En brasa för en trasa????

Tant har jobbat idag. Tidiga turen. Vilket betyder att man kan få gå hem lite tidigare. Med betoning på lite eftersom det precis vid stängningsdags strösslade in lite kniviga ärenden.
Kastade en blick ut genom fönstret mellan ett par samtal och såg helt plöstsligt att det ju är VÅR!
För tusan. Har missat det. Totalt.
Hem i bilen, på med musiken och titta, det är ju grönt, gult och de japanska körsbärsträden sprakar i sin lila skrud. Överallt. Förstod helt plötsigt innebörden av uttrycket "hastigt uppvaknande" och bestämde mig för att börja njuta av våren omedelbums. Att inte slösa bort en endaste dag till på inåtvända tankar. Fast jag har å andra sidan haft lite att pyssla med men ändå.
Sen.
Landar jag i soffan hemma. Rätt så trött efter trevliga helgen och jobbarvalborgsdagen.
"Ska vi titta på en brasa" undrar Lilla Syster.
"Är det lag på det" undrar jag????
Vi får se vilken lag som gäller framåt kvällningen helt enkelt.
"Traslagen" känner jag precis i detta nu vilket tarvar en soffa, en kopp kaffe och någon som lagar mat! Please!

Skohornsmetoden

I helgen har vi firat i radhuset, hip hip hurra-dags för Största Systern som ju fyllt 25 år i veckan.
Man haver ett radhus.

Bakar, fixar och trixar.

Har en kock i familjen = födelsedagsbarnet som fixar maten. Perfekt!

Bär bord, flyttar pinaler och tänker att det är trevligt om vi alla kan sitta tillsammans, trångt, javisst, rätt gaffel i rätt mun bara så blir det finfint!

Så flyter allt som det ska, det hurras och firas och tja, livet är skönt!



Både stor och liten vill fira Största Systern!



En av de små. Ett charmtroll av sällan skådat slag!



Jomenvisst fick alla plats!
Skohornsmetoden är en välbeprövad metod och lite vana att tränga ihop oss har vi.



Massera mera!

I projekt "få tant på banan igen" har jag nu kommit fram till avsnitt MASSAGE.
Jag vet. Man kan kombinera det mest hela tiden varvat med andra aktiviteter men jag behöver suga på karamellerna och igår vad det dags.
På jobbet har vi nämligen möjlighet att till en billig penning få massage.
Jag har tvekat som sagt då mitt mående inte varit på topp senaste tiden och tanken på massage bara känts jobbig.
Tills igår.
Herregudminskaparevaddetvarskönt!
Spänningar bara flög iväg som galna skator där i massagerummet och jag kände att det ju faktiskt går att få bort den där cementrullen runt skulderbladen.
Sen,
klämde hon lite längre ned, ländryggen.
Aj som satan och jag fick be henne låta bli faktiskt. Betalar för att bli "torterad", no thanks!
Efter massagen pratade vi igenom behandlingen och hon påtalade att jag var oerhört spänd och i ländryggen har som ett band runt, en "cementrulle" till
Det kan man få bort med bindvävsmassage och det kan hon erbjuda.
"Vad i hela friden är det då" undrade ju en novis som jag.
"Tänk dig en fläskfilé med hinnor".
Jag tänkte.
"Hinnorna är olika tjocka beroende på hur djuret mått, gått o s v".
Jag tänkte mig en gladgris och en ledsengris.
"Ja. man masserar kraftfullt och djupt så att hinnorna blir mer elastiska igen".
Jag tänkte mig en stel ledsengris och en mjuk och go gladgris.
"Det är bra för kroniska sjukdomar och mycket effektfullt".
Sen berättade hon lite till och jag tänkte:
"Why not"!
Nu ska bara lilla magkatarren läka ut ordentligt och sen ska jag prova. Hon nästan lovade att efter ett par behandlingar kan jag ha jeans på mig utan att det gör och ont trycker i ländryggen, så känslig är jag för tillfället.
Att mina problem har att göra med min diagnos, det vet jag ju redan. Har ju alltid bara hört att det inte går att göra något åt men jag är banne mig benägen att prova allt för att bli så bra som det bara går.
Eller.
Nåja.
Nästan allt.
Bungyjump går fetbort!
Jag och min fläskfilé önskar er alla en trevlig helg!

