Ljus i mörker

Att det är höst råder det inga tveksamheter om. Det är inte bara kallare och mörkare, föräldrarmötenas tid är här.
Lilla Syster går i en skola där elever i strömhopp "försvinner" i åk 6. Ja, de försvinner ju inte bara i tomma intet, utan de byter skola. Till privata. För att slippa hamna på DEN kommunala högstadieskola som tågordningen erbjuder. Mer om det en annan gång.
Nåväl,
de här "avhoppen" innebär att fyra åk 5 klasser slagits ihop till EN åk 6 klass. Med 58 elever. Även en luttrad mamma höjde på ögonbrynen när klasslistan skickades hem och skolfotografen fick använda vidvinkel för att få med hela gruppen på klassbilden.
Mycket har varit oklart ända till skolstart och många diskussionsgrupper har varit igång från "så-här-får-det-bara-inte-gå-till-grupper" till "det-ordnar-sig-nog-men-det-är-bra-att-skolan-vet-att-vi-bevakar-och-tycker-till-grupper".
Den senare gruppen har jag förlikat mig med. Min tid på barriärerna har inte varit nu och så länge Lilla Syster verkar lugn och sansad, så är jag det också. Eller, det kanske är tvärtom?
Igår var det dags för föräldrarmötet. Det första. Mycket folk var det. Trångt till och med. Ståplats var vad jag fick. Många var taggade. Upprörda.
Och så bra det blev! Det är inte ofta jag blir positivt överraskad av skolan faktiskt, vi har många mindre bra erfarenheter, men nu! Äntligen!
Tre lärare har ansvar för denna jätteklass och vilka lärare! Tre härliga tjejer med skinn på näsan, ett pedagogiskt tänkande som tilltalade denna mamma och ja, jag bara blev helsåld! En lärare har varit på skolan i ett par år, de andra två är nyinflyttade och så där härligt entusiastiska som man kan vara när man kommer till ett nytt ställe och ingenting är omöjligt. Det bådar gott!

Personligt

Jag har fått en award från Jenny Ringblomma med en utmaning att berätta 10 saker om mig själv. Nu har jag klurat och funderat ett tag så här kommer lite "personal stuff", fast ni kanske redan visste det? En del saker tror man ju inte att man berättar för någon men ens olika sidor kan ju lysa igenom texter och sättet att uttrycka sig.

1. Jag har en tendens att se världen i svart.

2. Min svarta sida uppväger jag med humor och har utvecklat ett överlevnadssystem genom att vara positiv å det grövsta även när jag är lägre än lägsta punkten på jorden.

3. Mitt första barn började sexårs 1993. Mitt yngsta barn går ut gymnasiet 2016. Det kommer att ge 23 års erfarenhet av skolvärlden!

4. Jag älskar att dansa, helst och mest med Älskade Sambon. En tangokurs står på önskelistan!

5. Älskade Sambon har funnits i mitt liv i sju år, jag drömmer om att kunna leva vardagsliv tillsammans och "inte bara dela brevlåda" och helger tillsammans.

6. När jag målar försvinner tid och rum, då är jag fri i tanken på riktigt.

7. Att tanka bilen är bland det värsta jag vet. Jag har utvecklat någon sorts tankningsfobi och kör ibland bilen på bara ångorna. Hitills har jag inte fått soppatorsk.... Peppar, peppar! Att tanka bilen utan att få ångest är en livslång träning för mig.

8. Jag har jobbat som fritidsledare, föreningskonsulent, originalare, undersköterska, dagispersonal och IT-handläggare.

9. Jag blev gråhårig redan som 30+ och färgar håret blåsvart med en dåres envishet. Ja men det var svart. Från början. Jag var avundsjuk på min far som fick behålla sin svarta hårfärg livet ut, här skulle man brås på moderskapet. Tanternas förbannelse i min släkt, gråhåriga ska vi vara! Pyttsan!

10. Jag är en nitisk sopsorterare. Ibland försöker jag lägga band på mig men det ..... bara går inte!

Nu är ju meningen att jag ska skicka den här utmaningen vidare till utvalda, men jag gör som Cicki, jag håller utmaningen i handen och ....... svosch ...... blåser iväg den! Fånga den, den som vill och delge oss lite om er själva! DET är väl en utmaning i sig?

Närvarokoll

Den här hösten verkar gå i djurens tecken. Det började med Svininfluensa för att nu gått över i Anna Anka-feber. Allvarligt talat vet jag inte vilken av åkommorna jag tycker är värst. Anna Anka-febern går ju att undvika genom knapptryckningar och blundningar men, ja. Visst är jag konfunderad över hur kvinnan lyckas ta så stort utrymme i media men hon säljer uppenbarligen. Även sig själv men det ingår kanske i den "amerikanska drömmen". Hon får hållas med sitt. Over there. Helst.

