Att stå ut!

Tänk er följande scenario:
Du kommer hem från jobbet, äter lite, vilar. Du ringer din vän Kerstin för att höra om ni ska/kan ses som planerat.
"Hej Kerstin! Hur är det?"?
"Hej, mja, ja, jag är med Agneta, vi kollar film och dricker ett glas vin".
"Åh, det låter kul. Kan jag komma över"?
(Skrap i luren, visk, visk.....eeeehhhhhhhh)
"Alltså, Agneta tycker inte att du ska komma hit, så, eeeehhhh, vi vill, ja, eeehhhh, typ, vara själva liksom"
"Jaha, men på jobbet idag pratade vi ju om att ses"??????????!!!!!
"Hjmneeeeeeeeeeaaaaaaaaahhhhh...... men ... ja, typ Agneta har inte lust....längre...att vi ska vara alla, liksom........."!
"Nehej. Ja. Hmmmm. Ok då. Ja, vi ses på jobbet i morgon då"!

Ett annat scenario:
Du kommer till jobbet och ni ska ha ett möte. Ni ska vara i ett konferensrum. När du kommer in i rummet ser du att någon har ristat ditt namn på väggen med ett litet tillägg:
"Cina är en hora".
Med gråten i halsen påpekar du detta för din chef som säger:
"Ah, lite får du väl tåla. Det är SÄKERT inte illa ment......"
Om du var med på konferensen?
Ja, du var visst det. Men kommer du ihåg något av dagen? Nä, tänkte väl det.....

Mitt sista scenario är följande (fast jag lovar, det finns FLER):
Du är på väg till jobbet. Det har varit bråkigt och stökigt på kontoret i flera veckor. Chefen verkar inte bry sig, det är viktigare att visa att du presterar något. Du har inte fått något som helst gehör för dina trevande försök till samtal för att lösa problemen. Du behöver hjälp men chefen nonchalerar dig.
Den här morgonen väntar du som vanligt på att jobbarkompisarna som bor i samma kvarter, ska komma och "plocka upp dig" på vägen. Ni brukar samåka. Den här veckan är det någon annans tur att köra. Du är klar men ingen kommer. Klockan går. När du står i hallen ser du genom vardagsrums-fönstret att dina arbetskamrater går tillsammans i godan ro. En annan väg. De ser sig inte ens om för att se om du är på väg att ansluta till dem.
Det är svårt men du tar ett djupt andetag och går till jobbet. Försöker att inte låtsas om att du blev sårad.

Låter detta osannolikt?
Ja, det gör väl det. För oss vuxna. Våra barn som går i skolan, de känner igen sig, var så säkra. Lilla Syster gör det definitivt. Och jag tycker att det är för j-t. Faktiskt!