Valborg. Sol. Jag är trött efter en omtumlande lördag känslomässigt. Vansinnigt trött. Skjutsade någon till tåget, köpte en bok på stationen "Gloria" av Åsa Hellberg. Åkte hem, tänkte läsa bok i soffan, somnade och vaknade med nackspärr 05:13, gick upp och la mig i sängen, somnade om och vaknade nyss.
Åh, dessa torktumledagar.
Fick nyss en fråga om jag vill följa med på en utflykt till ett fint ställe. För en gångs skull bad jag om att få tänka en stund innan jag leverade ett svar och kände sen att svaret blev "nej".
Jag vill dricka kaffe i solen på min altantrappa, kratta lite löv och få fram altanmöblemamget. Vara i lugn och ro. Det är bara jag och katten hemma, jag behöver komma ifatt mig själv. Och om jag orkar tänker jag gå på dejt med Hjärtat ikväll, äta något gott och kanske, bara kanske, titta på någon majbrasa.
Att tänka efter och känna vad jag vill. Att sätta mig själv först utan att tänka vad "alla andra" vill eller förväntar sig av mig. Att göra det utan dåligt samvete? Jag jobbar på det!
Man lägger helt enkelt då och då saker och ting bakom sig. Packar ihop, förhoppningsvis snyggt och prydligt och ställer undan. Kanske hamnar något litet minne på hyllan. För beskådning. För fina minnen eller i avskräckande syfte. Valfritt. (eller så knycklar man ihop erfarenheten till en skrynklig liten boll och kastar den i ett hörn, bränner upp den i tankarna och kniper ihop ögonen det värsta man kan för att det ska försvinna).
En diskussionspunkt i radhuset har varit "när vet man att man gått vidare"? och "alla säger att det går över, gör det det"? apropå besvikelser.
Trixig fråga. Beror på vad det handlar om. Kände att jag inte hade något bra svar, inget färdigt mamma-svar.
Men kanske när man kan tänka på det som hänt och varit och konstaterar "ja, så var det ju" och så ägnar man inte mer energi åt det?
Eller när man kommer på sig med att inte ha tänkt på något eller någon på väldigt länge och när man gör det så gör det inte längre så ont? När man rent av kan skratta åt minnen, glädjas åt det som ändå var bra, känna att man lärt sig något eller helt enkelt var med om något fantastiskt som kanske inte slutade som man tänkt sig?
Att saker och ting blir som man tänkt sig händer väl egentligen rätt sällan?
Ja, förutom i fancy bloggar och livstilsmagasin förstås. Där "alla" får till det hela tiden med fina önskehem, önskejobb, önskebarn, önskeman och mjuka, pastelliga kläder i något dyrt, chickt material med snyggt fall.
"Snyggt fall" är för övrigt inget som förekommer i min värld vare sig det gäller tyger eller livet i stort. Nä. Här är det lite mer av platt fall när det händer. Vilket det gör, då och då. Jag ska inte säga "tyvärr" för jag tror inte på att man kan gå igenom livet och leva det fullt ut om man inte då och då går på minor. Sen finns det ju grader i helvetet och man behöver ju inte sticka näsan i getingbon om man nu redan från början vet att det finns getingar där o s v. Det var väl klokt sagt? Och så såg ungdomarna genast lite mer klokare och upplysta ut!?
Vi pratade om saknad och sorg. Det stora, svåra i sorg och svarta tankar. Svarta tankar vill man helst inte prata om men när man gör det så kan det ju hända att de skiftar lite i färg. Från nattsvart till en ljusare nyans. Att bli anförtrodd svarta tankar är ett stort förtroende som är så oerhört svårt att handskas med. Helst vill man bara kasta dem åt sidan, som en hög med glödande kol man får i händerna. Man kramar ju inte om det och känner efter "hur många grader är det här då"? utan man bara skriker och kastar bort det. Springer åt ett annat håll. Nä. Här försöker vi stå pall. Stå kvar. Finnas för svarta tankar och sorg. Svårt men nödvändigt. I mamma-hjärtat gör det ont.
