Vårkänning

Vissa dagar är trevligare än andra. Idag har varit en sådan dag. Inget stort, inget märkvärdigt har hänt mer än ........... just en trevlig dag.
En av mina bästa vänner fyller år idag. Såklart har jag grattat, det fick ske via Facebook då vi inte bor i samma stad men en hälsning fick jag iväg och jag har tänkt på honom idag.
Han firar nämligen sin födelsedag väldigt speciellt. Eller, speciellt och speciellt. Jo, det är det nog. Han tar nämligen semester på sin födelsedag och firar med ..... sig själv! Han gör sånt som han tycker om, i år var det promenad i skogen och äta lunch på Fina Hotellet. Själv. Tid för reflektion och att bara vara. Familjen får sitt, såklart, men själva dagen är hans. Jag tycker det är fint. Grattis T! Igen!
I mitt kök står en alldeles ny cykel. Lilla Systers. Den får bo i köket tills bästa låset är på plats. Alldeles snart. När cyklarna tas fram börjar det likna vår.
På gatorna och gården har sanden och gruset nu sopats upp. Ett alldeles säkert vårtecken. Liksom att solen sken in i köket idag och avslöjade smutsiga fönster. Jag drog ner persiennerna och gick ut på verandan med en kopp kaffe. Det är ju .... vår!
Älskade sambon, jag och Store Bror såg handbollsmatch på tv. Lokala laget måste ju hejas fram och de vann minsann. Trevligt! Slutspel i handboll = vår!
Tanken slog mig också idag att det är tre veckor sedan någon ringde från Store Brors skola. Det betyder ju att allt fungerar som det ska och ingen anledning till oro finns. DET känns väldigt bra kan jag säga.
Alltså inga stora saker som hänt men det blev just ...... en trevlig dag!

Skämmes, ta mig tusan!

När jag läste vid en folkhögskola i början på -80-talet, fanns där en lärare som hade så förskräckligt många barn. Tror han hade fyra! (eftersom jag INTE hade mina fyra barn då tyckte jag att det var.......jättemånga!). Då och då drog han lite roliga historier om de här barnen som befann sig i olika åldrar, tonår, nästan tonår och lite mindre. (Som mina är nu)! En historia jag minns var när Läraren och hans fru gick på stan med alla de här barnen och barnen skämdes för sina föräldrar vad de än sa och gjorde. (Känt fenomen, säger jag nu såhär 25 år efteråt). Läraren ryckte dock på axlarna och sa "var och en skäms för sig".
Det uttrycket har stannat kvar hos mig och det används flitigt i vår familj om nu någon tycker att någon är pinsam någongång. Vilket händer ganska ofta kan jag säga.

Men det är nu en sak att skämmas för sina föräldrar, än att behöva skämmas för vad andra utsätter en för, och varför SKA man behöva skämmas? Eller, BEHÖVER man skämmas?
Nåväl,
igår var vi på cykelinköpsrunda och hamnade på blåvita affären i stan. Lilla Syster skulle föräras med en cykel och vi hittade en som passade som hand i handske. Betalningen kunde man så käckt dela upp på 4, 6 eller 12 gånger visade stora kampanjskyltar runt om i butiken.
"Perfekt" tänkte jag, inte den rikaste mamman i stan.
"Det grejar jag och Lilla Syster får sin cykel".
Viss oreda rådde dock vid disken där alla papper ordnades, tre expediter var involverade i kunden innan mig, han ville minsann köpa en tv och dela upp betalningen. Till råga på allt hade han rabattkupong och medlemskort som skulle användas.
"Hur gör vi nu" undrade expediterna och rev sig i långt, kort och lockigt hår. Viss osäkerhet rådde om vilka knappar som det skulle tryckas på för att det skulle bli rätt och de gjorde om försöken flera, flera gånger innan de hittade rätt.
Mannen höll sig lugn medan frun började trampa otåligt och kön bakom oss växte stadigt.
Till slut blev det min tur.
Jag förklarade hur jag ville ha betalningen uppdelad och langade fram körkort, medlemskort och rabattkupong.
Inom fem sekunder skämdes JAG när "min" expedit ropade tvärs över hela disken att
"nä, det här GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRRR inte".
"Va"? frågade jag,
"vad är det som inte går"?????????
"Ja, asså, du får inte dela upp betalningen"
"Nehej, varför inte det då"?
"Kan inte jag svara på"
"Det lyser bara rött i apparaten, men ja, asså, jag kan ju prova igen asså, om du vill men det är ju inget jag kan göra om det nu lyser rött för dig"...............
Svettig, ja, jag blev svettig!
Och expediten, ja hon slog på tangenterna på datorn och visst, jag såg ju att det lyste rött: "Ansökan kan ej hanteras".
Men vad ända in i glödheta...................
"Ja", skrek hon igen tvärs över disken,
"du ser ju liksom själv nurå´att det lyser rött igen",
"du får inte handla så här"...............
Och ja, jag visste minsann att jag ÄR kreditvärdig och kunde inte den lilla hoppan hålla tyst då, men nej då! Hon basunerade ut för mig, för TV-mannen och de andra kunderna i kön att
"nej, vet du, du får ringa kundtjänst på måndag för o höra liksom, det är IIIIIIIIINNNNNNNNNNGGGGGGEEEEETTTTTT vi kan göra något åt idag".
"förutom att trycka på rätt förbannade knappar" tänkte jag svettig och röd i ansiktet och halade upp ett kort för att betala cykeln, rubb och stubb.
Och det gick ju bra. Kort hade varken expediten eller datorn något emot så Lilla Syster fick sin cykel. Och jag försökte låta bli att skämmas.
Idag har kundtjänst fått ett samtal. Den lilla expediten hade tryckt på fel knappar. Det fanns ingen kreditprövning gjord på mig och för säkerhets skull kollades t o m datatrafiken samt expeditens signatur. Men, nada!
Lite trassel blev det allt men expediten då?
Tja, var och en skäms för sig.................................................

