Vardag

-10 grader, bil som inte vill starta, dörrar som fryst liksom matlådan jag glömde i bilen igår, katten har kräkts och känslan är: är det verkligen inte fredag idag????

Nej, det är det inte. Just go on. Ok’rå.

Ett annat dilemma. Sommarsemestern. Åka mc eller inte? Väger för och emot. Hjärtats dåliga leder väger emot. ”Det är ju så roligt” väger för. Man kanske ska lägga av när man är på topp??? Suck. När man faller för åldersstrecket. Eller i alla fall känner av det där sträcket, när andra färdsätt definitivt skulle vara bekvämare. Gaaah. Fortsättning följer. Först klara av denna kalla torsdag.

Kursdag två avklarad

Så var kursdag två avklarad, tredje och sista dagen går av stapeln 14/2. Oceaner av tid!

Var det en bra kurs? Ja. Mycket. Bra kursledare, bra upplägg, teori varvat med grupparbeten. Trevliga deltagare, bra stämning. Ända tills en deltagare lackade ur för att ”exempelprojektet” enligt hen var ett skitprojekt och skulle aldrig gå att genomföra i verkligheten så hen befattade sig inte med uppgiften särskilt seriöst. Alls.

Så kan man också sprida negativa vibbar och dålig stämning vid ett grupparbete. Vad kan man lära sig av det då??? Att exempel är just exempel, att man behöver kunna se bortom detaljer och tänka helhet, att en del sätter sig på höga hästar i de mest oväntade sammanhang och att jag aldrig i livet skulle uppföra mig så. Inte i något sammanhang överhuvudtaget. Så. Hen är härmed åter försedd med ett ”blurrat” fejs. 

Sen konstaterade jag att dag två hade alla bytt till andra kläder. Ja. Förutom jag då som lämnade mesta delen av packningen hemma men underkläder och mitt prickiga nattlinne fick jag med mig. Nu var ju just ett prickigt nattlinne inte någon lämplig utstyrsel dagtid på en kurs så jag bytte alltså inte om. Varför lägger jag ens notis om sånt kan man ju undra. Energi-slöseri. 

Middagen igår var utsökt. Finns inget annat ord. Tre-rätters i slottsmiljö, vad kan gå fel? Nada och inget. Halv tio låg jag i min säng och sov till sju. Sovmorgon! Hotellfrukost!

Ikväll bjuder Hjärtat på middag så sista veckan i januari blev en lyxvecka! Hurra! Och jag är nästan projektledare. Hurra!

En kursplan som höll

Planen med att ta egen bil till kursen var en bra plan även om det var halt som bara den och tog lång tid att åka. Men det var jag förberedd på så jag var ute i så god tid att jag checkade in först av alla kursdeltagare. ??? Vad händer? Jag har verkligen sprängt min box. Nä. Att glida in sist, iaktta och sen smyga in är mer min melodi. 

Alla blurrade ansikten är nu kända ansikten och det har varit en bra dag. Teori blandat med gruppövningar och hej och hå vad jag har kämpat på. Nya konstellationer hela tiden och så ska det presteras. När dagen var slut frågade två deltagare om jag ville gå med på promenad och det ville jag. Två varv runt anläggningen i pulsande snö var trevligt. Nu en stunds vila innan kvällsaktivitet och middag. Ett annat dilemma: blusen jag tänkt byta om till hänger kvar hemma, packade inte ned den igår kväll för att undvika att den blev skrynklig. Helt slät lär den hänga kvar i morgon när jag kommer hem. Typiskt. Och necessären. Och medicinen. Också kvar hemma. Så nu ska jag piffa utan blus. Ett annat linne? Med sjal? Koftan är densamma. Tandborste och tandkräm fanns i receptionen. Och när kan man gå ifrån middagen utan att verka tråkig??? Är ju så trött. 

Vi har i alla fall enkelrum och GISSA om jag är glad för det. Här brer jag ut mig, nåja, med hälften av packningen kvar hemma är det inte så mycket att bre ut. Over and out. 