Rätt som det är skrattade vi. Det är ju så det funkar. In absurdum. Humor. Man överlever väl inte om man inte kan skruva till det mitt i allt det svåra, svarta för det är ju framåt vi ska. Framåt. Med det vi har bakåt med oss. Helt enkelt gå vidare.
Så klart kom Morfar´n med i samtalet. Han som inte längre finns men sitter på sitt moln och ger oss styrka och rattar oss rätt emellanåt. Det är vi helt övertygade om, hela bunten. Så, den här pappa, den är till dig:
Huset igår var …. alldeles underbart! Lite att göra, lite att fixa. Inget som jag ryggade för.
"lite att göra … hm ….." tycker Hjärtat som i så fall är den som får byta tak på garaget, dra ny el på bottenvåningen, tilläggsisolera de väggar som är kvar att fixa o så lite annat smått och gott.
Eller så hyr man in nån.
Japps. Där stod vi på visningen. Ett medelålders par utan medflyttande barn mitt bland barnfamiljer vars pappor och morfäder var snickare hela bunten. Så praktiskt! (Vi räknar iskallt med hjälp av våra kids, syskon, mågar, svärsöner och kusiner. Dem kunde vi ju inte ta med oss för då hade vi i runda slängar varit runt 40 personer och det hade blivit lite trångt).
Och medan de unga funderade på åt vilket vädersträck man bäst byggde ut och hur mycket, var vi så nöjda så! Nåja, Hjärtat grymtade lite över garaget. Det var något med storleken som visst HAR betydelse i detta sammanhang och hostade något om att man ju i så fall kunde flytta in tvättstugan i huset, slå ut en väg och få jättestort garage. Eeeeehhh? Flytta in tvättstugan? I yttepyttehuset? Skulle inte tro det! Stopp och belägg!
Men. Det fanns inte utrymme för något "ljudrum". Hjärtat bygger ljudanläggningar och ställer in ljud. Kan även sitta i timmar och lyssna tills det är PERFEKT. (kan ta tid så tant har mycket egentid). Det "måste" finnas ett rum för det. Kanske sällar vi oss därför till skaran som funderar på tillbyggnad? Eller ett annat hus?
Idag staplas plus och minus för huset. Plus för mig är bland annat den stora, stora eken utanför där det hängde gungor i olika höjd och med "hål" i. Alltså ett alldeles eget sockerdricksträd! Och så matrummet med pardörrar ut mot altanen. Bästa rummet för midsommarlunchen, julmiddagen, söndagssteken eller fredagspizzan med MÅNGA. Ljuset i det rummet var magiskt! Och trappan upp till övervåningen …. den lilla toan i 20-talsstil … trägolven … att det lutar lite här och där …. och att vissa utrymmen och prång är så trånga så vi kan inte lägga på oss ett endaste kilo till. Om vi ska sköta om pumpen källaren till exempel.
Kan hända att Hjärtat undrade vad två medelålders ska med ett sockerdricksträd till? Pfmst. Vilken fråga! Vem som än ramlar över ett sockerdricksträd behöver det ju! Tror faktiskt att kungen har sagt det! Mer sockerdricksträd till folket!
Minus då???? Jag funkar sällan på minus när jag blir kär i ett hus. Ser det inte. Men. Minus är att Hjärtat tycker att det är mycket att göra. Att det här bara var början på ett husletande.
Ok.
Herr Vän av Ordning och Fröken Hipp som Happ är visst helt enkelt på husletaräventyr. Den ena av oss blev kär vid första ögonkastet.
Framför "Cina-huset". Det är inte den stora eken som syns bakom mig! Till slut var jag ju tvungen att gå hem!
Här skiner solen idag. Återstår att se om den gör det fortfarande om en liten stund när jag ska gå till jobbet. Det kan snöa .... detta aprilväder!
Jobba, gå på husvisning, gå på cirkelträning - dagens plan. Och göra gårdagens läxa. Jag fuskade igår. Läxan består av att varje kväll skriva ned hur dagen varit och hur jag handskas med de katastroftankar jag har sedan i mars när tillvaron snurrade för oss ett slag. Det är min psykolog som ger mig "läxor". Hon är bra. Så där bra så fasaden rämnar bara jag ser henne. Face off och timmen hos henne en gång i veckan är min livlina. Det är skönt och jobbigt på samma gång. Framåt. Det är dit vi ska!