Tappat tag

Ibland tappar jag taget och dyker ner i "ingenting-är-någon-idé"-träsket "och-fy-vad-det-är-mycket-att-ha-i-huvet-"-myren. Då är det svårt att se ljust på något, vad som helst och familjen gör sig bäst på avstånd.
Det är ju förskräckligt. Egentligen. Jag HAR mycket egentid, och VET att jag får mina dalar men det är inte kul när det händer.
Idag har det hänt.
Det är inte kul.

Friskare

Febern har släppt! Hurra! Visserligen sitter förkylningen som ett tjockt skal runt kroppen och framför allt knoppen, men FEBERN har släppt.

Det är som att byta vinterkängorna mot sandaler, äta tonfisksallad istället för biff m bearnaisås, ha ljusa, skira gardiner istället för sammetsröda tunga gardiner och det är skönt!

Kryssning

Största Systern ska ut och åka båt med jobbet. Ja, det är nu ingen liten eka utan Ålands-båt. Blir mamman lugnare av det? Not!
Jaja. Hon HAR flyttat hemifrån, hon ÄR vuxen! Så här blev det idag:

Sms från Största Systern:
"Hejdå mor. Solen skiner idag. Har ätit lunch med jobbet, nu åker vi snart"

Mamman svarar:
"Ha så roligt älskade unge"!

Mamman menar det verkligen!

Vad mamman tänker:
"ta det lugnt med alkoholen, gå inte själv på däck, rök inte i hytten, håll koll på drinken, håll ihop".

Det går av bara farten! Att mamma!

Förkylningstider hej, hej!

Igår skrev jag så kaxigt om Stegräknartävlingen, tillika om mina tävlings-instinkter. Somligt straffar sig på en endaste gång när jag nu slängde fram foten mitt i ett steg. I morse vaknade jag med feber-frossa, skrällhosta, ont i halsen, "kycklingskinnsarmar" och iskalla fötter = influensa. Som den positiva människa jag ändå är klämde jag fast stegräknaren i skärpet på morgonrocken och tänkte "varför inte".
Jo, för att fram till ca kl 14.15 , har jag hasat fram 634 steg. För att inte bli stressad av DET har stegräknaren nu fått ta plats på hallbänken tills jag kan gå ordentligt igen. Fast visst tänker jag registrera mina 634 hasiga steg till tävlingen, i instruktionerna står ju ingenting om kvalitén på stegen......... Det känns inte som det blir fler idag heller. Nu är det ned-bäddning på gång i mitt hus som förvandlats till ett sjuk-läger.
Systrarna kroknade förra veckan. Jag i morse. Store Bror? Mja, han ser misstänkt rosig ut om kinderna. Minst sjuk sköter om de övriga. 21.00 i går kväll var det jag, 13.00 idag var det Store Bror som kokade te och sprang med Alvedon till gänget. Misstänker att det är någon annan till kvällen. Jag har försökt dirigera hit Älskade Sambon från Stora Staden men han kör ingenstans i feberdimmorna. Så vi är helt enkelt där vi är.
Jag tänker på kollegorna i teamet, Vårdsystem lag 2, som själva får räkna steg i dag när jag räknar grader på termometern. De 9003 stegen till jobbet som jag gick i går känns väldigt långt. Som till Korpilombolo ungefär!

Stegräknartävling

På jobbet är jag med i en tävling, en stegräknartävling. Laget som travar hem flest steg vinner en middag på Grythyttan, och ja, jag har sett Carl-Jans namn i rullarna. Mitt lag tänker vinna. Så klart. Varför skulle jag annars vara med? Tänk att få ha Carl-Jan till bordet! Tada!

