Gott Nytt år

Nyårsafton. Snön har regnat bort och det är stora vattenpölar på gården. Vips blev allt brunt och fult igen. Och blött.

En sak som är bra med det är ju att funkar att cykla igen. Det enda braiga jag kan komma på med detta väder.

Har exakt noll planer förutom en sväng till mamma och en promenad.

Det blir nog mat här idag ändå, det ligger en bit oxfilé i kylen och en burk skagenröra. Mat! Laga dig!

Hjärtats laga-matskills orkar jag inte tänka på. Han handlar, jag lagar mat och bakar. 

Det här året avslutas i moll och det går ut på att hålla näsan ovanför vattenytan. Att orka finnas för andra just nu. En dag i taget är plötsligt så påtagligt, sånt man säger. Men när det verkligen ÄR det, så hisnande overkligt.

Nåväl. Ett nytt år blir det. Gott nytt år! 

Decemberbilden.

Plötsligt händer det

Jag blev uppringd av en läkare på vårdcentralen i arla morgonstund. En engagerad, förstående och omtänksam person som gör att det går att andas igen och den värsta krampen tillfälligt släppt.

Se där! Det går ju!  

För övrigt sägs det att det är nyårsafton i morgon. Tvivlar på att jag orkar vara vaken över tolvslaget och det lär bli januari ändå. 

Fick också frågan till frukost vad vi ska äta i morgon ikväll???

Inte en aning.

Mat??

Snö.

Idag konstaterade jag att världen är vit, det har snöat under natten. Jag tyckte det var så fint och Hjärtat såg på mig lite undrande så där. Påpekade att det ju faktiskt har varit en vit jul. Snön har legat ett tag och nu fyllts på.

Ja.

Så är det ju. Men jag är inte riktigt med i matchen av förklarliga skäl. Av jävla fucking cancer-skäl.

Jag är arg. På vad? En sjukdom?!

Ja.

Och på vården. Jättemycket arg på vården är jag. 

En vän försökte trösta mig och säga att det är naturligt att vara arg på vården för att …. Bla ….. blablabla och blablabla ….

Det är INTE naturligt att BEHÖVA vara arg på vården.

Det är inte naturligt att befinna sig mitt i ett inferno där ingen tar ansvar och man kastas runt, runt och skickas vidare tillbaka till ruta ett och så börjar det om. Ingen, INGEN, har hittills ställts sig på bromsen och sagt: ”Vi tar ansvar och är in charge från och med nu”. Ingen. Det avvaktas. Det finns inga tider för undersökningar. Väntelistorna är långa. Det finns inga telefontider. Om man lyckas prata in något någonstans så ringer ingen upp.

Ja.

Jag är arg, ledsen (så klart), trött och känner en släng av uppgivenhet. Verkligen inte likt mig.

Jag vet. Personalen gör så gott de kan i ett sjukt system. Jag är inte arg på dem. Jag är arg på dem som bestämmer, som låter det vara så här, som gömmer sig bakom ännu mera bla …. blablabla och blablablaba 

Så jag stickar. Repar upp och stickar om, det vill sig inte.  Har dammat, städat badrummet, plockat undan hyacinter men det hjälper inte. 

Fuck cancer!

Det är för oss solen går upp

I morse åkte jag till mamma och Herr L i arla morgonstund. Stora Systern var med. Vi åt frukost och såg solen gå upp, bara en sån sak.Fint att uppleva tillsammans. Sen fick vädret spader och det blåste och snöade stora flingor, det bytte på en liten stund.

Jag är ju ledig,  tackom, lovom för det, är förlamande trött och har sovit i ett par timmar på eftermiddagen. Försökte se på en serie men somnade ifrån. Är verkligen sämst på att se serier, hur många halva avsnitt har jag sett? Många.

Jag har också bokat dos tre av covid-vaccin i januari, då har det gått sex månader sen sist. Blir skönt att ha det gjort sen. 

Soluppgång. 

Ändrade planer

Den planerade nyårsresan till Göteborg har vi ställt in och jag har bokat av tågbiljetter, hotell och inträde till Lisebergs julmarknad.  Vårt resesällskap hade tänkt åka själva men däckades idag av vinterkräksjukan så man kan väl säga att det inte går så bra nu?

Prisa gud för avbokningsskydd. Kan ju tyckas onödigt dyrt men så värt när det händer något. 