I egen takt

Igår kväll bakade jag. Det var väl inget särskilt med det förutom att jag började först vid 19-tiden när de flesta andra kanske avslutar aktiviteter och coolar ner sig inför kvällen.
Så funkar inte jag.
Efter att ha strosat runt, irrat runt, vimsat runt hela lediga onsdagen, mycket VÄL medveten om att jag skulle baka till lördagens kalas, kom jag till skott vid 19.00.
Jag är en utpräglad kvällsmänniska och fungerar bäst från sena eftermiddagen till sena natten. Därför var jag en utmärkt nattarbetare och trivdes finfint med undersköterskejobbet mitt i natten.
Nu trivs jag likväl på mitt jobb men tiderna!
Gah!
Morgonmöten.
En helpdesk att öppna i arla stund.
Allt är liksom uppbyggt kring morgonmänniskor vilket gör att vi andra får lite svårt att passa in nu och då. Klart jag förstår att man måste anpassa sig, jag menar, affärerna öppnar ju när de öppnar, skolan och jobb startar när de startar, jag menar bara att det inte alltid är så LÄTT att vara utpräglad kvällsmänniska.
Lära om?????
Kära nån!
Har jag försökt och blir nästan sjuk på kuppen.
Viss anpassning har jag ju klarat förstås, fattas bara annat, men kvällstakten är min rytm. Det bara är så!

Ingen vanlig dag! Födelsedag!

För 25 år sedan snusades det på en alldeles, alldeles ny liten prinsessbebis, Största Systern. Precis då var hon inte särskilt stor, det var hon inte, men alldeles, alldeles underbar!
Med hennes ankomst blev jag alltså mamma för första gången. Marveles!
Lite tafflig var jag allt, det må jag erkänna och ibland skrattar vi högt åt alla idéer just den här mamman hade. Nåja, pappan var med på de flesta.
Det var allt från tygblöjor med ullbyxa, ENDAST hemgjord babymat när det blev dags, allsköns skydd för att ungen inte skulle göra sig illa, särskilda sovtider i vissa rum m m. Det låter ju som vanligt föräldrarvett, jag vet, men det var så förfärligt ÄNGSLIGT!
Men,
det blev folk av henne i alla fall och hon har INTE ärvt sin moders ängslighet. Thank God!
Sen är jag nu vid pass 50 och som sagt mamma i 25 år inte särskilt ängslig längre. Så det så!
När jag ringde och hurrade för henne i morse eftersom hon bor långt borta, knep det till i mamma-hjärtat! På lördag får jag krama om henne på riktigt och gissa om jag längtar!
Sen,
har jag också idag blivit gammelmoster för tredje gången! En liten prins! Man har lust att hänga på låset till BB såklart men får allt vackert hålla mig tills lilla familjen kommer hem!
25 april är minsann en finfin dag att föda barn på!
Hurra för Största Systern och Lillprinsen idag!

Tvätteri, tvättera

Som grädde på moset la tvättmaskinen av igår. JAMEN! Strömmen slocknade mitt i en sköljning och tja. Stendöd.
"Plättlätt" tänkte jag och trodde att en propp gått. Bara att byta.
Nähä. Så lätt ska vi inte ha det.
Inget fel på de propparna så då kände jag att det var lite jobbigt.
Upp med luckan, ösa över dyngsura kläder till tvättkorg, fram med instruktionsboken (herregud, vad var oddsen för att jag veta var instruktionen fanns?) och sen leta efter nödtömningsslangen. Se där ja! En nödtömningsslang. Hade jag inte en aning om att det fanns. Vilken tur! Att jag hittade den.
Tömma maskin på vatten, kolla filtret, sparka lite, böna och be lite.Hejdade mig dock då jag fick en impuls att pilla lite i kontakteriet där på väggen.....
"tänk om en tråd bara har ramlat loss......................."????
Men nej. Pilla kontakt lät jag bli.
Och maskinen bara stod där.
Stendöd.
Å andra sidan har jag en tvättstuga 48 steg från ytterdörren så det är ingen ko på isen. MEN. Det ska bokas tid, bäras och kånkas. Igen. Och vad el jag kommer spara när jag inte tvättar inne.
Ja. Vaddå???? Man ska väl tänka positivt???
Och ta det lugnt ju för lilla maggen ska läka ihop så det gäller att inte hetsa upp sig för trasiga hushållmaskiner.
Så,
idag är det tvättstugekommendering för tonåringarna.
Det var inte ett jättejubel jag hörde när det blev känt, det är då ett som är säkert!

