
Ja men då kan man ju säga att veckan startade bra?!
Jadå.
Det ordnar sig.
Alltid.
Till slut.

Men vad i hela friden?????

Jodå. Torkarbladet är bytt. Fick hjälp faktiskt. Bästa Väninnans fästman förbarmade sig men jag var minsann med där på parkeringen. Spolarvätska fixade jag själv. Ett steg i taget. Ungefär.
I morgon bitti lämnas så bilen på verkstad för lite fix och piff. Kommer bli jättebra ju.
Ja.
Sen har det tittats på handbollsmatch igen. Fikats lite. Storhandlats. Hängts tvätt. Lite sådär som det brukar vara på söndagarna.
Det vi inte brukar göra på söndagar är att sitta på akuten. Tack o lov. Fast det fick Store Bror och hans pappa göra ikväll då det tidigare på dagen sa "poff" i Store Brors vänstra vad när han gick upp för en trappa.
Efter "poffet" blev vaden väldigt, väldigt svullen, blå och stenhård. Såg inte bra ut alls. Sonen fick svettpärlor i pannan av smärta och det är inte heller så vanligt. Tack o lov.
Det fick bli en tur till jouren som skickade vidare till Akuten.
"Poffet" kom sig av ett kärl som sprack. Bara så där. Och då blir det lite trångt där vävnaderna. Långa nålar med någon mätmojäng stacks in i vadmuskeln, trycket skulle mätas.
"Ingen fara på taket" sa doktorn sen men tänkte sig ändå att ett litet snitt, lite tapp på vätska och ett stygn efter det, skulle göra livet lättare för Store Bror.
"Inte nödvändigt" sa samme doktor en stund senare när han fick känna på hur sjukhusskräck kan yttra sig på just Store Bror.
Så.
Lindad vad, sängläge med benet högt är vad som står närmast på agendan för nämnde bror.
Behöver jag tillägga att vi tycker att det helt enkelt räcker nu? Att vi önskar oss lite lugn och ro? Att lite "räkmackeåk" vore på sin plats?
Önska sig kan man ju få göra.
Med början i morgon, please. Ny vecka, nya möjligheter.

Har minsann......

..... redan varit i stadens Sporthall och sålt fika. Store Bror och laget spelade match och publiken skulle förses med kaffe och tilltugg. Så synd då, att publiken inte masade sig dit. Bredda mackor, en rejäl hög, i onödan, skulle man kunna tänka då.
Pyttsan.
Överblivna mackor, en bricka full, räcktes in i omklädningsrummet efter matchen.
Glufs, slurp, svälj.
Hm. Som ett gäng pirayor rensades fatet på ................ noll sekunder.
Resten av dagen då?
Tja.
Har inhandlat ett stycke torkarblad som behöver bytas på Cina-bilen.
Spolarvätska likaså. Påfyllning önskvärt. För att inte säga helt nödvändigt.
Vilken timme som helst ska jag ge mig ut på parkeringen. Ska bara plugga lite instruktionsbok först. Byta torkarblad? Hur svårt kan det vara? Fylla på spolarvätska? Hur svårt kan DET vara?
Det är väl bara att pilla upp huven? Hitta nån mojäng som håller den uppe ett slag och ....... hälla i?????
Fast.
Det känns roligare att måla. Faktiskt.
Får helt enkelt sprida ut gracerna. Fixa bilen först, måla sen! Deal!

On the way

Tänker att solglasögonen är bra att ha på, rödgråtna ögon lyser ju så förbannat. Värre är det med näsan som ju blivit röd av allt näsdukstorkande. Ser bara så konstigt ut med solglasögon runt näsan.
Nä. Ledsenblottad går jag till ICA. Orkar inte ta på mig facet. Man är väl som man är, va?
Kom ju på mitt i ett steg, ett försök att fånga vardagen, att det ska säljas fika vid en handbollsmatch lördag morgon. Och att undertecknad vid ett svagt ögonblick för länge sedan så jävla käckt räckte upp handen när det efterfrågades frivilliga till det. Tror bestämt jag ska binda ihop armarna kring kroppen nästa gång jag går på möten..........
Tjoflöjt. Så jag bakar. Det ger frid och så luktar det ju så gott. Bullar och frallor. Kan ju muntra upp vem som helst. Till och med mig.
Sen.
När jag petar in betalningar för sålda polkagrisar, plastpåsar, tandborstar och NewBody känner jag mig lite som en handelsresande i korta varor. Men det är klappat och klart nu. Check.
Har skruvat ihop nya målarhurtsen. Check.
Bjudit väninna på te och mackor. Check. (skulle vart luch ju, men "någon" hade glömt bort att handla....) Lunchmacka helt enkelt. Satt hursomhelst finfint!
Ja.
Dagarna går ju! Det går ju!
Strumporna är på, liksom resten.
Att sen Store Bror och jag i morse tog oss från sovande tillstånd till ett möte i skolan på sisådär 13 minuter tror jag faktiskt är nytt världsrekord. ........ Så rullade dagen igång! Okammade. No pardon!