Nåväl,
själv har jag den här helgen varit envis som en åsna och minsann känt mig lite dum som en gås.
Igår var familjen matchvärdar vid en handbollmatch. Jag satt i kassan, Älskade Sambon var biljettkontrollant, Store Bror sålde lotter och Lilla Syster, hon var på annat håll. Rester av förkylningen gjorde att jag verkligen inte var på topp, lite fel i kassan blev det titt som tätt men vad tusan?! Det gick ju att rätta till.
Formsvackan kändes redan på morgonen men jag ignorerade signalerna, envis som nämnda åsna och framåt kvällen kom priset för det: Migrän. Som jag fick skylla mig själv för.

I morse ringde klockan halv sju. Handboll och fotboll stod på programmet. I tidigt morgontimme med packad matsäck gav vi oss iväg mot Västerås. Och oj, vad vi hejade på Store Bror. Inte klokt vad medryckande det kan vara. I handboll får man INTE röra bollen med fötterna. Absolutely not. Så om nu någon, helst i motståndarlaget, får bollen på fötterna så skriker man följdaktligen: "FOT". (Det gååååååååååår nästan inte att låta bli. Fast man ska).
Eller som jag gjorde:
"Fot. Jättefot".
Man måste ju hjälpa domaren. Lite?!

På eftermiddagen var det dags för fotboll. Stora Systers lag gjorde upp om seriesegern på hemmaplan. Högst upp på läktaren parkerade vi oss. Här skulle ses ordentligt. Och oj, vad vi hejade på Stora Syster. Jättespännande ju! I fotboll får man INTE röra bollen med händerna, å nej. Fotkontakt är vad som gäller. Vet jag ju. Men rätt som det är går min hjärna ner på sparläge, arbetsminnet tar slut, morgonens handbollmatch träder fram i skallen och vid en väldigt fin nedtagning med vänster fot av en motståndare skriker jag upprört:
"Fot, jättefot!"
Förvånad publik på läktaren tittar på mig och jag, ja, jag kommer ju till sans och kommer på att det är just FOTboll vi tittar på. Japps. Lite dum kände jag mig. Men dum som en gås??? Nej. Egentligen inte. Mest trött.
Nu reser jag mig inte ur soffan mer ikväll. Jag behöver verkligen vila lite och ta nya tag.

Under arbete

Mycket tid att fundera på förestående renovering har det funnits den här veckan. Jag menar, man får ju helt olika perspektiv på saker och ting i rummet beroende på åt vilket håll man ligger i soffan. Till exempel. Idag har febern äntligen släppt taget så de mer realistiska idéerna kan sållas fram. Tapeterna är ju valda så jag är redan framme vid val av gardiner, kuddar, ljushållare och såna där roliga saker. Älskade Sambon suckar, himlar med ögonen och påstår att jag har hoppat över viktiga steg. IGEN. Som underarbetet.
"Vvvvaaa?" undrar jag lite yrvaket.
"Underarbetet?"
Alltså. Att fundera ut hur vardagsrummet ska se ut de närmsta åren, vilken soffa vi ska ha "the rest of our lifes", färger och dylikt, det tycker jag är ett UNDER av arbete. När man fått ihop det. Fast det var nu inte det han menade. Utan det där som jag tycker är lite tråkigt. Det där som ska ske innan själva finishen. Pah. Täcka golv. Täcka fönster. Plasta in möbler som ska stå i en hög på golvet när vi håller på. Måla taket. Spackla och slipa. SEN tapetserar man och fixar fina lister och.....
Allt detta brukar jag glömma. Eller förtränga. Jag skulle kunna börja med att hänga upp nya ljuslyktor i taket. Vilket ju förstås är helt fel ände. I know. I know.
Vi är olika. Helt enkelt. Väldigt olika. Men vi dansar bra tillsammans! Till och med riktigt bra. Och då hoppar jag ALDRIG över några steg!

Mamman har lagt till. Båten sitter fast och hon har hastat vidare......

Älskade Sambon har lagt till. Båten sitter fast och när
han fixar med tamparna hinner han fundera på vart han ska....

Alla goda ting är tre?