Tacksam

Att oförutsedda händelser är en vanligt förekommande ingrediens i den här radhusgrytan är sedan länge känt. Att gå från frisk till jättesjuk på en timme är tackolov väldigt sällan förekommande och kan så förbli. Tack!
Vid pass 00.30 i natt packade tants mage ihop, att somna om var inte att tänka på och ett magkatarrsanfall av storlek "grande" var ett faktum.
Jorrå. Jag har medikamenter hemma. Både för före, under och efter. Men ibland hjälper de inte. Precis som de inte hjälpte 24 april förra året när det begav sig sist.
Så vad gör man?
Står ut?
Ja. Man försöker.
Tokäter novalucol. För att försöka ta udden av det värsta.
Hjälper inte när man gått över smärtgränsen.
Försöker hålla sig så lugn det går ändå med tanke på att en orolig tonåring vistas i kulisserna och rent av tycker det är förfärligt att se sin mamma bli så sjuk så fort. Så klart.
01.40 ringer man ambulansen. För att man inser att man behöver hjälp.
01.50 står det två änglar i hallen och tar hand om en.
Sticker här och sticker där. Mäter, frågar och grejar och så får man lite smärtstillande, hållen i handen och det känns som livet ändå är inom räckhåll.
Så tar den ena och förklarar för den oroliga tonåringen att de tänker ta mamman med sig till akuten. Tonåringen vinkar så käckt "hejdå" mitt i natten och jag, ja, gör inget motstånd. Inget motstånd alls.
Så blir jag så väl omhändertagen. Behöver inte vänta alls. Blir överlämnad av de två trygga änglarna och gör fortfarande inget motstånd. Går banne mig med på vad som helst bara de får bort smärtan helt och hållet.
Vilket de ju får!
En specialcocktail blandas i en hast och den ska svepas. Bedövningsmedel i flytande form. Passar bra. Himla bra. Prover tas, mer medicin, mer undersökning och sen en timmes väntan alldeles ensam på en brits i ett akutrum. Näe. Jag är inte så himla kaxig då. Faktiskt. Fast tacksam. Väldigt. För den hjälp jag fått.
Sen kommer doktorn och vi pratar lite om varför det blir som det blir med min mage och han skickar hem mig med ny medicin och lite förhållningsregler. (de där reglerna känner jag ju till men har tummat på dem. In i fållan igen......)
Skickar hem och skickar hem. Där står jag i foajén till akuten 04.16 och ska ringa efter en taxi. Konstaterar att jag är klädd i randiga pyjamasbyxor, munkjacka, barfota i badtofflor.
"Äh, du har ju åtminstone kläder på dig " tycker taxichauffören när jag ursäktar mig lite och berättar att han ofta kör folk från akuten och inget förvånar honom längre.....
Så får jag äntligen krypa ner i min egen säng, 05.05 och har inte det minstanste ont någonstans.
Ja. Jag är tacksam för sjukvården.
Ja. Jag tar det easy i helgen!

Snövindar friska.........

Fredag. Sköndag. Möte på jobbet så jag kunde börja lite senare och sluta lite tidigare. Toppen ju! Är vansinnigt trött efter en busy vecka och ser fram emot en lugn helg. Lilla Syster har åkt på konfirmationsläger och endast Store Bror är hemma. Klistrad framför datorn. Det är visst något spel som lockar och drar. Mer lockande än att umgås med sin ömma moder. Har jag lite svårt att förstå i och för sig, men vissa sanningar får man helt enkelt bara tugga i sig.
"Grilla lammkotlett" stod på hans önskemeny för kvällen men regn, snö och snålblåst satte stopp för de planerna. Vi iddes inte. Vi stekte dem inne på spisen och det var inte så dumt det heller. Lamm är gott!
När ska det bli vår och varmt va?
Man undrar ju!
Ja. Det gör man!
Längtar?
Ja. Det gör man också!
Trevlig helg!

När det spökar!