Strutsar göre sig icke besvär

När jag härförleden besiktigade bilen, visade sig att den hade lite fel och brister. Va?! En Cina-bil med fel och brister????? Så kan vi ju inte ha det. Not at all.
Sen har jag glömt bort det där. Eller. Inte alls glömt men jag har inte orkat. Kört strutsmetoden som inte är någon bra metod what so ever. Om man nu inte råkar vara struts. Och det är inte jag. Ju.
Idag kommer jag inte undan längre. Bilh-etet måste tas tag i. Och varför orkar jag det då????
Jo. Igår blev jag peppad av en blogginnehaverska, stärkt till hjärta och själ av en "okänds" människas omsorg och kloka tankar. Okänd och okänd. Vi pratar ju via bloggen men vi har inte setts i verkliga verkligheten. Än. Varmt TACK XXX!!!
I alla fall. Hennes ord och klokskap fick mig lite på banan igen. Kändes som jag ömt puttades tillbaka i spåret. Visserligen har jag nog en fot eller så släpandes vid sidan av men jag tar mig framåt. Det är ju jättejättebra!
Sen fick jag ett uppmuntrande mail från en kollega, fina kommentarer på bloggen och dagen var i hamn!
Igår checkades således ortopedbesök av. Utlovat fika frös inne då den unge mannen inte alls ville synas publikt i sällskap av sin ömma moder men blåbärsoppa och färska frallor hemma vid köksbordet är inte fy skam det heller. Mamman är glad för det lilla. Så även sonen visade det sig.
Idag gick han till skolan utan prut. Kanske inte som världens muntergök men i dylikt läge behöver man inte vara särskilt munter. Man behöver bara "go on". Ta en dag i taget.
Mamman har t ex fått på sig strumporna idag. Check! Bara en sån sak. Resten av kläderna med, är bäst att tillägga......
På eftermiddagen väntar ett utvecklingssamtal med Lilla Syster. Check!
Och så var det det här med bilen........
Man måste ju ha en plan. Och jag har det. I stort sett timme för timme men vaddå? Det är en plan likväl. Måndag morgon SEVEN o´clock ska tant och Cina-bilen vara på verkstad. Vad tidigt de börjar???!!!! Lagom promenadavstånd till jobbet sedan. Beställer soluppgång och vackert väder redan nu. Hör sen!
Uppmärksam läsare lägger så klart märke till att planeringen sträcker sig till MÅNDAG. Det tar sig.
Och tjutandet? Jo men det händer. Som när Bästa Mamman ringde alldeles nyss. Till exempel. Men någon ska ju hålla pappersnäsduksfabrikanterna vid liv så.........

Hjärtevarmt!

Har varit med sonen till ortopeden. Det skadade handbollsfingret skulle inspekteras. Det DÄR fingret. När han skulle göra vissa övningar var det med något röda örsnibbar som det DÄR fingret sträcktes och böjdes. Han vände sig mot sin mamma och log. Du milde himmel om ni visste vad det värmde ett mamma-hjärta just precis idag!

Snigel, snigel på vägen där..........

Även om tant kraschat och dagarna just nu består av att just precis ta sig ..... framåt, en timme i taget så kan meddelas att det går just ........ framåt. Fast i snigelfart. När så vänner ringer och är vänliga i luren tjuter jag bara. Har liksom lite lättare när folk är arga och skäller, tjatar och gnatar. Omtanke och snällhet avväpnar mig helt och försätter mig i tjutläge.
När en väninna kommer hit, kokar kaffe och placerar mig ute i vårsolen spelar det ingen roll att jag påminner henne om att jag inte gillar vårsol och fågelsångelände. Hon tror inte på mig ett endaste dugg och tur är väl det.
En liten kvart där i solskenet gör ju att jag och hjärtat tinar upp så pass att jag känner hopp. Hopp om ljusare tider.
När jag sen sladdar in på Stora Systers blogg och hittar finfina bilder på en utflykt till Hollywoodskylten, vaknar livsanden lite till. Blir allt till att packa gympadojjor och cykelbyxor med på den däringa utflykten "over there". Fast den cykelbyxerumpan blir det i så fall INGA bilder på, det är då ett som är säkert. Man vill ju inte chocka folk i onödan. Inte ens sig själv. Men till skylten, det bara ska jag!
Sånt tänker jag på när jag sniglar mig fram just nu. Man behöver ha mål och mening med sin färd!

Selma it is!

Man har litet att fundera på. Så där så det upptar både kropp och knopp. Hela tiden.
När jag så skulle göra en presentation på jobbet igår, tog upp min mapp och upptäckte att jag i all hast fått med mig Store Brors kompendium om Selma Lagerlöf i stället för mina ihopknåpade stödord. Tja. Lite oväntat kanske.
Men sen kom jag att tänka på Store Bror och vad HAN skulle bli förvånad när han skulle jobba vidare i skolan med Selma och istället fann sig inkastad i mammans utbildningsflöden, direktiv och målbilder.
Tjolahopp. Nämnda yngling var inte så imponerad framåt kvällningen. Om man säger så! Oväntade upplevelser är inte det bästa han vet.
Mamman har däremot inget emot oväntade upplevelser. Har börjat fatta att livet består av just det: Oväntade upplevelser och man får banne mig göra så gott man kan och nu är jag helt uppdaterad på Selma igen. Liksom en del av mina arbetskamrater. Det är ju jättebra!