Rätt som det är skramlar det till i överrasknings-burken och när det är roliga överraskningar är det ju som sagt roligt. Och något att glädjas åt i feberdimmorna.
Den nya tv.n lämnades in för reparation i fredags. En platt, ganska stor tv som flimrat i blått, visat halva bokstäver och inte alls uppfört sig som en ny tv. Försäljarens uppmaning att byta scartkabel funkade inte. Det var blått och halvt i alla fall.
Idag kom ett brev från försäkringsbolaget.
"Er tv går inte att reparera. Ni kommer att få en ny".
Sådana rader måste läsas flera gånger för att förstås. Att något kan vara enkelt liksom. Att en svindyr försäkring faktiskt träder i kraft och gäller. På riktigt!

Sen ringer Älskade Sambon och meddelar att nya soffan är försenad. Med minst två veckor. Men, kanske någon undrar, är det en bra överraskning?
Ja. Faktiskt. Det var ju tänkt att vardagsrummet skulle ha nya tapeter när soffan kom. Som general i detta sjukläger har jag ju förstått att så skulle det inte bli. Tapetsering och influensa är ingen bra kombination. Men, med denna försening har vi en chans! På riktigt!

Nu undrar jag ju vad som är tredje överraskningen idag. För att "alla goda ting är tre" heter det ju.
Hm.
Store Brors huvudvärk kanske bara är just huvudvärk och inget tecken alls på influensa?
Hårddisken som är inlämnad till "data-doktorn" kanske inte alls har brunnit utan att bara grafik-kortet har gått sönder?
Tänk om Älskade Sambon kan komma hem i kväll igen fast det idag är ÄNNU mer mitt i veckan än igår? DET skulle vara den bästa överraskningen av alla! På riktigt!

UPPDATERING: Huvudvärken var just huvudvärk. Good! Och ja! JA! Han, med stort H, kom hem. Mitt-i-veckan-kom-hem! Och fixade mat! Mitt hjärta det bultar!

Riddare på väg

Här insjuknar vi, en efter en. Nyss kom Stora Systern in genom dörren med feberblanka ögon och tog en plats i soffan. Lilla Syster, piggast i gänget, har hasat till affären för att köpa mjölk.
"Mjölk" fnyser Älskade Sambon i telefonen.
"Ni måste ju äta ordentligt!"
Ja, så klart. Men aptiten inskränker sig till te med mjölk och skorpor. Ju!
"Jag fixar!" säger Älskade Sambon och ilar från jobbet i Stora Staden till sjuklägret i Lilla Staden fast det är mitt i veckan.
What to say? Vilken kille! Bestämt så älskar jag honom!

Däckad

Efter en underbar, härlig och trevlig båtresa är vi hemma igen. Idag vaknade jag med världens förkylning. Jag ligger nedbäddad och tycker att jag hade väl en himla tur som hann åka med Älskade Sambon på den här resan och som vi har dansat! Det ska jag tänka på nu när jag ligger här och känner mig ynklig. Jag vilar och det får nog bloggen också göra ett tag. På återseende!

Helgpaus

I helgen skall det åkas båt. Stoooooor båt. Älskade Sambon skall jobba, ha konferens och mässa och representera företaget. På båten. Jag får följa med. Så representativ känner jag mig inte efter en veckas tjafs med FK och sjuka barn men jag HAR dammat av den "lilla" svarta och putsat dansskorna. Om ifall att. Jag har packat ned en bra bok, praliner kan jag ju köpa ombord. SPA-behandling är bokad. Kort sagt, jag är ganska längtansfull inför en helg hemifrån.
Ikväll sänds visst Dirty Dancing på tv. Som jag älskar den filmen! Får väl köra lite egen då.... Älskade Sambon? Hallå?? Äls.....
Trevlig helg!