Det blir lite jobbigt med sådana här tävlingar. Jag har nämligen så svårt att begränsa mig, blir som besatt av tanken att ha gått längst.
Helgen gick åt till att ställa in stegräknaren. Få till det så att den placerades i rätt läge, där varje steg faktiskt räknas. För det är ju själva tanken. Att varje steg ska räknas. Jag "provgick" så att säga och hade en fantastiskt stund i skogen. Visserligen snöade det och det är ju faktiskt slutet på mars men det gjorde absolut ingenting för det var så härligt att vara ute och jag visste ju att jag hade den där lilla manickeln som mätte varje steg så jag travade liksom bara på där över stock och sten .... och ja, pust, suck........ Ni läser ju själva! Jag blir manisk! Jag vill vinna! Så därför är jag också en:

........jättejobbig sitta-breve-i-soffan-person när det är "Så ska det låta", "Diggiloo" och allt vad som finns i musiktävlingsväg heter. "Melodikrysset". Glöm för all del inte det! I lördags förmiddag skrek jag ut svaren innan Älskade Sambon hann dra efter andan.........
Till slut muttrade han faktiskt lite fint:
"ja ja, det är ju trevligt att göra något TILLSAMMANS"!
Så jag skärpte mig ända tills jag kände igen en låt med Lars Winnerbäck och Miss Li.......... jag KUNDE inte hålla mig............ "Wiiiiiiiiiinnnnnnnnneeeeeerrrrrrbbbbbäääääcccck" ropade jag så att äggen skallrade i äggkopparna.
Tävlingsmänniska? Jag?
Bah, pyttsan. Jo, kanske. Lite.................. ibland!
Förresten är det 9003 steg till mitt jobb!

Va? Vem? Ja..... just ja!

Vi tittade på film, älskade Sambon, Stora Syster och jag, "Flaschdance" från 1983.
1983, oh, det var länge sedan! Vet ni hur häftigt det var? Ja, DÅ alltså!
Nu skulle vi inviga Stora Syster i denna dansfilm. Efter en stund blev konversationen något virrig framför skärmen:

"titta, men, det är ju hon som................Dirty dancing du vet........"!
"Va, Dirty dancing....... nej... men...va, ja kanske .... men var inte hon.... med han...."?
"och HAN, han är ju med i den där filmen som.... kommer du väl ihåååååååååg... där dom, du vet, skulle.......... "
"Nej, var han? Det kommer jag inte ihåg".
"Det hade jag kommit ihåg. Ha. Jag var på semester i få se nu....... Skottland.....???? Nej, Spanien... och då var han populär för......... ja vad var det han hade gjort nu då"?????
"åh titta, nu kommer den där scenen där hon........ kommer du ihåg"?
"Det är ju så häftigt.... va? men va? Var det så"?
"och han........ hahaha..... vad ung han ser ut"!
"vilka kläder"!
"hahahaha........ tänk att vi såg ut så"!

Då hörs Stora Systers röst:
"Kommer ni ihåg det, hur ni såg ut då, allt annat verkar ju ha försvunnit"?

Förvåning!
Inte kan väl jag hjälpa att mitt förut så knivskarpa minne för skådisar och filmer har gått ned på sparlåga?
1983! Vet du egentligen hur länge sedan det faktiskt ÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRR!!!!

Jag såg klart filmen. Under tystnad.
Inuti huvudet fortgick konversationen, nu med mig själv:
"men sjuttsingen också..... vad heter HON nu då"?
"hon var ju med i ....... serien där ..... åh"!

Väntanstider

"Inget är som väntans tider", "den som väntar på något gott"....... o s v. Ni har hört uttrycken förut.
Jag tänker lägga till i dag:
Inget är så frustrerande, obehagligt, läskigt, nervkrypande som att vänta på att höra ifrån barnen, tonåringen, flyttat-hemifrån-dottern när de är ute på helt nya äventyr.
Mmmmm. Jag ÄR en hönsmamma. Jag vet. Och jag är rätt "kaxig" när jag ska skicka iväg dem....
"klart du ska åka på det där"......
"Åh, vad roligt ni ska ha"...................
"Oj, vad spännande"!..............
Nu släpper jag ju inte iväg dem vind för våg och hur som helst MEN...... ibland slår "väntans-skräcken" bara till, oftast utan förvarning.
Som nyss.
Store Bror har precis lärt sig att åka buss själv. Han var varit och spelat badminton med Gurra och skulle nu åka buss hem. Själv. (att bussen är full med folk, Store Bror har god orienteringsförmåga, han hittar och känner igen sig. DET är liksom detaljer som ramlar ur huvudet på mig.....)
Så. Gurra mailar mig.
"Barnet är på bussen".
"OK".
Det tar EXAKT 16.5 minuter från stan till vår hållplats.
Efter 20 minuter tycker jag det är jobbigt.
"Var ÄR han"????
Efter 30 minuter ringer jag hem till Store Brors pappa som bor vid hållplatsen före mig. Och se! Där VAR han ju.
Och "väntansskräcken" rinner av och kvar blir: ......................
Tja, glädje över att bussresan gick bra (mamman).
Stolthet över att minsann ha fixat det (jag kan sjävl...) (Store Bror).