Så husvisningen då. Nä. Jag ska inte flytta precis nu men radhuset blir en gång himla stort för en person så jag ser mig omkring. Och så klart dyker "Cina-huset" upp i fel tid, fel område och vänder upp och ned på allting. Ett pyttelitet rött hus med vita knutar från 1924, trägolv, pardörrar ut till fin altan, kattvind, kakelugn och en lagom sned, vind och säkert knarrig trappa till övervåningen. Jag är kär och skulle kunna flytta in utan att ha varit där. Så, det ska rekas ikväll! Jag hoppas taket läcker, grunden är sprucken och fönstren hänger på trekvart så jag förstår att det inte går ......
I slutet på maj är det tänkt att Hjärtat och jag ska åka på en weekendresa med hojen. Som en träningsresa inför sommarsemestern. Vi spanar på Göteborg och jag hittade ett bra hotell som bokades. Och avbokades 20 minuter senare när jag studerade bilderna lite mer noggrant. Jag upptäckte nämligen att badrummet hade glasväggar ut mot rummet och med det no privacy. At all. Alltså. Jag är inte den pryda typen i vanliga fall, inte alls. Och även om jag nu bestämt mig för att dela livet med Hjärtat så behöver vi ju inte dela .... allt!? Mina toabesök vill jag ha för mig själv. Och han får ha sina.Så till det hotell jag bokade till slut skrev jag i rutan för särskilda villkor: "önskar boka garageplats för 1mc och ett badrum med vanliga väggar. Tack". Nu håller vi tummarna att det blir så!
För trettio år sedan föddes en liten prinsessa. Största Systern. Hip hurra för henne idag! Som vi väntade! Jag gick tre veckor över tiden och hade nästan börjat tvivla på att det skulle bli en bebis - 30 kilo tyngre vallades jag omkring och bara väntade. Och väntade. Men den som väntar på något gott - väntade på Största Systern och idag firar vi henne igen om än något mer stillsamt än i lördags.
Grattis på födelsedagen älskade unge!
Det som också hände igår var att jag hade en diskussion med en person angående relationer. Den handlade om tjejer som "sparkar ut" sina killar ur boet när det första barnet är fött och det tjorvar till sig i tillvaron. Finns många sidor av den diskussionen och jag tycker det är intressant.
För min diskussionspartner var det enkelt:
"Ja, så går det när man låter kvinnor styra för mycket. De tar över allt. Det blir inte bra".
Eeeeeeeeeeeh?
End of discussion. Och jag fick en "nu-åkte-vi-tillbaka-till-40-talet-chock" och tappade fattningen. Inte så likt mig.
Idag vaknade jag med migrän och har nyss kommit till sans.
Undrar om det finns ett samband? Migrän och åsiktschock. Återstår att se. Ska bara hämta mig lite först. Från båda.
Igår var det fest! Vi hippade och hurrade för Största Systern. Den riktiga dagen infaller på tisdag men eftersom tisdagar inte är en dag man brukar slå klackarna i taket på så gjorde vi det igår istället. Familj, släkt och vänner samlades med tema Gatsby och tjugo-tal. Så många fina kreationer, häftig musik, god mat och bara mys. Väldigt trevligt!
Jag var sen barnvakt åt Lilla N och när timmen blev sen åkte han och jag hem till radhuset och det lilla livet somnade som en sten. Klockan 06.15 i morse väcktes jag av ett glatt tjoande från spjälsängen: "HEEEEEEJ". Och där stod han, den minste mannen i mitt liv och så rullade dagen igång. Frukost, krattade löv, åkte till festlokalen och hämtade presenter, dammsög och tja, fixade i ordning. När sen alla gått till sitt vid pass fem-blecket i kväll drösade jag ned i soffan och där sitter jag än. Nöjd, glad och så fantastisk tacksam för alla vi har, nära och kära. En härlig festkväll satt som en smäck! Även om jag hängde med på avstånd via Instagram och Facebook så gläds jag åt Största Systern som fick sin fest!
Den blivande trettio-åringen med Lilla N.