Utmattningsmetod

Idag ska jag gnälla. En riktig "gnäll-tant" är jag.
Vid arbetsträning byts sjukpenning ut mot rehabiliteringspenning. Jag antar att det är olika plånböcker som öppnas, allt för statistiken. Det ska fyllas i papper för varje dag man deltar i rehabiliteringen, inte deltar, är sjuk, "vabbar" o s v.
Alltså, jag fyller i papper allt efter förmåga. När jag vabbade med Lilla Syster i våras ringde jag FK för att kontrollera att jag verkligen gjorde rätt. Fyllde i "VAB" för rätta datum och skickade in nämnda papper. Fick tillbaka ett intyg som skolan skulle skriva under, att hon faktiskt inte varit där och tja, så skickade jag tillbaka hela klabbet till FK igen. IDAG, fyra månader senare, kommer ett utlåtande från FK där jag får veta att jag inte har "rätt till ersättning, vård av barn, eftersom du ingår i rehabilitering". Fint sörru! Jag får inte rehabersättning för tre dagar för barnet är sjukt. Men det låter ju rimligt. Så långt är jag med. Jag får inte heller "vård av barn-peng" för tre dagar för att jag INGÅR i rehabilitering. Eeeeh?! Men, jag kunde ju inte vara där?! Och får ingen ersättning alls.
Det brevet kom igår.
Idag kom nästa.
Store Bror har ett intyg så att vi föräldrar kan vara hemma med honom när han är sjuk. Åldersgränsen är 12 år, men vi har fått "förlängt" då han inte klarar sig ensam hemma hela dagar. Nu är Store Bror sjuk och FK godkänner inte intyget.
Det är för gammalt. Utfärdat för ett år sedan. Det hjälper inte att vi intygar på heder och samvete att han fortfarande behöver tillsyn. Nytt intyg behövs. Till den psykolog/läkare som utfärdar dessa är det väntetid. Kö. I ungefär åtta månader. FK kontaktas. Igen. Nya regler. Intyg skall förnyas varje år. Ok. Går ju att ordna om man vet om det. Vid den "årliga besiktningen" av ungen kommer vi hädanefter att be om ett sånt intyg. Men de godkänner väl retroaktivt? Han har ju varit sjuk nu? Nähä. Det kunde man inte.
Det går inte en månad utan att det är någonting med FK som tar tid, energi och ork. Jag trycker mig blå på telefonen för att komma rätt. Ibland blir jag trött och förbannad! Som så många andra!

Gränsaktivitet

Ikväll har jag varit på kurs. En funktionärskurs för handboll. Tanken var att jag ska kunna sköta sekretariatet under en handbollmatch. Ja. F-kassan är informerad. Fattas bara. Här gäller det att få egna initiativ sanktionerade annars ryker ersättningen som löv i höststorm.
Så mycket eget initiativ var inte den här kursen egentligen. Jag föll för påtryckningar att gå den då klubben tycker att det är bra att en i varje familj går kursen. Sen skall det göras ett rullande schema för killarnas matcher där vi ska utöva våra förvärvade kunskaper. Inte mycket att yvas över egentligen men jag gillar inte att bli kommenderad under täckmantel "frivilligt". Definitivt inte av idrottsfanatiker som ser det som "en skam för idrotten" om man inte engagerar sig.
Jag engagerar mig visst! Ser till att barnet ifråga kommer i rätt tid till rätt ställe. Rätt utrustad. Jag köper alla lotter som barnet förväntas sälja i omgivningen eftersom lotter är svårsålda nu för tiden. ALLA säljer ju! Och hallå!!??? Det FINNS en gräns för hur många pepparsalami, havrebollar, strumpor och småkakor som släkten mäktar med!
Jag bakar. Jag säljer fika vid matcherna. Jag brer mackor. Jag skjutsar på helger genom tomma gator till hålor som inte ens ger utslag på GPS.en och hejar mig blå.
Men, det räcker inte. Här ska vändas siffror, skrivas namn, hållas reda på domslut och mycket mer. Not! För stressigt för mig! Efter en halvtimma på kursen kände jag tydligt att min stresslevel kommer att vara på en mycket ohälsosam nivå om jag försöker mig på detta. Nu har jag gått kursen. Jag inser mina begränsningar. Vi passar för olika saker även om våra barn idrottar. Det är bara så.
Om jag är idrottshatare??? Nej. Inte alls. Jag gillar idrott. När jag själv får välja aktivitet.

Mitt i en dröm

När jag var yngre drömde jag om ett eget Bed & Breakfast. Jag hade även planer på att köra taxi, vara Au Pair i något främmande land, bli kock och varför inte servera på Wallmans?
Men? Jag HAR ju ett eget Bed & Breakfast, fem bäddar i lilla radhuset och frukost står minsann på bordet varje dag.... Taxi? Tja, jag kör barnen hit och dit. Lilla Bilen går varm vissa dagar. Men Au Pair? Host, host, harkel. Fyra barn har jag fostrat och drömmen om att bli kock uppfyller jag varje middag. Och SOM jag lagar mat. Det var ju möjligtvis det här med Wallmans. Å andra sidan händer det att jag sjunger en truddelutt när jag vispar runt bland kastruller och pannor och jag KAN ta ett och annat salsa-steg när andan faller på.
Nej, men, alltså. Jag är ganska nöjd. Om än lite trött då och då. Därför ska jag på SPA nästa helg fick jag reda på idag. Gissa om jag längtar!

Skratta är skönt!