Jag har ett litet orosspöke som bor hos mig. Rätt som det är fladdrar det till och gör sig påmint. Nu tror jag väl inte direkt på spöken men oro slår klorna i mig då och då och det är rätt påfrestande när det händer. För det mesta håller jag det i schack. Jag menar, det mesta ordnar sig på ett eller annat sätt, kanske inte precis som jag tänkt, men ändå.Vad gör jag då, när det där spöket fladdar?
Ja. Att det är livslång träning har jag redan förstått. Att det gäller att hitta strategier har jag också förstått. Bena upp och analysera. Göra någonting åt, avvakta eller försöka fatta att somligt rår jag inte över.
Mitt i brukar jag möblera om eller göra om något.
Flyttar möbler, bär hit, bär dit, flyttar grejer, sorterar, rensar och slänger. Så håller jag på tills jag känner att nu, så här ska det stå.
Då händer det även att det där jag oroade mig för inte känns lika oroligt längre. Som att själva fysiska flyttandet och rensandet även nått huvudet och själen. Omgrupperat liksom.
Det är en strategi som funkar för mig. Även om the familia då och då tycker det är väl omväxlande och de helst vill ha det som det alltid varit.
Men jag tror att omväxling förnöjer och även om man har en diagnos som gör att man avskyr förändringar, så är det ju precis själva life är, omväxlande, oavsett. Får man träna sig lite hemmavid att saker och ting byter plats rätt som det är, kanske man fixar det ute i verkliga verkligheten också. Om man inte provat eller övat kan man ju inte veta!

Morgon.... spöket har fladdrat ett tag.............

......  mitt i omgörningen. Rensar, slänger, bär, flyttar om.........

.... kväll. Klart. Lite tavelfix bara....... spöket har gått och lagt sig. Tillfälligtvis.

Förutom ett minne från pappa, i den här kvarnen malde kidsen allt de kom över. Kaffebönor, russin, barbieskor...... .

Mormors grå skåp fick en ny lampa......

De här raringarna ser jag nu varje gång jag går in i vardagsrummet eller nedför trappan.
Inte ett spöke så långt ögat når!

En ny tvättkorg kan skrämma bort vilket spöke som helst! Säkert!

Intrasslad

Radhuset har ett par persienner som behöver fixas till. Har googlat persiennfixaraffärer men har fått rådet
"det DÄR fixar du själv".
"Plättlätt ju, köp färdiga reparationskit på Claes Ohlson så är saken biff".
Biff så jäkla lagom kan jag meddela och befinner mig intrasslad i persiennsnören, stoppknappar och några andra mojänger som trillade loss.
Inte min grej, persienner.
Tacka vet jag taklister, golvlister och andra rejäla åtgärder.
Fast.
Just nu önskar jag mig en hyreslägenhet.
1 rum och kök.
Med rullgardin.
Over and out.

Moments

Man kan väl säga att nya förhandlingar inleddes angående hämtning lite senare igår kväll. Mamman kapitulerade. Till slut.
Inte för att jag gav efter, oh no, utan för att jag helt enkelt lärt mig att höra skillnad på ynk och allvar. Och nu var det allvar. Det hördes redan på telefonsignalen. (Japps, helt sant. Det hörs!).
Så fredagsmiddagen intogs i en hast, en termos kaffe laddades och så bar det iväg. I skitväder. Snöglopp, regn, svart skog och 1000 lastbilar på vägen. Jippi. Not.
Efter en timme kom jag fram till Katrineholm som var målet, knökade så in Store Bror med packning i bilen och vände hemåt igen.
Skitväder. Snöglopp, regn, svart skog fast nu nästan inga lastbilar. Jippi. Nästan.
Och då blev det som i TV-reklamen för Triss:

"Plötsligt händer det".

Vi hade ju jättetrevligt där i bilen den sena timmen och nattsvarta vägen till trots. Lite kaffeimma, lite Ramlösa, framtrollade Dajm och Mjölkchoklad från en handväska kan ju tina upp vilken tonåring som helst. Och hålla liv i vilken mamma som helst.
Kort sagt: En trevlig och förtrolig stund. En och annan sanning fick jag mig till livs och ungens bortavaro torsdag och fredag har gett honom insikter om både det ena och det andra förstod jag.
Nu hade jag ju inte kastat iväg honom hemifrån lite hipp som happ, "viservarhanhamnar-stuket", utan det var ju under ordnade former är väl bäst att tillägga för vän av ordning.
Ett handbollsläger stod på agendan men det onda benet höll inte, var inte så läkt som han/vi trodde och det känns förstås i en sextonårings handbollshjärta.
Nu vilar ynglingen ut i hemmet och lugnet har på nytt lägrat sig i radhuset. Tillfälligtvis.
Mamman smider lördagsplaner, ska brottas lite med taklister som halkat galet, hänga lite tvätt och gå en snögloppspromenad. Duger så bra! Lite musik för dagen:

Det finns inget dåligt väder..................