Att inte åka någonstans känns helt rätt. Jag vill bara vara hemma och nära min familj. Orkar inte ens tänka tanken att åka någonstans utanför stadsgränsen. Var sak har sin tid och nu är det hemmatid.

Det är även tid att lära mig sticka sockar. Försökte göra det på rundsticka men fy vad svårt. Det får bli strumpstickor. Sticka, dricka te, promenera, hänga med kidsen och mamma. Viktiga, bra saker. 

En annan dag

Så är julen nästan över. Snipp, snapp snut, julen är slut. Hur det blev?

Store Bror tycker att det varit som en julfilm. Jag håller med. Tårar, skratt, gemenskap och galenskap. Mer tårar, mer skratt och så alla kidsen. Till slut. Ett negativt coronatest resulterade i en taxifärd från storstan till oss. Lagom till julklappsspelet och kaffet dundrade hon in med resväska och paket. Visserligen hade tomten redan varit hos oss men vad gjorde det??? Alla kidsen under samma tak en julafton. Bästa presenten. 

Juldagen var jag hos mamma och idag var en dag för långpromenad. Gnistrande snö, sol och -6 grader. Bästa sällskapet också. Så blev denna ovanliga jul en jul vi också kommer minnas med glädje faktiskt. Gråt och skratt. Så nära varandra.

Med bebisen framför granen. Finns det något gulligare än julklänningar till bebisar?

Kidsen. Min julklapp.

I år inget julkulas men ändå. Juldagen hos mamma. Det är sen gammalt.

En konstig jul

Den här julen är konstig. Skitcancer för en och  coronakarantän för en annan gör den konstig, sorglig och inte alls som vanligt. Man kan ju tycka vad som helst om vanlighet, att det är tråkigt, upprepande och alldagligt. Men när vanligheten försvinner, då känns det hur mycket en tycker om just det. Vanligt.

Jag var jätteledsen när jag vaknade i morse men Hjärtat fick upp mig och igång mig. Så pass så vi åkte till kyrkan en sväng för samling kring krubban. Åh, vad jag behövde det. En stunds frid, ljuv musik och vackert. Även ute är det fint, gnistrande snö och solsken. En vit jul. 

Strax ska jag gå ned till Största Systern med familj. De  har fixat allt, jag behöver bara gå dit. Har jag sagt att min familj är guld värd? Mitt dreamteam.

Att bli en stick-tant

Jag har stickat en baby-kofta, den första i mitt liv. För ett år sedan visste jag inte ens att jag kunde sticka men fick något ryck där i januari och bara började. Sedan dess har det blivit en sjal, två babyfiltar, en baby-kofta och snart en poncho, bara lite kvar. Sjal nr 2 är också snart klar, ibland måste jag pausa ett arbete för att göra ett annat.

Nästa år tänker jag att det är året jag lär mig virka. Mormorsrutor. Hur roligt låter inte det?

För övrigt är det ju dan före dan. Hjärtat griljerar skinkan, jag har hämtat migränmedicin och skurat toaletten. Smakade en hembakad lussebulle hos Lilla Systern som var supergod. Det lunkar på.

Kan tipsa om en julkonsert på SVT play om en vill ha lite örongodis: Julkonsert med syskonen Bremnes. Fra Norge. Eller Kurt Nilsen, också från Norge.

Mycket vackert, svängigt, stämningsfullt och fint. 

En behöver omge sig med fint. Mjukt. Vackert och vänligt. Det är en sån konstig tid så det är nödvändigt.

Som en varm, mjuk pläd. En sån borde alla ha.

En kofta.

Hittade de sötaste knapparna, det som återstår att sy i.

Ensamtid

Hjärtat har varit ett dygn i Göteborg på någon bygga-ljud-i-bilar-grej. Det betyder att jag varit ensam över natten i Rosa Huset för första gången sedan vi flyttade in 1/8 2019.

Så.himla.skönt.

Jag behövde det. Egentid på hemmaplan. Pensionärsliv och jobba-hemifrån-liv lirar inte alltid som två bästisar om jag säger så.

Vid 12-snåret stämplade jag ut för julledighet och eftermiddagen har ägnats åt att ta nacksving på vården och försöka bringa lite reda och ordning i olika besked och bud. Det är inte helt enkelt och vid ett tillfälle blev jag ledsen för man hänvisas hit och dit och kommer ju ingenstans. Mailade en verksamhetschef i vredesmod och det var tydligen en bra strategi för plötsligt fanns det både telefontider och sjuksköterska att prata med idag samt ny tid på tisdag. Hej och hå.