Dilemma

Jag ska på projektledarutbildning i två dagar med övernattning och jag känner igen en person av femton, en kollega från annan ort. Övriga är för mig okända och just nu finns de med ”blurrade” ansikten. Alltså. Jag är ingen kurs-människa. Jag trivs bäst i kända landskap men så funkar ju inte alltid arbetslivet och de här två dagarna vimsar runt i huvudet. Att jag överhuvudtaget överväger att åka utan nån jag känner nära hade varit omöjligt för ett par år sedan. Det tar så mycket energi att tänka på alla ”om”, ”hur” och ”uti fall att ...” att jag är helt trött innan. 

Nåväl. Kurs ska det bli och jag precis bestämt mig för att gå emot alla samåkningsprinciper och ta egen bil. Har därför flugit under radarn i all samåkningsmail-konversation. En stunds frist där i bilen tänker jag. Släppa av Store Bror vid hans jobb i morgon bitti och sen åka vidare. Kaffe i mugg och Mix megapol på radion är hur jag bäst laddar för två dagar utanför min box.

Jag har å andra sidan bara hört gott om kursen och det ska bli roligt att få lite andra vyer och göra annat men somligt gnager .... att man jag aldrig lär mig eller blir så där stencool som jag inbillar mig att andra är hela tiden. 

Söndagsångest

Det var ohyggligt länge sedan jag kände söndagsångest inför att gå till jobbet. Det dränerar mig och jag ser inget sätt att förändra situationen för tillfället. Funderar åt tusen olika håll och det känns rörigt i huvudet.

Trots detta har söndagen varit fin, långfrukost, soffhäng och jag har lagat mat. Söndagsstek med potatis och gräddsås, ugnsrostade brysselkål med solrosfrön, kokta morötter. Middagen förberedde jag innan vi for och tittade på Store Bror som spelade handboll. Väl hemma igen var det VM-final i handboll på tv och det hann vi se under tiden potatisen kokade klart. När jag får till planering blir jag helt lycklig! Andra halvlek åt vi framför tv.n. Lite picnickänsla över det, fem vuxna och Lilla N. Danmark vann. Hurra till dem! 

Tycker bara att den här helgen gick så fort. Bra på ett sätt, sista helgen i januari, den längsta månaden evver!

Lördagshänget

Idag hade jag sett fram emot en sovmorgon. Känns som länge sen men vaknade 06.37 av att brandvarnaren började pipa för att batteriet började ta slut. Gah! Bara att kliva upp och byta batteri och blev ju klarvaken av det. Ungdomarna hade inte hört något men jag är verkligen ljudkänslig.

Låg och läste DN i en timme, också skönt innan jag gick upp. Frukost, hängde lite tvätt, kollade Nyhetsmorgon, skjutsade sonen till handbollsträning och då passade jag på att simma. Igen. Den där oron i kroppen lägger sig lite när jag tränat men idag orkade jag inte med något hårt styrkepass. Simning kändes bäst. 1000 meter och 30 minuter senare var jag klar, duschade snabbt för att hämta upp sonen igen och så swosh hem till radhuset. Mer tvätt att hänga och sen blev jag trött. Jag ”borde” åka till Coop och handla men känns som det räcker med aktiviteter för idag. 

Klappar mig på axeln efter en vecka med mycket jobb, stundtals kaosartat både där och här hemma, två cirkelpass och två sim-pass, alla är hela och rena och bilen (den ena) går bra. Jag är nöjd och lutar mig tillbaka i soffan. Älsklingsplatsen.

Så blir det lite lättare

Fredagssimningen. Veckans balsam. 06:05 låg jag i bassängen och 25 minuter senare hade jag simmat mina 1000 meter och plaskade lugnt runt ett tag till. Låg och flöt en stund i avskild del. Vansinnigt skönt. 

Någon annan skulle sköta son-skjutsningen men det funkade inte så ingen son på jobbet klockan 07:00. Stressade mig oerhört men jag djupandades, tänkte på att det var utom min kontroll och inte mitt ansvar. Inte den lättaste plätten. Jobbgrejen stressar mig oerhört.