När man jobbat sig ända in i kaklet en fredagseftermiddag är det rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt radhus, slänga av sig dojjorna och ligga i soffa en stund för lite filosofie tankar.
Som dock avbryts ganska snabbt av telefonsignaler. Arga signaler. (jorrå´, en kan höra om den som ringer är upprörd......).
En tonåring som befinner sig på annan ort vill bli hämtad bums bas. Nu var själva uppgörelsen att bli hämtad på söndag så mamman finner INGEN nytta med att kasta sig ut på vägarna denna fredagskväll. 20 mil ToR. Nopes. Nada. Not.
Ungen befinner sig dessutom inomhus med mat och husrum. Alltså ingen ko på isen. Den här gången heller. Egentligen.
Vi får helt enkelt köra lite konsekvensträning men förhandlingar inleds ju och slutar med en kompromiss. Hämtning i morgon efter lunch.
Tillbaka till soffan alltså. Men det här blir inte bra! Från kontorsstolen till soffan. Även om jag får gå omkring en hel del på jobbet så är det ju ingenting mot när jag till exempel jobbade på vårdavdelning. Då jädrar i min lilla låda fick man ihop många siffror på stegräknaren varje dag.
Näe. Jag tar mig helt enkelt en regnpromenad alldeles nu. Det har sin charm det också! Det är ju hur som helst fredag! Lite musik på det!!!!!

Ordning och reda

Jag är inte utrustad med särskilt bra minne, det är bara så. Eller så är "hårddisken" så full så det som inte syns, det finns inte förrän det poppar upp igen.
Som till exempel trasslet med att fixa pass. Jamen när jag klev ut från polisstationen förra torsdagen så var ju den aktiviteten borta sen. Och mitt pass bidde det ju inget trassel med, närå, min egen ansökan åkte iväg så fint.
Så det har jag glömt.
Idag satt jag på jobbet i godan ro, ha, när jag fick ett sms.
Från polisen.
Jamen.
Jag blev blek om nosen och tänkte direkt:
"NÄE, vad är det nu då"????????
Sa det högt också. Kände hur hjärtat började slå fortare.
"Att det alrdr.........."
"Kanske ditt pass har kommit"? undrade kollegan med järnkoll på sin vimsiga arbetskamrat, d v s mig.
"Just ja".
"DEN lilla detaljen".
Det man inte har i huvudet själv kommer via sms och kollegor med ordningssinne. För det är jag evinnerligt tacksam!

Och hör sen!

Man kanske skulle lufta sig lite? I skoldebatten???? Såg Björklund härförleden i någon intervju och ...........
Näe. Jag tänkte istället ösa lite beröm över de två skolor där min tonåringar går. Alltså. De är inte perfekta, skolorna. Men det är inte jag eller mina kids heller så det jämnar kanske ut sig?????
Men vi gör så gott vi kan. Precis som skolorna de går på. Det är jag väldigt, väldigt tacksam över. Inte alltid. Jag är inte alltid tacksam utan ibland är jag skitförbannad men jag blir väl mottagen och det har oftast varit positivt. Till slut.
Som till exempel när Lilla Syster ondgjorde sig över fysiken (vem har inte gjort det.....) och inte tyckte att hon fick den hjälp hon behövde för att FÖRSTÅ innehållet i texterna.
"Läs igen" var lärarens råd när hon påtalade sitt problem.
"Jaha. Då kanske du behöver läsa det tre gånger innan du förstår" sa läraren när Lilla Syster på nytt bad om hjälp.
"Fast det känns som jag läser grekiska och det förstår jag inte alls" tyckte Lilla Systern och gick hem och var deppig över att inte fatta fysikläxan. (som OM hon skulle vara ensam....)
I samma veva kom Store Bror hem och påtalade att en del lärare nog trodde att han hörde dåligt, att det kanske hörde till diagnosen.
Aspberger = nedsatt hörsel????
"Varför tror du det" undrade jag.
"Jo, för att när jag säger att jag inte förstår vad de säger, pratar de MED STORA BOKSTÄVER".
"De säger samma sak bara. Fast HÖGT. VÄLDIGT HÖGT".
"Men jag hör bra, jag bara förstår inte vad de säger".
"De pratar om konstiga saker".
Finemang. Samma fast olika.
När så problemen uppmärksammas märks det först två skillnader.
På Lilla Systers skola förnekas först att så skulle ske. Att man inte alls uppmanar elever att läsa igen om de säger att de inte förstår. Men eftersom Lilla Syster säger att det är så, så tror jag henne, ja, jag har liiiiiiiiiite egna minnen från skolan och det låter inte helt osannolikt. När vi står på oss har hon plötsligt rätt. Det dras igång en mindre grupp, de får fysikböcker med lättare text och fler bilder m m.
Se där ja! Det gick ju att lösa utan större åthävor men tar ett tag!
På Store Brors skola är man genast lyhörd och informerar "högtalar"-lärarna för att förklara vad som gått snett. De är nya i arbetslaget och kanske inte helt insatta i problematiken?!
När de nya lärarna får det förklarat för sig på nytt, det viktiga med tydliga och raka instruktioner för Store Bror säger så en av dem:
"Men, det gäller ju inte bara honom. Det har ju alla elever nytta av. Det här ska jag verkligen tänka på"!
Se där ja!
När så Lilla Syster kommer hem och har fått godkänt på Fy-provet, Store Bror berättar att ingen lärare längre tror att han hör dåligt. Tja. Då lägrar sig åter lugnet över radhuset. Tillfälligtvis. Och jag är lugn igen. Tillfälligtvis.
Dylika problem är väl alldeles för simpla och oteoretiska för vår Herr Utbildningsminister men ack så viktiga. För ungar utan självförtroende och som upplever att vuxenvärlden inte lyssnar i skolan, det blir ingen bra skola av det. Ingen bra skola alls. DET behöver man inte vara raketforskare för att fatta.