Huvudpersonen själv orkar inte med sånt här och vem klandrar hen? Man måste ju tydligen vara frisk, personal och en grinig j-l för att få hjälp. SÅ trött på detta efter denna höst.

Sen släppte jag det. Kokade en kopp kaffe, åt pepparkakor och pratade med Stora Systern både länge och väl. Hon är vår julgranspåkläderska men just idag med förhinder. Jag ska klä granen själv men lovade att spela Carolas jul och det blir glögg och pepparkakor till.  Kidsen! De kloka, fina ungarna. Att de är mina, det är värt allt på jorden.

Det är snart jul va? Den konstigaste julen i mitt liv men likväl jul. Pillade ner några nejlikor i en apelsin, lite kaffebönor i en ljusstake och vips, luktade det jul.  Enkelt och jätteenkelt och jag är nöjd.

Ett säkert julkort, nejlikor i apelsin.

Fyra generationer

Lagom när jag stämplat ut från jobbet idag vid lunch kom Största Systern och Bebisen hit. Jag gjorde lax i ugn, eget potatismos och kokta haricot verts. Supergott.

Gjorde sen matlådor av resterna, packade även ner lite av Hjärtats julköttbullar och så åkte vi och hälsade på mamma och Herr L.

Det blev en skön eftermiddag och mysigt att umgås en stund, gammelmormor, mormor, mamma och bebis. Fyra generationer. 

Igår slog jag knut på mig själv och klädde granen i uterummet, tände kaminen och spelade julmusik. Det var ett skönt häng en timme eller två, skönt att få det gjort. Det lyste sen så fint från uterummet när jag åt frukost i morse.

Granen står så grön och grann även i uterummet.

Hjärtats juliga köttbullerace, många blev det.

Julvecka

Denna vecka jobbar jag halvdagar t o m onsdag. Sen är jag ledig till den 3/1 vilket ska bli fantastiskt skönt. Stora Systern kommer hem och planen är att jag ska träffa alla mina kids på julafton. Bästa julklappen! 

All snö är borta men det har blivit lite kallare och det tycker jag är skönt. Vintrigt. Tycker om vintern om det är som vinter. Vi var oroliga för fiskarna i dammen under förra köldknäppen men nu har vi räknat in dem, alla elva är kvar.

Det blev en julgran i uterummet till slut. Oklädd än så länge men den är på plats. I vardagsrummet tronar plastgranen och väntar just på Stora Systern, det är hennes uppdrag att klä den.

Det jular sig trots allt sakta men säkert. Hjärtat förärade mig med en Alladin-ask igår, absolut inte nödvändigt men just juligt tycker jag. 

Innegran på vänt.

Utegran, också på vänt.

Färdiga smågranar vid entrén.

En modest önskan

Idag frågade jag om hen önskade sig något. 

Vilken knäpp fråga! 

”Fyra hyacinter” blev svaret.

Fyra hyacinter är på väg.

 

Fyra hyacinter på väg. En önskan jag kunde uppfylla.

Det man inte vill

Jag har en broschyr hemma. Jag vill inte ha den men nu är den här och jag läser. Försöker ta in. Försöker förstå. Hjärnan pytsar in lite info då och då i mitt medvetande, lite i taget, allt går inte att ta in. Jag läser att som anhörig ska man ta hand om sig. Äta, sova, motionera, göra saker. Leva livet liksom. Jag fattar det. Det är bara mycket svårare nu än innan. Faktiskt. 

Ibland känns det helt oväsentligt, som ”varför då”?. Jag vet. Normal reaktion. Jag reagerar som man ”ska”. Skönt det då, att ändå vara normal i det onormala.

I morse grät jag så jag kräktes. Sånt står inte i broschyren men det kan faktiskt också hända. Kan hända att jag svor också, jättehögt och jättefult. Bara katten som hörde så det var väl ok. 

Hjärtat gjorde frukost, jag duschade, solen sken och vi gjorde upp planer för dagen. Julgran, hyacinter och migränmedicin ska inhandlas. Bingolotter till uppesittarkvällen ska inhämtas hos Store Broren och jag ska börja sy ihop den stickade tröjan till bebisen. 