Efter frukost som vanligt på stans bästa fik klev jag in på jobbet och sen försvann dagen i ett nafs. Det är lite kaosartat och suger energi men mitt i alltihop messade sonen och meddelade att han efter ett morgonhaveri ändå tagit sig till jobbet. Så. Så pustar jag ut ett slag, att han går till jobbet är bra. Att komma igen är bra. Han kämpar på. 

Klockan tre gav jag upp och åkte hem. Största Systern är hemma och vid fyra kom sonen. Det blev två timmars långfika med saffransbullar, gott kaffe och tända ljus. Prat om det svåra och svarta, tankar, insikter och utsikter och vad jag älskar de här stunderna kring köksbordet. Kanske det jag saknar mest? 

Kvällen viks åt handboll. Semifinalerna i handbolls-VM. Heja Danmark!

Lite stress i tillvaron ....

När man kliver upp 05.30 dödens trött för att skjutsa son till jobbet och det sen inte blir något skjutsande p g a anledning och jag blir stressad just därför. När jag sen dricker tre koppar kaffe på raken i ren nervositet över allt och vimsar omkring, kanske för att det tar emot att få till jobbet just nu p g a andra anledningar så är min stressnivå redan på rött 06.30. Hej torsdag liksom och det är bara mörkt fast jag inte plockat undan julbelysningen ute och så svinkallt på det. Och glashalt. Hur lång är den här januari egentligen?

Allt känns faktiskt lite hopplöst tills jag kommer på att jag ska på massage idag. Bindvävsmassage. Vilket gör gott men gör så satans ont. Tror inte att jag klarar det just nu. 

”Det är så bra att rensa kroppen”.

Yes. It is. Jag vet annat som är bra också. Ett lugnt liv. Ett lugnt jobb. Att umgås med glada, harmoniska människor. Att inte känna press, stress och låta bli att dricka så in i bängen mycket kaffe. Sova och vakna utvilad är en annan grej jag hört talas om. ”Fly mig en kudde och jag sover”. Det var tider det. Innan klimakteriet. Innan lajvet blev för påträngande, med andra ord, vansinnigt länge sen. 

Så det är ”bara” att samla ihop mig, djupandas och skalla denna torsdag. Over and out.

Sånt man lär sig

Lajvet. Life. Livet. Överraskar ständigt. Precis när jag trodde vi var på säker mark så gungar det till. Igen. Men när det svajar och oron slår knut i bröstet. Då. Då ringer mamma. Mamma som jag bara inte har hunnit, orkat, kunnat ringa till på länge. Vi pratades vid sist på juldagen. Vansinnigt längesen. 

”Jag känner nåt” säger mamma och så gråter jag en stund. För att hon kände på sig att jag behövde prata men inte orkade ringa själv. Sånt som mammor gör. Känner på sig. Och det är så fantastisk skönt. Så pratade vi en stund om just lajvet och min rena tvättmaskin. Mitt julbroderi. Att hon och väninnorna ska åka till Rhodos i vår. Att vi ska heja på handboll ikväll. Sen kommer sonen och hojtar ”hej mormor” i luren och så har vi högtalarsamtal en stund och allt känns mycket bättre. Igen.

Husmorsbestyr

När jag går hem från jobbet är jag helt dränerad på energi för tillfället och orkar inte ta mig för särskilt mycket. Därför blev jag något förvånad över mig själv när jag fick lust att göra rent tvättmaskinen. Varifrån kommer sånt städbegär helt plötsligen? Sagt och googlat. Jag blandade en smet av bikarbonat och vatten, la det i tvättmedelsfacket och hällde fyra deciliter ättika i tvättrumman och så körde jag maskinen på 90 grader. Därefter torkade jag rent trumman, under gummilisten (välbehövligt) och gjorde rent tvättmedels- och sköljmedelsfacken. Med tandborste. Avslutade med att göra rent silen och skrubba den. Sen satt jag där och njöt av en ren tvättmaskin ända till Store Bror kom och tänkte slänga i en tvätt.

”Aldrig i livet” sa jag.

”Du får boka tvättstugan på gården, min tvättmaskin är alldeles ren”.

Så gick den kvällen, en tisdag i januari.

(Klart sonen fick tvätta i radhuset, extra rena kläder blev det).