Musik = glädje = sant

Omväxling skriver jag om ibland. Jojo. Igår kväll när jag lade mig var jag så ledsen, så ledsen att pappersnäsduksfabrikanterna om de vetat, hade gnuggat händerna.
Fick så en smärre chock när jag såg mig själv i spegeln i morse. Det hade också någon annan fått om det kikats in i radhuset fem minuter senare när jag försökte dämpa mina svullna pingpongögon liggandes raklång i soffan med skivad gurka och gårdagskvällens gamla tepåse över ögonen.
Hjälpte det då?
Nja. Inte särskilt.
Inte alls egentligen.
Förutom att jag kände mig som en komposthög.
Som tur var började jag tidigt i morse, så där tidigt så jag var nästan själv på avdelningen och kunde smita in på min plats utan att synas.
Sen så.
Rullade dagen på rätt så bra. Hej vad jag rattade system och svarade i telefon!
Sen vinkelivinkades det till kollegorna lite tidigare än vanligt på grund av den tidiga morgonen och så bar det av till väninna som bjöd på te, nybakade vaniljbullar och alldeles nya bilder på deras hus som håller på att byggas. Spännande ju!
Sen så.
Rattade jag Cinabilen hem till radhuset och kom på mig själv igen med att sjunga högt där i bilen till gladmusik.
Se där!
Oj, vad det svänger! Både här och där!

En fundering

Annandag Påsk. Say no more. Snart slut på helgen. Och här ligger vi, Lilla Syster och jag. I soffan. Mammans batterier tog helslut efter två dagars intensiva aktiviteter och laddning pågår inför ny jobbvecka.
Vi pratar lite om ditten och datten. Om att Lilla Syster undrar hur det gick för den församlingsmedlem som under gudstjänsten igår svimmade, stöp i stengolvet och slog upp ett otäckt hål i hakan? Om hur konstigt det blev när prästen sa att "vi tar en liten paus", ambulansen kom och hämtade den olycksdrabbade och sen fortsatte gudstjänsten som om ingenting hänt fast det hade hänt när allt det otäcka blodet var upptorkat. Det blöder väldigt mycket från hakor, det gör det.
Ja. Sånt har vi tid att prata om och reflektera över idag när vi inte orkar annat. Vi hoppas och tror att det gick bra helt enkelt. Det gör vi!

Man lär sig. Kanske.

