Jag gör som jag blir tillsagd. Jag förmodar att både epidemiologer, läkare, Folkhälsomyndigheten, statsministern och flera andra vet mycket mer än vad jag vet. Att deras samlade erfarenhet och kunskap sträcker sig mycket längre än min primitiva känsla som då och då poppar upp: att hämta hem alla vuxna kids och dra till skogs tills detta är över. Typ.
Jag tvättar händerna. Vilket jag för övrigt alltid gjort OCH har lärt mina barn god handhygien. God hygien överhuvud taget. En bas-kunskap som vi i vårt priviligierade land lätt kan ta till oss eftersom vi har rinnande vatten. Så. Det tvättas händer. Det spritas händer.
Jag handlar sent på söndagar. Tämligen glest med folk då. Mat behöver vi.
Jag handlar åt min ömma moder och levererar varor på deras altan. Kliver åt sidan när jag möter 70-plussare som är ute och går. Jag skyddar alltså de äldre.
Städar hemma lite mer än vanligt.
Skype-fikar med karantän-kids och andra vänner. Tar ansvar och håller avstånd.
Umgås med andra utomhus. Det är bra med frisk luft och man rör på sig mer. Lätt att hålla avstånd.
Jag åker ingenstans i påsk. Åkte inte till Skottland i början på mars heller eftersom det började röra på sig och kännas osäkert. Att resa är ingen grundläggande rättighet, det är en möjlighet för oss som har råd. Jag lider inte av att inte resa. Jag kan tycka att det är tråkigt att inte kunna resa. Att ha tråkigt är inte farligt. Det är .... bara tråkigt.
Jag jobbar. På kontoret. Går till mitt rum, spritar tangentbordet, jobbar. Fikar. Med avstånd. En soffkudde emellan. En fåtölj emellan. Har Skype-möten tills öronen är röda. Skriver miljoners med ord och meckar intra-nät. Litar på att alla tar ansvar och är hemma om de känner sig sjuka. (Kan vara ett misstag, vem vet?) Åker egen bil till och från jobbet. Inte så klimatsmart men virus-smart. Åker hem. Umgås med katten och Hjärtat. Jobbar hemifrån vissa dagar. Jag gör som jag blir tillsagd tills någon säger något annat. För jag vet inte. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Vem vet? Och något måste man ju tro på.