En kvinna med husdjur

Gårdagens revybesök var trevligt och roligt. När en hyllning till Jerry Williams framfördes började jag gråta för det var så fint, så häftigt, så vackert och så ”pappa”. Min pappa var ett stort ”Jerka”-fan och ibland, på vissa kort, lite lik honom. Så där satt jag med rinnande tårar och efter det numret var det paus och lamporna tändes brutal-fort. Alltså, man kan väl få lite tid att samla sig????

Hjärtat och jag sänkte medelåldern rejält på denna matiné-föreställning och jag påmindes om att pensionärer minsann inte alltid är så försvarslösa. Inte i en kaffe-kö i alla fall .... pausen blev en intressant upplevelse och jag SVÄR på heder och samvete att jag aldrig ska bli nån som klagar på kaffepriset när jag är ute på galej, inte kommer att tränga mig eller kliva nån på tårna. Eller så är jag inte lagd för att vara ute i stora folksamlingar.

Handbollen såg vi i min stora soffa, en hel hög. Vi stekte hamburgare och hejade på Sverige, en trevlig kväll. Jag somnade tidigt. Igen. Var tog mina nattugglefasoner vägen? Och så vaknade jag med migrän klockan sju i morse. Suck. Medicin och vila bort det tills Lilla N kom på besök vid tio. Store Bror skulle vara barnvakt en stund men hopp och hej så var JAG barnvakt. Nu gör det inget för den där lille killen är the love of my life så det gjorde inget. Men jag är inte riktigt i form idag så han blev lite otålig emellanåt. Nu har han gått hem och jag har tagit tag i dammsugaren för att mota dammråttor på ovanvåningen. Det behövs om jag säger så och låtsas inte om att Store Bror har hämtat in allt lego från förrådet då han helt plötsligt fick ett ohemult stort behov av att bygga lego. Och vips var radhuset bestrött med lego. Jag såg inte det komma precis så jag hann inte med riktigt. Men här hyllar vi kreaviteten och viljan att fokusera en stund .... själv har jag gått bananas på kvarvarande saffransbullar i frysen då jag hittade en påse med gifflar med vit choklad. ”Ät upp mig” skrek de så då gjorde jag det och dammråttejakten kom av sig. Dylika husdjur lär ju vara kvar i morgon med, förvisso på andra ställen för de yr omkring men de lär ju inte smita direkt. Väldresserade på sitt lilla vis. Min söndag. Over and out.

Hip hurra

Igår firade vi Största Systern som nu är färdig restauranglärare! Min stora tjej som ALDRIG mer skulle sätta sin fot i skolan efter avklarat gymnasium. Men. Tider förändras och står hon här, lärare! Stolt mamma är jag.

Man blir trött av att fira och med en jobbig vecka i kroppen la jag mig tidigt igår, sov som en sten till nio i morse. Tassade ned och den för tillfället hemmavarande sonen hade gjort kaffe. Smakade bra. Sen blev det det lördagssimning och strax ska Hjärtat och jag på teater, Eskilstuna-revyn. Ikväll är det handboll på tv och alla som kan kommer att bunka ner sig i Största Systerns soffa för att heja på Sverige. Sånt gillar jag och just nu behöver vi vara nära och det är jag så oerhört glad och tacksam för att vi kan. 

Somligt

Så är världen upp och ner ett slag igen. Brandkårsutryckningar hit och dit. Samtal. Strategier. Provtagningar och mer samtal. Lite jobb. Mycket pepp. Mitt i syjuntan härom kvällen fick jag ge mig iväg för att bistå sonen när livet kändes tungt. En av tanterna åkte med en bit och när hon klev ur bilen klappade hon mig på axeln och sa att jag är den starkaste person hon känner. Men inuti känns det inte så. Inuti känner jag mig så liten och vill helst krypa ihop i min mammas knä. Gömma mig. Men nä, jag råddar det jag behöver och tror är rätt. Om det är rätt vet man ju sen men jag går på magkänsla. Vad annars? Sen åkte jag hem till Största Systern, kröp ihop alldeles nära i soffan under en filt en stund och såg Sverige vinna i handboll. Pratade med Stora Systern i storstan och längtade alldeles jättemycket. Råddade lite till och blev så förfärligt trött. Men det finns planer, strategier, stöttning och pepp och att koka kaffe och ställa fram flingor på morgonen till någon som knappt orkar andas är INTE att curla. Det är att bry sig om,  hjälpa  ”motorn” att bli tankad för att orka ta tag i en dag till. Så lite som i jobbigt läge känns betydelsefullt. 