Under tiden Store Bror har spelat badminton har jag, Lilla Syster och Stora Syster tittat på en sorglig/rolig film "P.S I love you".
Det blev en bra avslutning på veckan. Nu väntar helgen. Så! "Väntar"!

Dirigent för Kaosorkestern!

Ett yrke jag länge tyckt varit väldigt fascinerande är dirigent. Det krävs fokus, ett brinnande intresse, takt, gehör, goda kunskaper i musik och säkert 100 andra egenskaper som jag inte kommer på nu. Jag har då och då tänkt tanken att det skulle vara oerhört häftigt att stå på det lilla podiet (har säkert ett namn) och vifta, förlåt, dirigera med den däringa taktpinnen (som säkert också har ett namn) och få folk att lyda minsta lilla vink. OCH få ihop det till ljuv musik. Tyvärr skulle de väl lyda minsta lilla fel-vink också. Mindre ljuv musik.

Ibland tycker jag att mitt vardagsliv kan liknas vid en stor orkester, just för dagen en Kaosorkester. Men likväl. Jag dirigerar. Jajamännsan. Med bravur! För det mesta.....
Jag är noga påläst på det stycke som ska framföras, väl insatt i takten, mina instrument (barnen) är samstämda och målet noga utstakat. Stycket börjar så smått med svaga toner till frukosten, stämsången är då och då oroande nära att falla ur men se, jag är där och liksom viftar med "pinnen" och det svänger som det ska igen. Liiiiite besvärligt blir passagen där stämmorna SKA dra åt var sitt håll fast liksom passa ihop ändå. Och när så andra "instrument" gör entre gäller det att hålla tungan rätt i munnen: Skoltaxi till Store Bror på utsatt tid, den glider in och ooooffffff "they go". Helst!
"Vanliga" bussen, (vifta, vifta på Stora Syster) och där är deeeeen iväg.
Lilla Syster KAN vara lite sen med sin stämma, men den låter starkt och klart, vi missar den inte! Apostlahästarna är redo och så är hon också iväg.
Sen följer olika partier i olika styrkor under dagen för att mot kvällningen nå full styrka och det är ett fasligt "viftande" med taktpinnen. Men,
sen faller stämmorna in i varandra en efter en och till slut kan jag, HELT SLUT, konstatera att vi faktiskt är i mål. Vi har gjort det igen. Klarat av en hel dag, ett helt stycke utan alltför allvarliga felspelningar. Det tycker jag är fantastiskt! Det sover vi gott på!

Lite överkurs..... så här skriver Wikipeda:
"En dirigent är den som dirigerar till exempel en orkester eller en kör. Dirigentens uppgift är att leda det konstnärliga arbetet och se till att orkestern, eller kören, arbetar som en enhet".

Se där!

Att stå ut!

Tänk er följande scenario:
Du kommer hem från jobbet, äter lite, vilar. Du ringer din vän Kerstin för att höra om ni ska/kan ses som planerat.
"Hej Kerstin! Hur är det?"?
"Hej, mja, ja, jag är med Agneta, vi kollar film och dricker ett glas vin".
"Åh, det låter kul. Kan jag komma över"?
(Skrap i luren, visk, visk.....eeeehhhhhhhh)
"Alltså, Agneta tycker inte att du ska komma hit, så, eeeehhhh, vi vill, ja, eeehhhh, typ, vara själva liksom"
"Jaha, men på jobbet idag pratade vi ju om att ses"??????????!!!!!
"Hjmneeeeeeeeeeaaaaaaaaahhhhh...... men ... ja, typ Agneta har inte lust....längre...att vi ska vara alla, liksom........."!
"Nehej. Ja. Hmmmm. Ok då. Ja, vi ses på jobbet i morgon då"!

Ett annat scenario:
Du kommer till jobbet och ni ska ha ett möte. Ni ska vara i ett konferensrum. När du kommer in i rummet ser du att någon har ristat ditt namn på väggen med ett litet tillägg:
"Cina är en hora".
Med gråten i halsen påpekar du detta för din chef som säger:
"Ah, lite får du väl tåla. Det är SÄKERT inte illa ment......"
Om du var med på konferensen?
Ja, du var visst det. Men kommer du ihåg något av dagen? Nä, tänkte väl det.....