Det går liksom lite upp och ner i det Rosa Huset. Vanligheter blandat med ovanlighet. Det är bara att vänja sig.

Fuck cancer!

 

Broschyren man inte vill ha men behöver. 

Tröjan som ”bara” ska sys ihop, stickad halslinning och … knapphål. En utmaning. 

Fredag

Jag jobbar fortsatt hemma. Just nu är det skönt, jag orkar inte med folk. Tänder ljus, har mjuka kläder, klappar katten och befinner mig för det mesta i Teams-möten. Tar ett och annat varv runt i huset, pratar med kidsen, med mamma, med syrran.

Tycker det är superskönt att det är fredag men det blev ingen simning i morse heller, jag förmår inte att gå upp 5 just nu. Kropp och knopp är trötta.

Igår träffades mamma, min syster och jag. Det var längesedan och mycket skönt att kunna ses igen. 0 förkylningssymtom hos mig, hurra för det. 

Kanske, bara kanske, köps det en äkta gran till uterummet idag. Inomhus har vi plastgran p g a allergi och Hjärtat har släpat in den från loftet. Nu ska bara ”någon” montera ihop den. 

Det jular sig

Igår såg jag Jul med Ernst på tv i ett desperat försök att få lite julstämning i kroppen. Med en kopp te och hembakt lussebulle till insöp jag kålsallad, halmkransljusstakar och ett långt snöre trätt med paradisäpplen. Detta snöre hade hans fru trätt som om programmet vore en familjeangelägenhet. Ja. Det är nog det. Liksom julen. Fast Ernsts julfix är i mitt hushåll en enskild angelägenhet.

Jag gillar Ernst. Jag gillar det han står för och han får så gärna vara barfota, jag bryr mig inte om vad han har på fötterna. Nä, jag sugs med och in i en drömvärld om julpyssel 3.0 och gottar mig en stund. Sen landar jag, téet och lussebullen är borta, elpriserna är still going skyhöga och Hjärtat och jag kan fortfarande inte samsas om matlagningen. Och det är jul om en vecka. 0 julklappar, 0 julgranar och 0 julmatslista fixad. 

Men jag har pratat i timmar med mamma, syrran, kidsen och Bästa Väninnan. Vilat. Sovit. Stickat. Med det i ryggen och vetskap om Ernsts 3.0-jul så är jag ganska trygg ändå. För det blir jul oavsett. Den liksom bara kommer vad jag än gör eller inte. 

Förkylningen då? Tror den vikt undan. 

Nu mot hemmakontoret. Det nya svarta. Ett hemmakontor.

Egen saffransbulle passade fint till Ernst-fika. 

När man tänker för mycket

Igår tyckte jag att jag var lite bättre från förkylningen. Det var väl bara falskt alarm tänker jag och snyter mig för tusende gången lagom till elva-kaffet idag. 

Igår pratade jag med min chef. Sa att en närstående är sjuk och att jag kommer vilja vara med hen så mycket det går när jag är frisk igen. Inga problem tyckte han. Även om jag förstod att han skulle säga så, är det skönt att ha hört det. Få det bekräftat. Vi funkar så vi ”duktiga flickor” nämligen. Eller vilka andra bokstäver som talar från ens inre. Man gör som man ska. In absurdum. 

Vådan av distansarbete finns ju också. Att kunna jobba fast en är sjuk är en annan issue. ”Lite förkylning” eller ”FÖRKYLNING”. Vart går gränsen? Feber eller inte feber? 

Jag tänker för mycket. Jag vet. Jag tänker också på mitt höga blodtryck nu som blev föremål för ett ”Oj” när jag ringde in det i morse till sjuksköterska på min nya vårdcentral.

”Det var inte bra” undslapp hon sig, vips och bums, väcktes mina inre demoner och rädsla för hjärtinfarkt eller stroke blev plötsligt väldigt påtaglig.

”Kan det vara stressrelaterat” pep jag och tänkte att jag ju faktiskt är under stress på många plan.

”Du ska få en telefontid till läkare” blev resultatet.

Telefontid. Till en okänd doktor jag aldrig mött.

Tiden är förbi när man kände sin doktor. Just nu är förtroendet för vården minus tusen men det kan ju inte de veta, för de, just det, känner ju inte mig. 