Idag är det fredag och fredagssimningen är avklarad med efterföljande frukost. Jag älskar mina fredagsmorgnar och även om de startar tidigt är det SÅ värt det. 

När adrenalinet kickar in

Denna morgon började som en mormorsmorgon. Lilla N och jag kamperade från arla stund då Största Systern begav sig till Stockholm för sista manglingen på restauranglärarlinjen. På fredag är hon klar. Hurra!

Efter dagislämningen hettade det till då sonens handledare, sambo och Hjärtat ungefär samtidigt aviserade att ”ingen son på jobbet idag”. Nähä. Handledaren levererade grejer till Hjärtats arbete så det var så han fick veta det. 

Nähä. Jaha. Vad skulle JAG göra då????

Åratal av problemlösning kickade igång automatiskt och tio minuter senare stod jag vid sonens säng, lirkade, pratade, föreslog strategier och en anings motvilligt fast villigt hängde han med svängarna. Ett samtal senare kom handledaren och hämtade sonen och iväg på jobb åkte de. Sambon kunde återgå till studierna, Hjärtat informerades och märkte det på riktigt då mer grejer skulle levereras till hans jobb. Och jag. Jag grät en skvätt på väg till jobbet, torkade tårarna, var ändå glad över att han kom iväg och överbryggade en svårighet och tja. Jag funkar visst bäst under press. Dirigerar och tänker ut automatiskt.

Sen gick jag och lunchgympade med onda armen men låtsades inte om den. Jo, jag har jobbat också. Ätit pannkakor. När saker och ting tjorvar blir jag alltid sugen på pannkakor. Med äppelmos. Nu är jag trött. 

Trött 2.0

Måndag. Dödstrött. Ont i armen efter halkningen igår och gick ned till akuten för att kolla den. Jobbar ju i huset så ”slank förbi” på uppmaning av kollegor. Inget brutet, bara öm vilket var en bra nyhet.

Vaknade före fem i morse då det var dags för sonen att börja jobba igen efter lång sjukskrivning. Det skulle ju egentligen hänt förra veckan men så fick han magsjuka och så mådde han sämre efter det och .... ja. Jag oroar mig. Det drar bara igång men jag jobbar på det. Så. Därför vaknade jag okristligt tidigt (04:40) och kunde inte somna om. Hade lovat att skjutsa honom till jobbet, halv sju var hämtning beställd. Trodde jag skulle svimma när han ringde 06:15 och hann tänka en miljon tankar om hur det ska bli med allting och så vidare i raketfart men han meddelade att jag inte behövde skjutsa för hans handledare skulle komma istället. Så jag behöver träna på att det inte alltid är katastrof när han ringer utan ta det lugnt. Och det fattar ju vem som helst att man hellre åker med en jobbarkompis till jobbet än sin mamma vid pass nästan 23 år. Nu har han inget emot att vara med sin mamma men i vissa lägen så!

Jag åkte och hälsade på honom efter jobbet istället och fixade det sista med försäkringskassan. Hans ett och ett halvt år långa sjukskrivningsperiod är nu över och vi håller alla tummar och tår att han ska få må bra nu. Så klart blir jag lite yrslig för att han går från 0 till 100% på en gång men en dag i taget. Nåväl. Morgonens anspänning gör den här donnan trött. Over and out. 

Som tunn is

När det känts bra ett par dagar så blir jag alltid lite orolig i kroppen. Som att det inte får vara för bra liksom. Mycket dumt. Ska ju inte oroa mig i onödan men efter många år på helspänn så funkar jag så. Så jag gick och simmade och det var skönt. På väg hem halkade jag på en isfläck och blev jättearg. På vad? Inte en aning. På isen, för att det är vinter, för att det inte är sandat nästan någonstans eller något annat. Jag vet inte. Har i alla fall våldsamt ont i högerarmen som jag tog emot mig med. Jag längtar till sommaren!