Mitt sista scenario är följande (fast jag lovar, det finns FLER):
Du är på väg till jobbet. Det har varit bråkigt och stökigt på kontoret i flera veckor. Chefen verkar inte bry sig, det är viktigare att visa att du presterar något. Du har inte fått något som helst gehör för dina trevande försök till samtal för att lösa problemen. Du behöver hjälp men chefen nonchalerar dig.
Den här morgonen väntar du som vanligt på att jobbarkompisarna som bor i samma kvarter, ska komma och "plocka upp dig" på vägen. Ni brukar samåka. Den här veckan är det någon annans tur att köra. Du är klar men ingen kommer. Klockan går. När du står i hallen ser du genom vardagsrums-fönstret att dina arbetskamrater går tillsammans i godan ro. En annan väg. De ser sig inte ens om för att se om du är på väg att ansluta till dem.
Det är svårt men du tar ett djupt andetag och går till jobbet. Försöker att inte låtsas om att du blev sårad.

Låter detta osannolikt?
Ja, det gör väl det. För oss vuxna. Våra barn som går i skolan, de känner igen sig, var så säkra. Lilla Syster gör det definitivt. Och jag tycker att det är för j-t. Faktiskt!

Kroppskännedom

Jag har en underbar sjukgymnast som leder mig i Basal Kroppskännedom, BK. Enkelt förklarat handlar det om att lära känna kroppen, bli kroppsmedveten och finna styrkan inuti för att orka bära det som kommer utifrån, att ha bra hållning med balans. Andning, rörelsemönster, att vara här och nu. Det kan kännas mycket på en gång men nu längtar jag efter timmen med Sjukgymnasten.
När jag först kom i kontakt med BK var jag i dåligt skick. Sönderstressad, pressad, sömnproblem, deprimerad, min kropp lydde mig inte och jag var rädd.
Sjukgymnasten gjorde klart för mig att det var jag som skulle göra jobbet med vägledning av henne och jag tog chansen.
Det har inte varit lätt, jag har misströstat och haft lust att skrika åt alla som sagt: "du måste vara här och nu", "mental närvaro".
"Far åt fanders" har jag haft lust att skrika.
Fast det har jag ju inte gjort. Jag har envetet tragglat vidare, tränat hemma, andats, känt och framför allt: Jag har haft viljan att förändras och trott att det ska gå.

Idag fick jag en belöning. Månader av träning gav utdelning och under tränings-timmen idag kände jag ett lugn inombords. Det finns där, jag blev nyfiken och när Sjukgymnasten frågade mig och jag ville fortsätta terminen ut, svarade jag som Kronprinsessan till sin Daniel: "JA, ja, ja"!
Så jag fortsätter. Och trivs med det. Längtar redan till nästa BK-timme.

Ssssssssssssssstadsresa!

Lilla Syster ville gå på stan med två kamrater, ta bussen direkt efter skolan. Hade de något ärende? Vafalls?! Ett ärende?! Förutom att ärendet ÄR att ....just gå på stan? Nä. Nähä. Tänkte väl det.
Mamman, d v s jag, funderade:
"någon gång måste vara den första",
"det här har jag ju gått igenom förut med stora systrarna",
"hon har egna pengar",
"hon har mobil",
"de är flera och måste hålla ihop",
"vi kommer överens om en hem-tid".
Va? Hönsmamma? Jag? Eeehh? Not???(!).

Lilla Syster och jag kommer överens. Om vilken buss de ska ta till stan, att hon ska ha egna pengar med sig, att mobilen får följa med till skolan = bra att ha på stan, vilka det är hon ska åka med och med vilken buss hon ska åka hem. Deal!

Vad tänker jag sen?
Att de kommer att missa första bussen ner till stan för de kommer att komma på något när de ska gå från skolan. Att de kommer att köpa en liten strips med läsk till mellis på McDonalds. Att Lilla Syster kommer att ha svårt att bestämma sig för vad hon vill handla, bara ATT hon vill handla något. De kommer tycka att tiden är för kort, 1 timme 45 minuter så Lilla Syster kommer att ringa fem minuter innan avfärd för hemresan.
Och varför tror jag då att just detta kommer att inträffa?
Tja, här är det så skönt att säga: "av erfarenhet, FAST överraska mig gärna"!