Så här långt kan påskafton och påskdagen sammanfattas som............ omväxlande. Som vädret.
Visst blev det handboll! Och visst blev det kiosktjänst för mamman i handbollscupen. Amen och tack som sagt för alvedon och nässpray.
Från själva säljeriet hade vi finfin utsikt över handbollsplanen. Passade ju bra, sälja kaffe och heja samtidigt, omväxling förnöjer.
Den finfina utsikten gjorde också att jag precis såg när Store Brors onda ben inte höll längre utan bestämde sig för att han spelat färdigt. En hård tackling, knä möter ond vad och tjong i buljongen, kiosktjänsten byttes i ett nafs ut mot ett maratonpass på akuten med nämnde unge. Igen.
Som man kan få vänta. Igen. 4 timmar.
"Pah" tänker säkert någon.
"Det var väl inget"..........
Men det ÄR väldigt lång tid när man har ont, är hungrig och trött.
Till slut blev det ju vår tur och efter lite tryckande, klämmande, hummande och tänkande fick ungen förhållningsorder, stödstrumpa och krycka. Igen.
"Ingen ko på isen" tyckte doktorn och konstaterade att skadan inte blivit någon större skada och det där som buktade ut som en grapefrukt på skenbenet helt enkelt är ett "blåmärke". I "bullform". Samt föreslog någon annan idrottslig utövning eftersom handboll är "en farlig kontaktsport".
På det örat hör inte Store Bror. Nopes. Handboll it is. Om ett tag.
Sen randades idag, påskdagen och Lilla Syster påminde om löftet att följa med på gudstjänst, hon konfirmationsläser och visst antal gudstjänster ska besökas.
"Visst kommer jag ihåg det" sa jag och preppade mig med migränmedicin. Himla dumt. Borde lagt mig direkt istället, men, men....
Påskdagen är ju en gladdag i kyrkan. Lite trixigt att hålla reda på när man ska sitta eller stå bara. Då är det bra att ha en konfirmand med sig. De är ju så att säga uppdaterade på ordning och reda i kyrkan. Själv hade jag fullt sjå att hålla migränen i schack och alla ni som har det vet ju att det gör man ju inte. Man ser till att komma hem fort som tusan, preppa sig med lämplig medikament och sen inta mörkt och tyst läge.
Eftersom det fortfarande var påskdag när jag vaknade efter en timme eller två och det ju är uppståndelsens dag, fick jag sen masa mig iväg till handbollscupen igen och vara med på själva avslutningen.
Sen, vilket egentligen är alldeles nu.
Ska jag hinna ifatt mig själv. Göres lämpligen i skön fåtölj, en kopp te och lite tända ljus.
I morgon är en ledig dag. Thank God.

Värdsliga frågor

Vissa förkylningar visar sig vara efterhängsna. Precis som vissa energitjyvar. De förstår inte att de är oönskade, kommer olägligt och helt enkelt bara tröttar ut en.
Lilla Syster och jag har haft en del funderingar när vi legat i var sin soffhörna. Till exempel hur mycket snor en människa kan producera?!
En lärarvän har frågat sina NO-lärare men inte fått något svar. "5 veckor" är ett svar eftersom någon varit dålig så länge men jag vet inte jag.
Igår tyckte jag ändå  att vi var lite bättre så tjofs på med paltorna, i med alvedon och dusch med nässpray och så ställde vi kosan på polisstationen för att fixa nya pass till da familia inför resan. Ja. I god tid. Vi åker 12 juni så en del av er är chockade att detta sker redan nu.............
Jag var utrustad med godkännande av utfärdande av pass-papper av barnens pappa eftersom vi inte lever ihop. Fint bevittnat av två personer. Förberedd alltså.
Ända tills polisdamen säger att "det här papperet är inte giltig. Underskrifter är bara giltiga i en månad".
"En månad"????
"Vafalls"???
Det magiska datumet förföll för exakt två dagar sen.
Kunde man göra ett undantag eftersom det var så tätt inpå???? Kanske????
Kunde man inte!
Att i det läget, när man "tvångskommenderat" två tonåringar, förkylda as hell, ur bingen i arla morgon (11.00 förvisso men det är ju påsklov....) och inse att man än en gång inte läst instruktioner helt rätt, inte fattat att alla underskrifter inte gäller för tid och evigheter, är inte kul.
Sen hör jag någon viska tätt bakom mig.
"BRA jobbat, morsan".
"Visst, var sarkastiska ni bara, men det är jag som betalar ut månadspengen.............."
Det är precis som vanligt lite kringelikrokigt och polisdamen tyckte ändå  inte  att vi skulle vara ute i ogjort väder så ungarna fotades och hela balunsen och så lades alltihop "on hold".
Nu ska det "bara" fixas nya underskrifter och lämnas in omedelbums och swoooooooosch, åker beställningarna på nya pass iväg.
Med det kan jag ju tacka mig själv för att jag för en gångs skull VAR ute i god tid!

Idag, långfredagen, snöar det som det inte snöat på hela vintern. Typiskt aprilväder med andra ord. Vi fortsätter nöta soffa med en liten, liten förhoppning om att kanske kunna medverka i påskens handbollscup som går av stapeln lördag-söndag. Det var tänkt att sonen skulle göra come back efter benskadan, mamman och systern stå i kiosken och dra in stålars till laget. Men det vete katten! Som sagt, hur mycket snor finns det?????????????