När julen dansas ut

I morse ringde klockan 07.30 och 09.30 var jag på ett cirkelträningspass på gymet. Häpp. Inte lika svårt och kämpigt som förra lördagen men jobbigt. Ja.

På eftermiddagen hämtade jag och Hjärtat Lilla N och åkte på julgransplundring på mitt jobb. Lilla Systern med sambo anslöt och det var en mycket trevlig lördagseftermiddag. Dans kring granen, fiskdamm, lotter, fika, chokladhjul och så tomten förstås. Nöjda och belåtna lämnade vi tillbaka Lilla N och efter en god middag, ett glas rött och en handbollsmatch på tv (handbolls-VM) senare känns det som det kommer bli en tidig kväll. Tant är trött. Trött och nöjd efter en finfin dag. Gillar’t!

Nar en dag går fort

Denna dag försvann i en rasande takt. Vaknade 04:03 med migränkänning och eftersom jag alltid sover med migränmedicin inom räckhåll kunde jag preppa mig snabbt och somnade om. Vaknade av klockan 06:00 och sen var det igång. Frukost, åka bil till jobbet, hoppa på bussen till Nyköping, vara med på möten, äta lunch med kollega, mera möten, hoppa på bussen hem igen, gå igenom och skriva rent protokoll på bussresan, förbereda ett möte i morgon, hoppa av bussen och åka bilen hem. Laga mat och landa i soffan.

Vaknade av att Hjärtat kliver in. Med nyckel. Jor’åsåatte ..... det här förhållandet har tagit ett nytt steg. Hjärtat är med nyckel till radhuset. Efter fem år tyckte jag att det var dags. Somliga skyndar långsamt.

En bunt biljetter

Lilla Systern kom hem från Ikea i går kväll med ett platt paket: en liten tv-bänk till ett av mina gästrum. Låter som jag har hotell-verksamhet och det skulle jag väl kunna ha, tre tomma sovrum ståtar radhuset med för närvarande. Ett använder jag ju till att hänga tvätt och stryka i. När jag tänker efter.

Nattsömnen är fortsatt sisådär och det tär på humör och knoppen. För att muntra upp mig och andra hasade jag mig därför iväg till vår fritidsförening efter jobbet idag och köpte biljetter till tre roligheter: en julgransplundring, en revy och biobiljetter till bästa pris. På julgransplundringen ska självklart Lilla N följa med och jag kan nu sällas till skaran av kollegor som går dit med sina barnbarn. För till helgen är väl julen slut???? 

När man nästan blir galen

Dagen idag har varit en strulig dag. Missade lunchträningen på grund av driftstörning och jag höll ihop informationsflödet. Inte läge att gå till gymet då. Sen följde en miljard möten och avstämningar av diverse ting innan jag kunde gå hem. Det snöregnar och vid ett övergångsställe blev jag översköljd av moddslask av en bil som körde alldeles för fort och inte stannade men hellre blöt än död. Så fort körde han. För jag förutsätter helt hejdlöst att det var en han. Se där ja! 

Hemma upptäckte jag att värmen i radhuset inte fungerar som den ska. Jag må lida av värmevallningar men det finns ju en nedre gräns för inomhustemperatur även för mig och resten av kvällen lär gå åt att råda bot på värmeproblemet.

Jag kan heller inte svara på kommentarer i min blogg via telefonen och fattar inte varför. Har synkat lösen och e-postkonto till förbannelse men nä. Driftstörning även här vill jag påstå. 

Men Lilla Systern är på hemväg från Ikea med paket till mig, hurra! Och jag orkar nog vara vaken till si så där nio-rycket. Hoppas jag!

Veckan har startat

Jobbat, simmat, ätit gröt och äggmacka. Dagen är klar. Får man gå och lägga sig före 19:00? Den här tanten är väldigt, väldigt trött. 

Hela dagen har jag jobbat stenhårt på att ta det lugnt, andas, göra en sak i taget bland miljoners, inte bli upprörd, bara vara laid back och sköta mitt.