Så?
Flickorna stormar in här fem minuter innan bussen ska avgå till stan. En av flickorna har kommit på att hon saknar sitt busskort. De slänger av sig väskorna och springer hem till henne för att hämta busspengar. Som inte finns. De springer till ICA med pantflaskor för att få ihop busspengar till kamraten. Kreativt!!
De blir hungriga förstås. Handlar glass på McDonalds. Dricker vatten till. Ekonomiska tjejer!
Hemfärden är bestämd till 16.15.
16.00 börjar jag titta på klockan och undrar när samtalet om senare hemgång kommer.
Det kommer 16.05. Se där!
Lilla Syster är inte den som är den. När jag hänvisar till hemfärdsöverenskommelsen kvittrar hon bara: "ok". Något snopen lägger jag på luren. Vad lätt DET gick!
När hon kommer hem, glad över stadsturen, berättar hon att det var svårt att välja vad hon ville köpa. Hon har kommit på att hon egentligen redan har allt hon behöver. Vilket glädjer mamman!
Men det är klart hon handlat något och vi övriga familjemedlemmar får gissa.
"Det börjar på S".
Och vi gissar på smink, strumpor, smycke, suddegum..........
"FEL"!
"Jag har köpt sssssssssssssssssssssssstudslera"!
"Studslera"?

Till frukosten imorse hade vi rosa små studslerabollar studsandes runt i köket. Katterna var glada för det, gladast var nog Lilla Syster!

Så ska det låta!

Stora Systern läser psykologi. Hon har valt att fördjupa sig i ämnet Autism/Aspbergers Syndrom.
"Kanske kan jag förstå mer hur Store Bror fungerar" funderar hon.
"Jag känner ju till ämnet om man säger så, det är intressant" funderar hon vidare.
Hon arbetar tillsammans med en skolkamrat som också har ett syskon med Aspberger, de hjälps åt, peppar och stöttar varandra. Stora Systern berättar att de skrattar mycket under tiden de jobbar med ämnet. Båda har de varit i situationer som de kan känna igen och jag tror de båda storasyskonen känner en lättnad, de är inte själva. Det är tillåtet att vara förbannad, ledsen och arg över att ha ett syskon som är annorlunda. Och stolt. Precis som med vilket syskon som helst.

"Har du berättat på din skola att jag har Aspberger" frågar Store Bror när vi pratar vidare vid middagsbordet.
"Nej", svarar Stora Syster.
"Men jag har tänkt fråga dig om det är OK att jag berättar det, att det handlar om min bror när vi ska redovisa. Om du inte vill, säger jag inget".
"Det är OK" säger Store Bror och fortsätter:
"Det är bra att de vet det, att de känner till mig när jag blir känd"!
"Eeeeeh, känd"?
"Ja, det är väl klart jag blir känd för något, vad trodde du"?
"Ja, det har du ju rätt i. DET tänkte jag inte på" avslutar Stora Systern och vi äter vidare.
Och så var DEN saken avklarad! Allt är möjligt! Jag älskar den tanken!

Inte bara mamma?

"Nä, jag är inte bara mamma" hör jag mig själv säga.
LJUUUUG! Jag har precis förstått att jag är "mamma" i precis allt. När Största Systern föddes för snart 22 år sedan åkte mamma-glasögonen på och där har de suttit sedan dess. Nåja, jag kan sträcka mig till att jag någongång, möjligtvis, har skjutit upp de där glasögonen i pannan men se, sen händer det något och då åker de på plats igen. Och varför skulle det inte vara så?
Jag menar, det är ju genom de glasögonen jag behövt och behöver se världen, för att skydda mina barn, lära mina barn, vara med mina barn. Det är bara liiiiiiiiiite pinsamt när jag upptäcker att jag även "mammar" vuxna i min omgivning. När Älskade Sambon och jag kliver in på gymmet, han ska styrketräna, jag dansa Afro, frågar tjejen i receptionen om han också ska gå på Afro-pass?
"Nej" svarar jag blixtsnabbt, "han ska styrketräna".
Se där! Svarat och klart innan Sambon ens hinner dra efter andan. Det är ju himla dumt. Han kan minsann svara för sig själv. Och det kan mina barn också. Jag bara ramlar in i någon sån där "curling-fil" ibland, som härstammar från det att barnen verkligen VAR små och behövde någon som förde deras talan. Jag har "mammat" kompisar, bekanta, obekanta, släktingar. Som faktiskt KAN prata för sig själva. Om det blivit pinsamt någon gång? Tja, det har säkert hänt................Men jag är inte värre än att jag erkänner. Direkt! Lite "upp-med-händerna-jag-ger-mig-effekt". Men, ja, det tog ett tag! Jag försöker minsann lägga band på mig, det är SÅ lätt att trilla dit, i "svara-åt-någon-annan-fällan". Men jag försöker. Även med mamma-glasögonen på!

50 år att fira!

Igår var Älskade Sambon och jag bjudna på 50-årsfest. Och vilken fest! Vi hade så roligt, trevligt och ...........tja, det var som en bal på slottet. En hellyckad kväll, mat, dryck, trevliga människor, live-band, dansen......... Idag går jag helst i ett par tofflor, att bugga en hel kväll i nya skor sätter sina spår. Men vad gör väl det? En sån trevlig kväll med många intryck och möten med nya människor, det kan jag leva länge på!