I fredags träffade jag en gammal kompis. Vi fikade och hade en jättemysig stund. Vi är båda mammor till barn med Aspbergers Syndrom och det är skönt att träffa någon som är i samma situation. Vi har även humor gemensamt och vi sa efter en stund, att det är väl bra att ingen annan hör oss som vi går på om våra ungar och skrattar så vi nästan svimmar. Såklart skrattar vi inte åt våra barn. Vi är inte galna på det viset. Men för oss är skrattet en säkerhetsventil, ett sätt att få pysa lite av den frustration, hjälplöshet och maktlöshet som vi båda känner då och då. Jadå. Det händer att vi gråter tillsammans också.
Vi har båda bestämt oss för att fokusera på styrkorna våra barn har. Vad de faktiskt kan och klarar av. Vilket är ganska mycket. Med rätt hjälp och stöd så kan de mer ändå. Precis som för vilka barn som helst.
Så därför skrattar vi vidare och dricker så mycket kaffe vi orkar. För vi ska orka mycket. Så är det bara!

Stoppa tjuven, del II

Jag tänker svära i det här inlägget. Bara så att ni vet!
Häromdagen dagen utsattes Store Bror för ett rånförsök vid busshållsplatsen av två jämnåriga killar. De tyckte att Store Bror skulle ge dem hans "stålar". Det tyckte inte Store Bror så klart och killarna frågade då om de skulle spöa honom och drog i hans ryggsäck ganska hårt.
"Varför ska ni slå mig"? undrade Store Bror och killarna avvek turligt nog från platsen.
"Blev du rädd" frågade mamman, d v s jag, med bultande hjärta när jag fick höra vad som hänt.
"Nej, det var ju vuxna på hållplatsen" tyckte han och uttryckte sin aningslösa tillit till vuxenvärlden.
"Låt det aldrig hända igen" bad jag tyst och håller tummarna för det.
Store Bror har fortsatt åka buss efter detta och visar inga tecken på att han tycker det var obehagligt. Förmodligen har han "glömt" det. Det har inte jag.
Idag kom han hem och var ledsen. Hans nya luv-tröja hade blivit stulen i matsalen. På stadens sjukhus där hans klass äter lunch. Förbannat!
Häromdagen, när jag cyklade till stan, upptäckte jag att någon har snott mitt cykellyse. Blev jag arg? Delvis. Mest tacksam för att de inte snott hela cykeln.
Vidare har jag upptäckt att någon har stulit vår trädgårdsbelysning, ända framme vid altanen har de varit och ryckt upp lamporna. Ja, ja. Det var solcellslampor av inte dyraste sorten men det spelar ju ingen roll. Det var ju våra lampor. Och det är våran tomt.
I somras försvann vår stege som stod på altanen. Länge trodde jag att grannen lånat den men när jag skulle hämta tillbaka den stod han som ett frågetecken. Utan stege.
Så den här eftermiddagen har jag ägnat mig åt vodoo. Riktat åt vem vet jag inte riktigt. Men jag hoppas att "våra" tjyvar fastnar med magskinnet i luvtröjans dragkedja, att mitt cykellyse ramlar in i hjulet på tjuvens cykel så att han ramlar hårt och ordentligt, att stegtjuven ramlar ned och bryter armen, att lamptjuven kör lampfoten rakt genom foten och att de som hotade Store Bror får sig en riktig läxa, typ svininfluensa. Jag blir förbannad och till alla banditer har jag lust att skrika: "GE FAN"!

Shoes for walking

Att röra på sig är bra. Därom råder ingen tvekan. Sen, att det inte alltid är så lätt att verkligen göra det, det är en annan femma.
Jag har väl tjatat hål i huvudet på er med att tala om att jag promenerar på morgnarna. Men jag säger det igen. För då kommer jag nog igång. Igen. Inte så att jag helt struntat i det. Inte så. Men det har inte förekommit lika frekvent på sista tiden. Å ena sidan var det en helt annan känsla att promenera där på ön i somras, å andra sidan har jag kommit igång med Afron och yogan och NPF-utredningen kräver sin kvinna. Nu börjar det här inlägget likna en undanflykt från "gåandet" och det är det verkligen inte. Jag är på G. Igen!