Oroar mig för sonen som skulle börja jobba idag efter lång sjukskrivning men som vaknade av magsjuka mitt i natten. Sånt rår man ju inte för men mina gamla takter sitter och jag börjar oroa mig. Direkt. Utmattande.

Bestämmer att man får lägga sig hur tidigt man vill så .... over and out. 

Lat söndag

En lugn och skön söndag. Långfrukost och sen hamnade vi vid Största Systerns köksbord och ett 1500-bitars pussel. Hjärtat och dottern pusslade, jag korrekturläste hennes examensarbete och sen gick vi hem och åt god soppa. Stora Systern skjutsades till tåget och jag sov middag en timma. Kanske inte helt optimalt att sova middag halv sju på kvällen men trött är jag. En begynnande träningsvärk har börjat smyga sig på och jag har packat baddräkten tills i morgon. Simma efter jobbet är planen för att mota det värsta. Den första långveckan på länge står för dörren och jag peppar mig. Bring it on!

Solsken

Kanhända att januarisol efter januarigrått är väldigt vackert? I alla fall skiner solen idag och det tycker jag är skönt.

Klev upp tidigt för jag hade anmält mig till ett cirkelpass på gymet 9:30, stålsatte mig och iväg kom jag.

Passet var tufft, för tufft för tant egentligen, kändes mer som militärträning men jag kan vara en tjurskalle ibland och uppbådade all kraft som finns i den 56-åriga kroppen och genomförde det. Hänga i armarna och dra upp benen raka 90 grader, hur svårt kan det vara? Apsvårt. Klarade att hänga i 15 sekunder och dra upp knäna lite försiktigt. Sen tappade jag greppet och landade med en smäll. Nåja. Gjort är gjort.

Nu ska jag umgås med Bästa Väninnan och äta en bulle. Livet kräfva balans. Nytta och nöje. Och över alltihop skiner solen!

Januarigrått

Kan hända att januarigrått är det gråaste som finns. Lite regn på det så och humöret är på topp. Eller inte. Mina sömnproblem fortsätter och vid pass efter lunch kändes hjärnan som vissen blomkål. Somnade runt halv två inatt, katten skulle prompt ut 03:22 och klockan ringde 05:20 för det är ju simningsfredag. Väl i bassängen var det skönt men ack så nära att ligga kvar i varm, skön säng istället. Men icke. Efterföljande frukost med simkompisen är veckans höjdpunkt. 

Lite jobb på det. Vår verksamhet har bytt namn och det ska ändras på en miljard ställen på vårt intranät och det är huvudredaktören, jag, som fixar det mesta av de ändringarna. Kan säga att nya namnet nu är inpräntat i huvudet. Ordentligt.

Sen flexade jag ut lite tidigare. Höstens väggkänning vill inte riktigt ge med sig så jag tar det lite lugnt och stilla trots massor att göra. För att kunna göra alls framöver, tänker jag. Tänker mig fortsatt fredagsmys i varma, mjuka kläder. En filt, en soffa, en kopp te. Avsnitt 1023 av ”Say yes to the dress”?! Kanske ett Hjärta dyker upp i ett radhus helt nära mig?? Man kan ju till exempel titta på ”På spåret”. For example. Innan tant somnar i soffan.

Det här särboskapet är ju också en tid av ovisshet, ska vi ses? Var? När? Vad ska du göra? Vad ska jag göra? Ska vi hitte på nåt? Ibland får jag liiiiite dåligt samvete för att jag inte åker så mycket till Hjärtat, har och har länge haft ett enormt behov av att boa mig i radhuset. Antar att det har att göra med de utflugna kidsen och jag behöver en fast punkt.

Jorda mig lite. 

Nåväl. Jag gläds denna fredag åt 1000 simmade meter, att jag sponsrat Store Brors handbollsklubb med 300kr och med det blivit stödmedlem, att jag ätit de sista resterna av en sötpotatisgratäng istället för att köpa ny lunchlådemat och att den nya kjolen, inköpt igår på second hand för 45 pengar är precis så skön som jag hoppats på. En bättre gråfredag, den första detta år. 