Så jag finns till med hjärtslagen susandes i öronen, täppt näsa och ett jäkla fågelbo i magen av ångest och oro över hur det ska bli med allt. Känner mig vilsen, har tappat ankaret och driver omkring. Det är i alla fall känslan. 

Sen var det visst Lucia igår?!?

Det kom jag på när mamma berättade att de haft ett barnbarnsbarn-lussetåg på besök i arla morgonstund. Så fint. En hjärtevärmare.

Åh, dessa luciatåg genom åren. Flängandet efter lucianattlinnen, batterier till luciakrona och stjärnljus i sista momangen. Alltid i sista momangen. Något år, när Lilla Systern gick på högstadiet, var jag ute i god tid. Två dagar innan lucia hängde linnet struket och fint i radhustrappan, vuxenpoäng på den. Ända tills Store broren fick för sig att blåsa ut ett ljus i trappan. Ett rött kronljus. Utan att hålla för. Så blev den vita trappan och det strukna linnet preppat med rött stearin och kanske var det där och då det höga blodtrycket kom till??? 

Allt redde dock upp sig. Som alltid. 

Vi hoppas det nu också. Att det blir bra igen. 

Julstöksförsök

Idag samlade jag ihop lite energi och försökte mig på att göra egen trillingnöt. Ett mycket spännande försök och jag konstaterade att receptbilderna inte stämde överens med det som utspelades i mitt kök. ”Rippla choklad över nötterna” och så visar de en bild på en gaffel som så snyggt sveper choklad över nötterna, rent och snyggt. Knappast. Kladdigt, kletigt och det där med att smälta saker i vattenbad är inte min grej. 

Men skam den som ger dig. Trillingnötter har vi. Hemgjorda. I övrigt har jag inte varit utanför dörren idag, jag orkade inte. Har stickat på bebisen kofta och kollat in gårdagens avsnitt av ”Så mycket bättre”. 

Stora Systern kom hit en sväng efter ett besök hos mamma och det var skönt att hänga en stund. 

Dagarna går. 

Bild från köket.se

Ripplad choklad i Rosa huset. Hysteriskt. Gott.

Väntan

Det är mycket väntan just nu. Jag väntar till exempel på att bli frisk från min förkylning. Det första jag ska göra då är att åka till min mamma och krama henne. Hårt och länge. Jag antar att känslan kommer att bli att jag inte vill släppa taget om henne då utan hålla i för att vara säker på att få ha henne kvar.

Vi väntar också på närmare besked från läkare nästa vecka och den här tiden, väntan, är då och då outhärdlig. 

Vi. Jag skriver vi, för det är så det känns. Vi. Tillsammans. Allt annat blir verkligen obetydligt och det viktiga utkristalliseras med knivskärpa, det viktiga blir som en upplyst skulptur i livsbruset och det obetydliga, lilla, tystnar. Det lilla gör sig påmint då och då men jag kan inte bry mig mindre. 

Igår lyssnade jag på radion på första gången på en vecka, Mix megapols jul. Det blev nästan som en käftsmäll, en sån kontrast mot ens eget inre mood. Känslan av att allt snurrar på som vanligt men det är ju inte som vanligt?!? Det kommer aldrig mer bli som vanligt. 

Jag vet. Det är snart ”vanligt”, även detta ovanliga. Det är så vi människor tar oss framåt, vidare. Acceptansen. Men tiden innan, denna väntan i vaccum, den är allt annat än vanlig.

 

Vad säger jag idag då?

Idag säger jag TACK. Tack för hela min stora bullriga familjs förmåga att ta emot svåra besked med öppet sinne, kärlek, omtanke  och humor. Skratt och gråt, så nära de ligger varandra och så skönt det är att dela det med dem som står ens hjärta närmast.  

Fuck cancer

Idag säger jag bara en sak: Fuck cancer!

Förkylt

Så haver en förkylning slagit till. Det var väl i o f s väntat då jag hängde med barnbarnen en kväll förra veckan och de vaknade sjuka morgonen efter. Vi har covid-testat oss i omgångar och alla är negativa. Lilla N tyckte det var jobbigt att ta prov i näsan och det håller jag med om. 

Nu jobbar jag hemifrån och vid möten får jag muta micken mest hela tiden, en vill ju inte att ens snörvlande ska förpesta för andra. Hjärtat håller sig på avstånd i ett tappert försök att hålla sig frisk. Jag spritar ytor i kök och badrum för glatta livet, det har jag i och för sig gjort länge i och med pandemin.