Att ha en vän

Jag har en allra bästaste vän. Vi har känt varandra i, (tänk...tänk...räkna....räkna) 23 år. 23 år. Det låter ohyggligt länge. Och vi växte inte ens upp tillsammans..........!
Vi lärde känna varandra en period när vi bodde grannar och Bästa Vännens yngsta son var ca ett halvår gammal. Jag var höggravid med Största Systern och vi två småbarnsmammor fann varandra bland blöjor, puréer, feberkramper, inte-vilja-sova-på-natten-barn, Emmaljunga-vagnar, Vi Föräldrar och allt som hörde småbarnsåren till. När Största Systern var två år flyttade vi till Lilla Staden och Bästa Vännen var och är kvar i Stora Staden.

Genom alla år har vi behållit kontakten. I början skrev vi brev. För hand, på brevpapper. Nåja, det hände att vi skrev på allt vi kom över. Jag har fått hälsningar på papperservett från något kalas, baksidan på en biljett och jag är säker på att jag skickat dylika ting till Bästa Vännen. Vi ringde varann också. På VANLIGA telefonen. Där luren satt fast med en sladd i själva telefonapparaten. Man satt liksom där man satt och pratade. Jag satt ofta på golvet med barnet krypandes runt, på och över, mig, bara för att få pratstunden att räcka så länge som möjligt.
Sedan blev det brev skrivna på datorn, blandat med mail. Jag skaffade bärbar telefon innan Bästa Vännen och hon blev minsann impad av att jag GICK OMKRING och pratade. Och ja, sen har det gått i rasande fart......... sms, mobilsamtal, mms, (jodå, vi har Comviq Kompis...), Facebook....... Vi håller kontakten! Och har kommit närmare varandra. Det händer att vi chattar på FB för att slänga oss på luren (den bärbara) och diskutera något för att återgå till att chatta på FB. (FaceBook).

Vi har följt varandra genom barnafödande, skilsmässor, nya män, död, glädje, flyttar, jobb. Allt. Ja, vi känner varandra väl! Och Bästa Vännen finns ALLTID där! Det är inte alltid vi tycker lika. Hon är rak, stark och ärlig. Ibland kan det hugga till i magtrakten men jag är ALLTID säker på att det hon säger, det menar hon! Och bästa vänner, det blir man ju inte bara för att man alltid tycker likadant, vi är vänner för att vi tycker så mycket om varandra.

Hon är gudmor åt mina fyra barn. De älskar henne och hennes man. De räknas liksom till vår familj.

Idag har vi ätit frukost tillsammans, löst melodikrysset och gått en låååååååååång promenad med männen i våra liv. Det är så skönt att ha en allra bästaste vän. Jag är glad för det, för Bästa Vännen! En sådan vän unnar jag alla.

När det går vägen

Onsdag, torsdag och fredag den här veckan har varit ovanligt jobbiga för Store Bror. När det är jobbigt för Store Bror blir det jobbigt för alla runt omkring så vi är lite slitna så här inför "veckändan". Mamman, d v s jag, har ju dessutom börjat arbetsträna 2 tim/dag.

Nu ska jag ge en eloge till alla på Store Brors skola som den här veckan har varit helt suveräna, tålmodiga och visat stort samarbetsintresse! Det lät väl fint?! Men det är sant! Det har resulterat i att Store Bror trots allt stannat kvar på skolan alla dagar, han har klarat av att bryta negativt beteende relativt snabbt, han har blivit påvisad strategier och han har nappat på de förslag som personalen delat med sig av. De är så professionella, lyhörda och entusiastiska. Rätt personer på rätt plats!!!! (alla veckor givetvis, men den här har varit speciell....).
Store Brors mentor på skolan, Herr M, följde med mamman på möte med rektor för den ev nya hemskolan Store Bror och jag önskar till hösten. Herr M var ett stort stöd för mig, redogjorde klart och tydligt vad resurskolan ansåg vara bäst för Store Bror och jag, ja, sa väl samma sak egentligen men det brukar ju liksom inte riktigt räcka det där som "bara" mammor säger. Men det här hjälpte, det blir högstadium med idrottsprofil till hösten som hemskola och resursskola för övrigt. Lysande! Rektor S ringde idag och meddelade att sonen kommer in! Så idag glädjs vi med Store Bror! Någonting på den här diagnos-resan gick relativt enkelt och smärtfritt. Jag som redan hade laddat argument-bazookan, skrivelse-slang-bellan var framtagen och så..... räckte det med vad jag sa på mötet. Nästan snopet. Fast skönt. Förstås!