Ett presentkort förärades från Älskade Sambon på födelsedagen och i veckan har jag således provat ut nya "gå-skor". Vilket var ett litet äventyr i sig. Borta är tiden då man susade in i sportaffären och susade ut med "det-där-märket"-skorna och så var det bra med det. Pyttsan! Att köpa skor är att som att tränga in i Vetenskapens värld. Rätt så komplicerat.
"Vad har du för behov" frågade Ung manlig expedit vid skohyllan.
"Att jag kan gå med dom" svarade jag lydigt och tänkte BARA på skor apropå hans fråga.
Att vilja gå i skorna var inte tillräcklig information. Nej, här krävdes redogörelse för mycket.
Till exempel typ av hålfot. Ska man veta det, i rödaste rappet?
Vidare om jag är tung, och då undrade jag stilla om den unge manlige expediten var blind men han bara fortsatte att fråga om vilken typ av underlag det gällde , om jag går på asfalt men får för mig att gå i skogen? Eller grusväg? Eller rentav bara gå i skogen? Sånt behöver man veta i förväg. Jag förstod ju att det här är allvarliga saker, det är minsann inte bara att ränna iväg hur som helst. För då är det inte säkert att skorna fungerar optimalt. Och det vill jag ju.
Han frågade 100 frågor och jag svarade. Och provade skor. För hårda. För lösa. För små. För stora. För fula.
"Spelar utseendet någon roll eller är bekvämligheten viktigast" frågade expediten. Den manlige.
Har ni hört??
Klart det spelar roll! Vi pratar om skor!!! Skor ska vara snygga. Oavsett. Det är nästan mindre viktigt att de är sköna.
Hans uttalande skvallrade om att i den här affären finns det fula skor. Nänä. Bort med dem!
Till slut hittade jag en sko som var både snygg och skön. Och bra för hålfoten. Som passar på asfalt men även en runda i skogen. Som KAN fungera som löpsko OM jag skulle få för mig att börja jogga.
"Kommer aldrig, never ever att hända" svarade jag men jag var reda såld på skorna. De fick följa med mig.
När vi kom hem frågade Älskade Sambon om vi skulle ta en tur så att jag fick prova skorna.
Men jag orkade inte. Att prova walking-skor var lika jobbigt som att gå i dom!

Svart är också en färg!

Projektens tid är här. Vardagsrummet skall fixas till. Nya möbler är beställda. I olika svarta nyanser. Mattan, som vi redan har, är svart. Tv-bänken, som vi redan har, är svart. Igår inhämtades från en tapetaffär, olika tapetprover. De jag fastnade för var ljusgrå med en tja, svart fondvägg.
"Är det en fas"? undrar Älskade Sambon.
"Har du blivit hårdrockare, mamma"? undrar Store Bror.
"Är det inte lite depressivt"? undrar min terapeut.
"Det finns väl andra färger"! tycker Lilla Syster.
Klart det gör. Jag bara är i en svart period. Utan att vara mer depressiv än vanligt. (Deppig ÄR annars ett vanligt tillstånd för mig. Än så länge. Fast jag har humor. Fast det är ett annat inlägg....).
Men jag tänker mig grått och svart för att kunna ha starka färger på allt annat. För jag gillar verkligen färger. Faktiskt. Och svart är ju en färg!
Jag tänker mig också att vår fina smidesvägglampa "Eva och Adam" verkligen SKULLE vara snygg mot en svart fondvägg. Komma mer till sin rätt. Jag vill också ha lugn i vår röra av gult, svart, teracotta, grått, blått, rött, sebrarandigt..... Därur föddes "projekt Vardagsrum".
Hårda förhandlingar pågår. Jag har gått med på att byta ut mattan. Mot en ljusgrå. Stora Syster tar sig för pannan.
Jag påpekar det igen. Svart ÄR en färg! Men, jag känner min familj. Sista ordet är verkligen inte sagt!

Bakgrundsfärgen till den här lampan diskuteras livligt.
Svart eller ljusgrå. Mamman är obeveklig. Eller inte....

TACK!

Mitt allra varmaste tack till alla er som hälsat och grattat mig här på bloggen! Det har gjort mig jätteglad och varm i hjärtat! Så uppvaktad, både här och IRL! Kommer bli mitt bästa år!
Veckan har startat med diverse aktiviteter, möten och en alldeles ledig Älskad Sambo. I två dagar har vi fått rå om varandra mitt i veckan! Vardagslyx som heter duga! I morgon bär det av till Stora Staden för jobb igen för hans räkning men gissa om vi njutit de här dagarna.
Vad vi gjort?
Jo, vi har haft tvättstugan, storhandlat, kört skräp till soptippen, bestämt tapeter till vardagsrummet och fixat lite här hemma. Fikat på stan, ätit lunch och bara varit. Vardagsliv, som vi längtar efter! DET har vi provat på.

Det är ingen vanlig dag.....