Med detta missade jag både ridningen och syjuntan. Och så festen i lördags, jag är Queen av missade händelser. 

Förutom adventskalendern. Den missar jag inte. 

Inte heller samtal från mamma. Hon blir fortsatt sämre och de åtgärder den nya vårdcentralsläkaren satte in har inte hjälpt det minsta. Igår blev hon uppmanad av vårdcentralen att söka sig till akuten på nytt som frågade varför hon kom dit och skickade hem henne med uppmaning att söka till sin vårdcentral.

Man känner sig maktlös. Ingen tar ansvar utan bara bollar henne hit och dit. Dåligt är bara förnamnet. 

Inte kan jag följa med henne heller i det skick jag är i, törs inte träffa henne för jag tror inte hon klarar en förkylning så bra just nu. Just nu är jag trött på sjukvården. Väldigt trött.

Detta liv

Det blev ingen fest för mig igår. Vaknade med kraftig migrän och låg däckad fram till kvällen. Så ledsen jag blev för det och jag verkligen hatar den här migränskiten. Jag står i kö för botox-konsultation, privat, den offentliga vården anser inte att detta är något prioriterat och jag orkar inte kämpa längre. För oss som drabbas är det oerhört handikappande och det inkräktar både på arbets- och privatliv. Har skrivit det förut, om jag lagt en ärta för varje anfall hade jag haft en egen sacco-säck och även denna helg fylldes den på. På ren svenska: j-a skit.

Sonen kom förbi en sväng på kvällen och gjorde mig sällskap. Det värmde mamma-hjärtat.

Även för Största systern med familj blev det ändrade planer och ingen fest då hela familjen kroknade i förkylning i veckan. 

Så. Vi kan konstatera att på fest-kontot går det inte så bra för delar av familjen.

Men huvudpersonerna glittrade på sitt 70-tema och jag fick bilder under kvällen och även det värmde mitt mamma-hjärta, fina tjejerna med kompisar blev firade med bravur!

Födelsedagar

Vi firar Stora och Lilla Systern i dagarna två. Om allt går i lås blir’e lite fest i morgon kväll.

För närvarande är det precis lika kallt och bitigt som när de föddes för 30 respektive 24 år sedan men då hade vi snö också. 

Det brukar ju sägas att man älskar dem till månen och tillbaka. Räcker det verkligen? Skulle inte tro det. Villkorslöst och oändligt känns mer med sanningen överensstämmande och jag är stolt mamma till de här två.

Ett cykelprojekt är i mål

Så är cykelprojektet avslutat och jag har, sen 1 september, cyklat drygt två Vätternrundor. Mycket nöjd med det faktiskt förutom noll cykling denna vecka p g a av ramlat.

Har även varit på uppföljning idag, provtagning och cyklat på testcykel uppkopplad med diverse sladdar till olika mätmojänger. OCH ny sköterska. Den förra bara stressade mig genom att inte se till mig som person utan bara rabblade vad jag BORDE göra fast jag gjorde efter min förmåga. Nåväl. Denna sköterska var trevlig, kunnig och inkännande och mina värden har förbättrats mer än vad jag kunde tro. Förutom blodtrycket då. Men allt annat, syreupptagningsförmåga, muskelstyrka, vikt m m. Hur glad blev inte jag? Det blev sköterskan med och berömde mig, det värmde. Så det är ju bara att fortsätta på inslagen bana tänker jag. Nu fick jag kvitto på att det lönar sig och jag har inte ansträngt ihjäl mig utan hållit mig på en hyfsad nivå som passar mig. Det kan man väl kalla hållbart??? Om fyra månader ska jag testas igen. Det ska inte vara sämre, det har jag lovat mig själv.

Ikväll har jag googlat vinterdäck till cykeln men säg inget till min familj, de tycker jag är galen nog som det är …. 

Jag bakade mjuk pepparkaka i långpanna. Jag har inte smakat ännu fast det ser ut så. Hjärtat och sonen var hemma och vips var det luckor i plåten. De gav högt betyg, vilken tur!

Tisdagslunk

Det blir inga hoppsasteg i dag heller, jobbar hemifrån och hasar fram. Börjar skifta färg på halva kroppen där jag slog mig, lilagulgrön. Det syns inte när jag är klädd men det känns och jag sitter och går fortfarande väldigt försiktigt. Sov lite bättre inatt så det värsta är över. Mot bättre.