Egna stunder

Igår var Lilla Syster och jag på kondis. Vi gick tillsammans från skolan, solen sken, snön smälte och det var mysigt. Det ÄR mysigt att vara med ett barn i taget ibland. De behöver det och jag behöver det. Att ha tid att lyssna, verkligen lyssna. Lilla Syster har det tufft i skolan och igår kunde vi prata en stund ostört om det. Det är intressant att höra hur hon tänker, vrider och vänder på saker och ting och jag blir alldeles varm i mamma-hjärtat. Hon frågar om råd. Hur det var när jag gick i skolan. En alldeles egen stund fick vi bland kaffe, semlor, bakelser och saft. Hur mysigt som helst!

Idag ska jag baka med Store Bror. De har ringt från hans skola tre gånger på förmiddagen, han har en dålig dag. Sista samtalet var ändå positivt, de har lyckats att få "det" att släppa greppet om honom och nu fungerar han igen. Vad "det" är, har vi svårt att förstå ibland. Han går liksom bara i baklås och det tar tid att lirka upp honom. På denna skola har de dock förståelse och kunskap om det och det får ta den tid det tar. T ex har han idag fått massage, fått gå på promenad, googla om LEGO och vid lunchen släppte det. Nu har han lektion som vanligt. Tänka sig!
Vid 11-tiden på förmiddagen fick jag prata med honom, det hördes direkt att det var en dålig dag. Hesa rösten, korta svar. Jag "mutade" honom, stannade han kvar och kämpade en stund till skulle vi baka på eftermiddagen. Baka är kul tycker både Store Bror och jag så jag låter dammsugaren vila idag. Igen!

Tonåringar och gråa hår

När mina barn var små fick jag förstås höra rätt ofta "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" om jag råkade andas till någon som hade större barn att jag tyckte något var svårt, krångligt eller bekymmersamt med barnen. Ja ni vet, röda prickar här, blöjsorter där, mattider, sovtider, amning eller inte, sova i egen säng eller inte. Det som verkligen VAR stora funderingar, ibland bekymmer och absoluta verkligheten just då. NU förstår jag vad de menade! Inte för att jag på något sätt förringar småbarnsföräldrars oro eftersom jag ju själv varit där men nu! Hallå! Tonårstiden! Hallååååååååå! Inte kunde jag väl ana!

Största Systern, en alldeles utomordentligt självgående, envis ung dam bidrog delvis till mina första gråa hår med en alldeles klockren revolt som tagen ur en handbok om tonåringar. Nu rättade det dock till sig, dottern, inte hårfärgen, men det var ett par skakiga år. Nu kan vi prata om det och t o m le och skratta, men då! Milde himmel!
Stora Syster är av en annan sort. Den Kraftiga Revolten uteblev men visst, det märks. Tydligt. Store Bror är, ja, kille. Med Aspbergers Syndrom. Vi har dragit andra lass med det, inte mindre jobbigt och han har passerat 13-årsgränsen precis. Vi avvaktar. Någon tonårsrevolt har jag inte sett till. Än.
Sedan kommer Lilla Syster..... Igår fann jag mig inbegripen i ett samtal med henne om VARFÖR hon inte får titta på "Den rätte för Linda Rosing". Jag fick argument framlagda för mig så jag tänkte ett tag att här, här har vi ett politikerämne. Med DEN svadan........ Och varför får hon inte se "Andra avenyn"? "FYYYYYYYY, vad du är taskig"!
Hon har liksom smugit sig upp som listetta över "tonårsfasoner" hemma hos oss med att smälla i dörrar, kunna fula ord m m för att i nästa sekund falla i gråt och vilja sitta i mammas knä. Ett år kvar till tonåren KAN betyda förpubertet som kan vara nog så jobbig. Om jag bävar? För tonåren, de som är på gång? Nä´rå. Men jag kanske söker en sponsor för hårfärgningsmedel!?

Möten

De två första dagarna i den här veckan har varit fyllda av möten. Försäkringskassan, föräldrarsamarbetsmöte, möte med rektorn för Store Brors nya (förhoppningsvis) hemskola, möte med min arbetsgivare, möte med min "haverikommission" samt ett föräldrarmöte. Lite mötestrött är jag allt, dag 2 denna vecka. Men, jag är nöjd för det har gått min väg. Är inte det fantastiskt? !

Hallelujah moment!

Sedan två veckor tillbaka har hushållet utökats med ännu en medlem: Martini, nu 11 veckor, en alldeles bedårande liten kattfröken. Tycker inte Baileys. "Gammelkatten". Hon har uttryckt sitt missnöje över lillan med fräs, morr och raggiga pälsen. Har Martini brytt sig om det? Pyttsan! På småbarns vis har hon gång på gång kastat sig över elden, d v s Baileys, och det ser minsann ut som hon njuter....... Baileys har tittat på oss med trött min och liksom undrat "vad SKULLE det här vara bra för"?

Tills idag. Alldeles nyss. För första gången har Baileys accepterat lillan. De ligger och sover tillsammans, tyst, tyst smög jag fram med kameran. Ett Hallelujah moment. Nu förevigat!