.... det är min födelsedag!
En härlig dag har det varit idag! Mamman fyller år och har blivit firad med blommor och blader, presenter och sång. Frukost på sängen, de fyra barnen har varit hemma samtidigt och från Stora Staden kom Bästa Vännen, i smyg! Gissa om jag blev förvånad då hon plötsligt klev in genom dörren, eskorterad av Älskade Sambon som hållit masken och gjorde sig ett ärende ....soptippen tror jag han sa.... men det var hämtning av Bästa Vännen som kom med tåget som stod på agendan just då.
Lyckligt trött landar jag nu i soffan, äldre än igår och förhoppningsvis lite klokare. Så småningom. Mamma gav mig en kram när hon gick och önskade mig "Gott nytt år"!
Definitivt närmare 50 än 40 och nöjd med min dag. Min egen dag.

Helg i sikte!

Den här veckan har gått som tåget. Ett X-2000. Fort. Stundtals har det känts som om jag inte hänger med riktigt men jag HAR platsbiljett. Jag lovar och svär!
Mina utredningar har dragit igång. Jag blir verkligen iakttagen, bedömd och "förhörd". Om och om igen. Tänker att det är tur jag talar sanning för som jag blir utfrågad och intervjuad skulle jag inte kunna hålla isär någonting. Jag skulle vara en usel spion. Bland annat.
Värst är Försäkringskassan. Vem kunde tro det? De GER sig liksom inte. Frågar samma sak femtielva gånger fast det är olika personer varje gång. Många verkar de vara där på "kassan". Och jag svarar samma sak. Femtielva gånger.
Väl hemma har jag frågeformulär att fylla i. En sisådär 1000 påståenden att ta ställning till.

Arbetsterapeuten, hon med "gruppen som inte fanns", (aktivitetsgruppen), hon gav mig sån energi. Jag blev riktigt taggad av henne så av bara farten har jag

• anlitat en jurist för att få hjälp med senaste energitjyven
• anmält mig till fortsättningskurs i yoga
• varit på ett möte med Autismföreningen och fått en bra kontakt där för Store Bror
• legat en dag med migrän (just för att jag anlitade en jurist, spänning som släppte)
• anmält Lilla Syster till ny danskurs
• rensat ur min klädkammare för att slippa se de där "haha-du-kan-inte-ha-oss-för-att-du-gått-upp-i-vikt-kläderna". Ut åkte de!
• sett ut vilken bokhylla vi ska ha eftersom ny soffa är beställd
• lagat näringsriktig mat till hungriga barn (nästan) varje kväll

Så nu lutar jag mig tillbaka i soffan, den gamla, inväntar Älskade Sambon som jobbat i Stora Staden ända sedan i söndags och tänker att "den här veckan, den gjorde jag bra"!
Thank God it´s friday!

Morgonrepris

Skolan har varit igång i två veckor. Höstlunken börjar infinna sig, aktiviteterna har rullat igång och vardagen har knackat på. Jag bjuder på en repris idag, återvinning är ju så populärt och även om vi ännu inte börjat åka skridskor eller använda vantar så beskriver den här texten (från februari) våra morgnar rätt så väl. Inte alla. Gubevars! Men en och annan!

""I arla morgonstund

"Mamma, har du sett mina skridskor"?
Nope.

"Mamma, har du köpt annan frukt"?
Titta i kylskåpet.

"Mamma, mina badbyxor är för små och jag som ska till badhuset IDAG"!
De var ju inte för små förra veckan???

"Morsan, det finns ingen tandkräm"!
Synd. Skriv upp det på en lapp.
"NU? Ska JAG skriva handlingslapp NU"!
"Varför inte"?
"Ah. Eh. Åh. Nä"!
Det går att borsta med salt.

"Men Åh, nu missar jag bussen. Mamma, kan du skjutsa mig"?
Jag åker halv nio. Då kan du åka med.
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH! Då kommer JAG förseeeeeeeeeeeeeeeeent"!
Men jag är inte klar och jag börjar nio och har planerat efter det.

"Mamma, Store Bror byter TV-kanal fast jag vill se"..............
Men ni är väl på väg till skolan?

"Vart är MINA vantar"?
Där du hängde upp dem dyngsura igår kväll.......

"Det där är MIN väska...... Hit med den......."!
"Men du sa att jag fick lån.............a den. Aj"!
Klipp väskan mitt itu och ta varsin del.

"Mamma, har du sett mitt busskort"?
Not. Jag betalar med egna pengar när jag åker buss, tjyvåker sällan på ditt busskort.