Det är väldigt kallt, -11, inte ens katten går ut. Men frostigt på marken och solen kikar fram, så fint!

Det blir en lugn tisdag. 

En sån måndag

Måndag. Vaknade förkyld och som grädde på halsontet stel och ont efter fallet i lördags. Inte min hoppigaste måndag, jobbade hemma och fick skippa ridningen. Pah. Vi som skulle rida barbacka idag, bland det roligaste som finns.

Vilade en stund efter jobbet, lagade en supergod linssoppa med kokosmjölk och sen fick jag för mig att baka bullar. Saffransgifflar och vanliga bullar fast med saffran och testade även ett glutenfritt recept. Rastlös heter det visst. Det där eviga skavet …

Nu rast, vila i soffan med katten, tända ljus och en kopp te. I morgon är en annan dag.

Välkommen till mitt julpysselkaos. Samma varje jul, fram med allt och plocka lite i taget.

Sen blev det andra bullar. Nybakat, hur gott??? 

Att hålla sig på benen

En helg går fort och snart är den över. Jag kurar i soffan, stickar, tittar på serier och dricker te. Mycket skön avslutning på en söndag.

Har sovit mycket, fortsatt pyssla fram julen och igår var vi på handboll. Sonen hade hemmamatch och givetvis ville vi se på det. Det höll dock på att sluta med förskräckelse för mig då jag snubblade i trappan på väg upp i hallen, for framstupa, tumlade runt och slog ansiktet i räcket, axeln i ett trappsteg och landade på höften. Ja, den redan onda. Glasögon och mobil for åt fanders och jag låg kvar och försökte fatta vad som hände. Jag kom upp för egen maskin men sträckte mig i nacken och fick en rejäl smäll. Jag fick sätta mig och Lilla Systern såg mig på håll, hon sa till sin pojkvän att ”mamma mår inte bra”. Det tog en lång stund av stillhet och rejält med vatten innan jag började känna mig normal igen, men däven. 

Jag är rejält blå på höger axel, höft och svullen ankel idag. Stel och tja, slagen.

Så fort det kan gå fel. När vi gick hem höll jag mig ordentligt i ledstången.

Laget förlorade men sonen blev matchens lirare! Det värmde mamma-hjärtat.

Idag har jag monterat utebelysning på del av uthuset. Det lyser så fint i mörkret nu. Hjärtat såg misstänksamt på mig när han kom hem och undrade hur jag fått upp slingan. 

”Med stegen” svarade jag och ja, jag har klättrat på stege och spikat idag. Utan att tänka mig för, jag vet. Inga mer slingor eller snubbel nu. Jag håller mig på marken. Eller i skogen. Gick en promenad i solen idag och det var skönt även om min höft gjorde ont. Jag gick sakta. Älskar den krispiga, kyliga luften och så sol på det. Lovely!

Fler fönster, här ena farstufönstret. Tycker om att sitta här.

Det lyser om dela av uthuset nu. 

Pensionärsfredag

Dagen idag har varit en mycket lugn dag. Jag sov till halv nio, åt frukost och åkte till simhallen. Omvänd ordning idag utan simkompis. Efter badet gjorde jag lite ärenden, handlade amaryllisar, hyacinter och ljus. Var en sväng till Retuna och fyndade en avlång brödform för 20kr.

”Åh”, sa kassörskan. ”Ska du baka?”

”Nej, här ska planteras hyacinter på rad”.

Hon blev väldigt glad för det tipset och skulle raskt handla de återstående två till sig själv.

Se där. Ett återbrukartips.

Jag hittade en ny ljusstake till köksfönstret också. Har letat efter en med lite högre fot och voilà, den stod på Retuna och väntade på mig. 50 pengar för den och jag var nöjd.

Drog sen vidare till ”hästaffären” där jag skulle byta ett par ridvantar och passade på att titta på en ny ridjacka. Jag köpte en förra året men den har blivit för stor upptäckte jag på förra ridlektionen och en varm ridjacka går åt. Hittade ingen jag ville ha, eller det gjorde jag men tyckte den var lite dyr. Suger på den karamellen ett tag. Kanske tomten hör mig????