Bestulen och inte bestulen på samma dag

I morse parkerade jag bilen utanför jobbet och konstaterade att det inte gick att låsa ena bakdörren. Jag hade ju naturligtvis dragit upp den hårt då den var frusen och så fick jag stå mitt kast. De tre andra dörrarna låstes. 

På väg hem från jobbet aktade jag mig noga för att öppna dörren och slängde väskan bredvid mig i framsätet istället. Åkte en längre sväng med värmen på högsta fart, tänkte att det skulle hjälpa den frusna dörren att bli som vanligt igen. 

Jaha då! Strategin fungerade konstaterade jag när jag parkerade utanför Ica och vips kunde jag låsa bilen.

Kom tillbaka med varor och ställde dem i baksätet och .... fick en chock. Lilla Ns barnstol var borta. Jag blev iskall och jättearg fast tänkte att jag väl fick skylla mig själv. Så går det när man lämnar bilar olåsta. Dumma mig. Jag ringde till Största Systern och beklagade mig, förbannade alla tjyvar och banditer och ”det går inte att lita på nån i den här stan”. Var faktiskt riktigt upprörd. Största Systern med. Sen blev hon tyst ett slag innan hon sa:

”Det var ju typiskt att du satte fast barnstolen igen då”.

”Vaddå satte fast den” undrade ju jag som alltid har den monterad. 

”Jamen vi lånade bilen i fredags när du inte var hemma och la den i bagaget för att vi skulle få plats för vi blev många”.

”Har du kollat i bagaget”?

Nä. Så klart jag inte hade. Som om en tjuv skulle tagit barnstolen och lagt den i bagaget för att skämta lite och jag borde tänkt på att titta där?????

Nåväl. Ut ur bilen och krånglade upp ännu ett fruset lås. Voilà! Där låg barnstolen. Osnodd.

Så konstaterade vi att man absolut kan lita på folk i den här stan när bilen är olåst och jag fick be alla tjyvar och banditer mentalt om ursäkt. Och blev lugn igen. I morgon är det fredag. Tack och lov.

På väg hem

När man får ett hotellrum på sjätte våningen med utsikt över hamnen där fyrverkeriet äger rum, släpar fram soffan till fönstret, sitter där och kurar skymning och ser på skådespelet. Då. Är det ganska gött att leva. I Göteborg firar de av fyrverkeriet redan klockan 17:00 och så är det klart med det. Nu sköts det förvisso andra raketer vid tolvslaget men inget arrangerat. 

Sen gick vi och åt på Pinchos, gick hem och såg på film. Skålade vid tolvslaget och vips, så var det ett nytt år. 

Nu är vi på väg hem och året börjar med en meningsskiljaktighet: Vilken väg ska vi åka hem???

En av oss vill självklart åka raka vägen på ”fortaste-vägen”. Den andre vill åka ”fin-åkar-vägar”. Liksom att se sig om i landskapet. I max 80 km i timmen.

What???!! Det hade vi INTE bestämt och så vann den andre och den ene, moi, fick jobba med att det verkligen inte spelar någon roll, hem kommer vi ju. Så småningom. Och den andre, Hjärtat, blev påminnd om att man minsann inte ändrar planer hur som helst utan förvarning. Nåväl. Mitt inre lugnar väl ned sig så småningom och jag tänker jättemycket på årets sista inköp: ett par Timberlands lågskor på dunderrea. Dem kommer jag att kunna ha for ever. 

Kanske skulle jag haft dem häromdagen på promenaden i Göteborg istället för mina ”klump-boots”. Ja, de kallas för det eftersom jag stått på näsan i dem två gånger tidigare. Denna gång, tredje gången gillt, for jag på öronen på plana gatan, slog i armbågen, knät och höften rätt så illa. Hjärtat såg tämligen förvånad ut, ena sekunden var jag vid hans sida, nästa inte. Nåväl, jag kravlade mig upp med hans hjälp och så låtsades jag som intet. Det är inget särskilt med de bootsen, ingen klack, rejäl sula. Men ”vält-skor” är det. Off they go och tant vårdar sina blåmärken. 

För övrigt stämmer devisen: Borta bra men hemma bäst!