"Mamma, har du skrivit på den där lappen"? "Som jag la...... men jag LA den ju hääääääärrrrrrr. ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHH. Någon har tagit den"!
Alltid denna någon.
"Jag la den här"!
Men där ligger den inte!
"Vad gör jag nu dåååååååååååååå"?!
Be om en ny i skolan idag.
"KAN jag väl inte, den ska ju vara inlämnad idag".
Men, var det så bråttom?
"Men åååååååh, jag har ju typ haft den i fickan sen i måndags men glömt bort det"!
Ja, JAG har i alla fall inte sett den.

"Åh Store Bror. Varför gick du in med skor, nu är mina strumpor blöta. Ååååååååååhhhhhhhh. Idiot"!
Suck.

"Kan du flytta dig. Jag måste ha min jacka fattar du väl"?
Eller ta andra jackan som du når.
"Mamma, han flyttar sig inte"
Trist.

"Mamma, min mobil, den låg här"?
Verkligen? På samma ställe som försvunna lappen? Mystiskt!
"Kul morsan. Kul"!

"Mamma, behöver jag nycklar"?
Kan vara bra om du vill komma in.

"Mamma, hämtar du mig ikväll"?
Visst. 18.45 som vi sa igår.

"Mamma, vad ska vi äta ikväll"?
Potatisgratäng och rostbiff. Du var ju med och bestämde det i går kväll.
"Nä, jag har ångrat mig, kan vi inte äta pizza"?
Nope.

"Kan vi vara några stycken här ikväll och kolla film"?
Du har ju egen dvd så det är ok.
"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅhhhhh. Ska dom kolla film, det vill jag också"?
Du är i Stockholm och spelar handboll.

"Mamma, jag hittar inget badlakan"?
Det finns säkert papperservetter i badhuset du kan torka dig med.

???????????????????

"Mamma, är du sur"?

Inte alls.

JAG BARA ÖNSKAR ATT MIN MORGON KUNDE STARTAT LITE ANNORLUNDA OCH ATT MIN STRESS-LEVEL INTE REDAN 7.43 SLAGIT ÖVER PÅ RÖTT!

Nej, jag är inte sur!

Vi ses i kväll. Ha en bra dag!""

Spänning i livet

Jaha. September inleddes med det obligatoriska månadssamtalet med Försäkringskassan. Den här gången gick det förvånansvärt bra. Ett tag. Ända tills "de räknade dagarna" kom på tal. Igen. De tar nämligen slut. Jag tillhör den grupp på 50 000 människor som faktiskt blir utförsäkrade vid årsskiftet. Som grupp räknat är det ju en gigantisk grupp. Om man skulle samla alla oss på ett enda ställe vill säga. Så att vi syns. Det vore en sy...... Jamenvisstja. Dagarna. Det var ju dem jag skrev om. Att de tar slut. End of the road.
Men se! Då skramlade det fram ett litet förslag på aktivitet. En grupp för långtidssjukskrivna som väntar på rehabplats och omplacering. Där man får tillfälle att arbetsträna på OLIKA arbeten för att faktiskt komma fram till vad som passar en. Kanske det gamla arbetet hägrar sedan, (inte så troligt men...) eller helt enkelt ett annat. Som fungerar.
"Men det är ju fantastiskt" tänkte jag, som längtat efter något sånt, mittemellan hemma och jobb att börja med liksom, längtansfull efter vanliga dagar. Men näe.
"Något sånt finns inte" har jag fått veta.
Därför blev jag ju lite förvånad när jag frågade hur det kom sig att dylika grupper startas så här i besparingstider och svaret blev:
"Den här gruppen har funnits sedan 2005".
Okej. Jag har helt enkelt frågat fel person tidigare. En person som inte visste. Nu har jag ju inte frågat "killen på macken" om detta utan faktiskt en person som jobbar på mottagningen. Där jag går.
Hur i hela fridens namn är det möjligt? Att inte alla som jobbar inom psykvården, mottagning, vet detta? Eller FK-s handläggare som är stationerad på psykmottagningen?
"Hallå"???
På fyra år har verksamheten inte nämnts? Inte ens en endaste liten konferenstimme har ägnats åt detta? Inte en endaste fikaminut har gruppen kommit på tal? Vill jag vara med i en sån grupp?
Sedan fick jag träffa en arbetsterapeut som startade min funktionsbedömning. Äntligen. Mitt i besöket frågade hon mig:
"Du har inte funderat på att delta i någon aktivitetsgrupp i väntan på rehabplats eller omplacering"?
Då nöp jag mig i armen och tänkte att de driver med mig.
Men det gjorde hon ju inte och nu är jag uppskriven för att delta i "gruppen som inte finns". Mycket spännande saker händer tycker jag.