Lilla Systern i Gatsby-stil
Lilla N busade med Store Bror och blev trött
Stora Systern med trubadur sjöng en låt till sin syster! Vackert och modigt!
Vi är i efterdyningar av "annat emellan". Som i en livbåt som styr mot land, på vågens topp ser vi land och vet precis vart vi ska. Då och då är vi i vågdalar och ser ingenting, bara vatten och tappar riktning. Men på varje topp ser vi att vi närmar oss fast mark och det gör tillvaron hoppfull!
Vi har till exempel tagit oss fram till ännu en av vårens fester. Största Systern fyller 30 år nästa vecka och ska firas i morgon med en tema-fest. Gatsby. Hej hårfjäder, pärlhalsband, långa cigarettmunstycken och fransklänningar. Fast jag ska ha vida byxor och strasstop istället och idag hävdes ett köpstopp tillfälligt för ett par skor. När det gäller skor gäller för övrigt inte köpstopp. Alls. Hur skulle det se ut??? Nya darling i radhuset. Strax på en fot nära mig!
Nu är jag tillbaka i radhusskutan efter en vilopaus. Ett dygn i Stockholm för att ladda batterierna gjorde susen. Det kan också ha att göra med att jag kramat om och pratat med Stina Wollter. Jag gillar henne, Stina. Hon är modig, stark, svag, härlig och tusen andra saker. Hon och hennes man kom och gick under körsbärsträden i Kungsträdgården och jag kunde inte hålla mig utan gick fram och sa att jag gillar henne och att hon inspirerar mig. Så stod vi där en stund och pratade, hon blev glad, jag blev glad och Hjärtat som stod en bit ifrån sa sedan att jag såg ut som en glad liten tjej. Precis så. Våra små tjejer inom oss, oavsett om de är tre år eller fyra, fem år behöver få bli lite glada då och då. Vi behöver ta dem i handen och hålla i. Att Stina är en förebild för mig är ingen hemlighet så det mötet lyfte mig. Because I'm worth it!
I övrigt bjöd Stockholm på bland annat sol, snöflingor, moln, skaldjurssoppa, bubbel och babbel, 19000 steg på påskaftonen, trötta ben, gravad lax, räkor och lugn och ro. En natts långsömn - sov som en klubbad säl många timmar innan vi åkte ut på Värmdö och spanade in mina gamla kvarter. En påskbulle vid Grisslibge havsbad satt som en smäck! Sen rullade vi hem och tant är som sagt tillbaka i radhuset. Idag laddar vi för en ny vecka. Solen skiner men jisses så kallt det är! Fly mig värme och en solstol. Skulle väl ha passat i ett påskägg?!
Vi är i Stilla veckan. Märkligt, för där jag befinner mig är det som att vara i berg-o-dalbana, en centrifug och en torktumlare. Samtidigt. Livet! Kan vi lugna oss lite?? Kan vi hitta en stund av stillhet, ro och frid? Please? Jag skulle verkligen uppskatta det, det behöver inte vara så länge, jo, egentligen mest hela tiden men det verkar ju omöjligt så. En stund?
Jag behöver vila. Inte vara så stark hela tiden. Inte vara befälhavare på den här skutan utan någon annan får gärna ta ut riktning, kurs och styra ett tag. Alla säger att jag är så bra på det. Lite för bra för mitt eget bästa säger jag då och lämnar kommandobryggan en stund. Det är ju faktiskt Stilla Veckan!
Idag träffade jag en psykolog. Det blev en bra timme. Vi pratade krishantering och hur man bearbetar saker. Vi pratade om att hela familjen drabbas när något händer en familjemedlem. Hon pratade med mig om att det är naturligt att känna ledsenhet, ilska och rädsla och att medvetet undvika ledsenhet och ångest förlänger läkningsprocessen och stressnivån förblir hög med negativa följder.
Jag berättade om söndagens härdsmälta och hon tyckte inte att det var konstigt utan en naturlig reaktion. Jag beter mig efter "skolboken". Ok. Det är bra. Jag är alltså inte på väg att bli galen och det gav mig hopp! Så fick jag lite råd och stöd, en ny tid och vandrade rakt ut i den tysta minuten för fredagens offer i Stockholm. Det var skönt att stå där som en i mängden, okända för varandra men med samhörighet ändå i tystnaden. Tillsammans. Det är bra.