Soffnötardagar

Halvtid i den här veckan. Lilla Syster och jag nöter soffa då förkylningsbaciller slagit klorna i oss. På riktigt. Inga halvdana "kännssomdetkanskebryterutsnart"-känningar. Nopes. Däckning. På riktigt. Man tackar för uppfinningen alvedon. Nässpray. Och dokusåpor.
Sen får man ju så mycket tid över att fundera över saker och ting.
En ny kökslampa till exempel.
Kan man ju fundera över. Hur den ska se ut, vad kan den tänkas på kosta, en eller två???
Funderingar avbryts abrupt när kattfan söte kissemissen släpar in vårens första fågel. Ja. Det blir lätt så när granntanten har hela trädgården full med fågelholkar.
"Dinner served" tänker katten Martini och plockar vad hon vill ha.
Byten presenteras sedan för matte som inte är fullt lika exalterad. Men, rådig kvinna hämtar grilltången, kniper tag kring stendöd fågel, hoppar i ett par gummistövlar och ränner som en oljad alvedondopad blixt tvärs över gården, över cykelbanan och kastar in fågeln i skogen.
Väl hemma igen råkar jag få syn på mig själv i spegelväggen. (hur kunde jag missa den när jag gick ut?????) och bara hoppas att ingen sett mig.
Feber i tre dagar har satt sina spår på tant, den randiga pyjamasen gjorde väl sitt år 1800 och de blommiga gummistövlarna???
Har å andra sidan aldrig utgett mig för att vara någon beauty-queen. Näe. Spontan och impulsiv passar nog bättre in på mig.
När sen grannen ringer och skrattar lite i luren och undrar varför jag hade så bråttom inser jag att jag kanske passar bäst att bo lite avskilt också?????
Äsch. Det finns ett bra uttryck:
"Inte perfekt. Men till glädje".

Pusseldag

Efter att ha tillbringat lördagen med att mest skrota runt i pyjamasbrallor och en av Stora Systers tröjor, kanske jag skulle ta tag i ett och annat så här på söndagen. För att inte tycka att jag slösat bort en hel helg.........
Alltså. "Skrotaruntdagar" får man bara inte förakta! Man måste inte alltid prestera utan att vara är minst lika viktigt. Om inte ännu viktigare då och då för att orka resten. So to speak.
Försökte därför alldeles nyss pussla ihop resterna av Öfvre Hallen. Sätta tillbaka golvlisterna eftersom målaren gjort sitt alldeles klart. Och med det vara en "duktig flicka" och trotsa vrålförkylningen som under natten satt klorna i mig.
Hrmpf. Golvlistpussel is da shit. Trotsa en förkylning is da dundershitdumtgjort.
Tre brutna naglar, ett manglat knä och en rispad (nytapetserad) tapetvägg senare är jag i alla fall någotsånär klar över hur det ........... inte ska vara.
Listuppsättare hitåt, tack så himla mycket!
Soffnötning tänker jag ägna resten av dagen åt.
Det yvas så dant över att "härliga våren är här" och "OH, vad skönt med solljus igen".
Jaha. Är det?
Är det bara jag som drabbas av förväntansångest över att allt ska vara så jäkla klart och piffat, att man t ex ska ha total koll på hur listerna ska sitta eller var tusan altandynorna hamnade där i september/oktober någonstans? För att inte tala om var altanmöblemanget självt hamnade??? (har ju precis hittat julgardinerna........)
Eller visst ja. De står nog där under den gigantiska vita presenning som hela vintern haver fladdrat och böljat sig som ett segel från något skepp från forntiden. Som skymt själva utsikten från vardagsrumsfönstret..... Näe. Vitt och vitt är det enda jag sett och det har inte varit snö.
Att jag ens sett det är ett under i sig för jisses vad fönstren blivit smutsiga då. En nyfiken katt och två lika nyfikna tonåringar som inte kan titta ut genom fönstret utan att gnugga nosarna mot rutan sätter sina spår. Om jag säger så.
Japps. Sånt ser jag när det blir vår. Precis som jag sett att någon har klivit på nya gräsklippare så att den ser ut som ett kraschat JAS-plan och säga vad man vill, men klippa gräs med den igen??? Nopes. Kommer nog inte att hända. Tyvärr. Blir allt till att sätta saxar i händerna på kidsen alltså. För klippt gräsmatta vill man ju ha????
Men förväntansångesten går över. Ge mig nån vecka bara att smälta den obarmhärtiga vårsolen och jag kommer kanske, jag sa kanske, säga att jag tycker det är härligt med vår.