Närvarokoll

Den här hösten verkar gå i djurens tecken. Det började med Svininfluensa för att nu gått över i Anna Anka-feber. Allvarligt talat vet jag inte vilken av åkommorna jag tycker är värst. Anna Anka-febern går ju att undvika genom knapptryckningar och blundningar men, ja. Visst är jag konfunderad över hur kvinnan lyckas ta så stort utrymme i media men hon säljer uppenbarligen. Även sig själv men det ingår kanske i den "amerikanska drömmen". Hon får hållas med sitt. Over there. Helst.

Nåväl,
själv har jag den här helgen varit envis som en åsna och minsann känt mig lite dum som en gås.
Igår var familjen matchvärdar vid en handbollmatch. Jag satt i kassan, Älskade Sambon var biljettkontrollant, Store Bror sålde lotter och Lilla Syster, hon var på annat håll. Rester av förkylningen gjorde att jag verkligen inte var på topp, lite fel i kassan blev det titt som tätt men vad tusan?! Det gick ju att rätta till.
Formsvackan kändes redan på morgonen men jag ignorerade signalerna, envis som nämnda åsna och framåt kvällen kom priset för det: Migrän. Som jag fick skylla mig själv för.

I morse ringde klockan halv sju. Handboll och fotboll stod på programmet. I tidigt morgontimme med packad matsäck gav vi oss iväg mot Västerås. Och oj, vad vi hejade på Store Bror. Inte klokt vad medryckande det kan vara. I handboll får man INTE röra bollen med fötterna. Absolutely not. Så om nu någon, helst i motståndarlaget, får bollen på fötterna så skriker man följdaktligen: "FOT". (Det gååååååååååår nästan inte att låta bli. Fast man ska).
Eller som jag gjorde:
"Fot. Jättefot".
Man måste ju hjälpa domaren. Lite?!

På eftermiddagen var det dags för fotboll. Stora Systers lag gjorde upp om seriesegern på hemmaplan. Högst upp på läktaren parkerade vi oss. Här skulle ses ordentligt. Och oj, vad vi hejade på Stora Syster. Jättespännande ju! I fotboll får man INTE röra bollen med händerna, å nej. Fotkontakt är vad som gäller. Vet jag ju. Men rätt som det är går min hjärna ner på sparläge, arbetsminnet tar slut, morgonens handbollmatch träder fram i skallen och vid en väldigt fin nedtagning med vänster fot av en motståndare skriker jag upprört:
"Fot, jättefot!"
Förvånad publik på läktaren tittar på mig och jag, ja, jag kommer ju till sans och kommer på att det är just FOTboll vi tittar på. Japps. Lite dum kände jag mig. Men dum som en gås??? Nej. Egentligen inte. Mest trött.
Nu reser jag mig inte ur soffan mer ikväll. Jag behöver verkligen vila lite och ta nya tag.