Framåt kvällningen åt Lilla Systern, pojkvännen och jag middag tillsammans. Det är ett tag sen så det var efterlängtat. Kören har fortfarande uppehåll, körledaren är på turné, så det gäller att hitta på andra roligheter som start på veckan! Ungdomarna förberedde, dukade bordet och var bästa sällskapet, en bra måndag!
Stabil. Inte ett ord som förknippas med mig just nu. Ett missförstånd idag orsakade nästan en mental härdsmälta hos mig och tack och lov har jag en tid hos psykolog i morgon. Jag jobbade mig tillbaka till normaltillstånd så småningom och konstaterade att jag nog är skör.
Stora Systern har åkt hem igen och mammahjärtat protesterade lite mot att släppa iväg henne till storstan. I påsk ska hon dessutom fara ut i världen och visst är oron mer påtaglig efter fredagens händelser. Men vi har kramats, pratat och sett nyheter och diskuterat. Man måste leva på. Det onda får inte vinna.
En dag i veckan försöker jag hämta Lilla N på dagis. Tidigt, så vi hinner gå i skogen eller hitta på något annat kul. Att vara med honom är att vara här och nu och det går inte att tänka på något annat för det är full fart hela tiden. Igår blev det skogspromenad, fikatime på en stock ute i det fria, så småningom middag och ett bad. Vet inte vem av oss som var tröttast när föräldrarna kom och hämtade det lilla livet men jag har då sovit som en stock!
Idag skiner solen och dagen är en ledig dag. Ett besök hos 2 x sjukgymnaster väntar, både hos Bertil, nacken och sen basal kroppskännedom. Har inte varit på ett tag. När det krisade ihop sig orkade jag inte fast det hade nog behövts. Men, var sak har sin tid. Idag är det dags igen! Och kanske, bara kanske, orkar jag bära bort julgranen från altanen .... eller det som återstår, ett julgransskelett!
Så blev det torsdag i ett huj. Strålande sol, fågelkvitter och brummande sopmaskiner, på väg att få upp allt grus efter vintern. Jag är vansinnigt trött. Igen. Så många tankar snurrar i mitt huvud och på måndag ska jag få träffa en psykolog, specialiserad på krishantering. Kanske kan hon hjälpa mig att få reda i härvan av tankar? Hitta en ände att dra i och så, poff, är allt fullkomligt klart, fixat och färdigt ..... in My dreams!
Igår kväll fick jag psykbryt på yngsta dottern som ringde sent och frågade om det fanns någon mat hemma att laga och hur skulle jag veta det? Var på konferens hela dagen plus restid så 13 timmar senare hade jag landat hemma hos Hjärtat. Nä. Jag har inte hela kylskåpet i huvudet jämt och orkar inte tänka åt andra. Man kan också tänka att flickebarnet mest ville prata med sin mamma och matfrågan är ändå en av de vanligaste frågorna i radhusvärlden så ..... man kan inte vara världens bästa mamma jämt. Helt enkelt.
Jag har inte varit här på ett tag. Det kom annat emellan. Annat som i sånt man inte vill ska hända men som kan hända i alla fall. Sånt som i att vi en kort stund stod på randen till en katastrof och förstod innebörden av att saker och ting kan förändras för alltid på ett ögonblick. Att jag och kidsen är ett team råder det efter de senaste veckorna ingen tvekan om. Inte heller att vi har folk omkring oss som ställer upp när det gäller. Inte nödvändigtvis de man trodde utan andra tända stjärnor. Idag är vi på väg igen, har vardag. Det där som man då och då kan ledas ihjäl över men som när det krisar är så oerhört efterlängtad. Man vill bara ha vanlighet: Falukorv och potatismos. Gnabb vid middagsbordet. Tjat om soporna, tandkrämssprut på badrumsspegeln, Aktuellt på tvn och Radio Rixs på köksradion. Släppa ut katten klockan fyra på natten. Ligga efter med dammsugningen. Kör på måndagar och fredagsmys. Det vanliga. Det invanda. Det räcker så!