Eftermiddagen ägnade jag åt att beställa fotobok på nätet men under tiden jag höll på, det tog sin tid, höjdes priset 100 kr. Mycket mystiskt och jag struntade i det, surt efter att ha ägnat en mycket lång stund åt det. Jag hängde upp julgardiner i köket  istället och installerade nya ljusstaken

En mycket lugn fredag, helt i min smak. Detta behövde jag. 

Nya ljusstaken. En tung sak i trä. 

En pyntad brödform.

En planterad amaryllis. Julkoftan är på. 

Dagen idag

Idag har jag jobbat hemma, inlindad i filtar, tända ljus, baljor med mitt favorit-te inom räckhåll och jobbat ikapp med administration som jag legat efter med. Efter jobbet gick jag ned till Största Systern och gosade med bebis, dagens bästa. 

Det har varit en stökig vecka, det var skönt att vara hemma idag. Samla ihop mig och försöka komma i någon slags balans. 

I morgon är jag ledig. Min simkompis är sjuk och jag tänker därför ta sovmorgon. Det lockar inte att gå upp 05.20 för att simma solokvist, funderar istället på att åka till ett vinterbadställe med bastu. Vi får se. Skönt att kunna ta en dag som den kommer.

Ett annat fönster. Sovrumsfönstret. Mitt lugna fönster.

Väder, sömn och massage

I vårt badrum finns ett fönster. Det vetter ut mot den lilla, lilla gatan och en dunge. Det är mest asp och björk som växer där men med inslag av gran och ek. Ett och annat rönnbärsträd kan man också skåda. En dunge där man kan ana rester från svunnen tid, husgrunder, bränt tegel och lite annat. Hur som. Från badrumsfönstret ser jag denna dunge och det är härifrån jag håller koll på vädret, soluppgångar hur det blåser. Även hur vår och höst framskrider, alla färger på träden över årstiderna. Varje morgon ger jag mig själv en stund och tittar ut, det har blivit en vana.

Även denna morgon fast jag är supertrött idag. Gick och la mig tidigt men det hjälpte inte, har vaknat många gånger och det känns som jag mest legat i dvala. Lång dags färd idag innan det blir kväll igen ….

Jag ska på massage idag. Det ser jag fram emot då det just nu känns som jag har betong i axlar och skulderbladen. Om massören lyckas lösa upp det kommer jag känna mig lättad, det är då ett som är säkert.

Nu på cykeln mot jobbet. Inte lika krispigt idag. Plusgrader minsann, hela tre stycken. 

Krispigt

Det är minsann krispiga morgnar nu. -6 grader i morse, yllebyxor på. Definitivt mössa under hjälmen.

Jobbade. Det skaver lite på jobbet. Känns som det alltid är skav någonstans, funkar det på jobbet tjorvar det på hemmaplan och vice versa.

Ska det va’ så??

Jag önskar mig skavsårsfritt en dag eller två. Eller så är jag i någon förtida 60-årskris. Om man nu krisar när man fyller 60. Det är ju dessutom långt till dess fast mindre än ett år. Mindre än två månader till 2022. 

Ja, så håller jag på.

Tills jag åker till ridskolan. Där skaver det aldrig, det är bara skönt och trevligt. Det går inte alltid bra men där gör det inget, det är bara så det är.

Nu en kopp te och sen i säng. Tröttmössan är på.

Återuppstånden

Idag är jag på benen igen om än något avslagen så jag tar det lugnt. Har grejat lite i uterummet, tagit fram lammskinnsplädar och julfiltar, monterat ljusslingor och en stjärna. Varde ljus. Ja, uterummet kan få gnistra och glimma i novembermörkret. Vi har minusgrader här idag men gasolkaminen gör det varmt och gott i uterummet, en del av pelargonerna blommar fortfarande. Sommar och vinter-möte.

Jag blir alltid så avslagen dagen efter ett anfall, hinner lagom samla ihop mig så är det måndag igen.

Har myst lite med barnbarnen. Det tar ju bara ett par minuter att gå över till dem, så lyxigt, mysigt och härligt. Bebis är sex månader och far fram i sin gåstol efter pojkarna, alltid på bra humör. Byggde lite Lego med killarna också, de beställde och jag byggde. Sen skrattade de gott, jag byggde väl inte som de tänkt sig. Jag är så tacksam att vara en del i deras liv, de pratar, visar och berättar i mun på varandra när jag kommer. Vardagskontakt, guld värt. Jag blir glad av det.

Från farstun in till uterummet. Det börjar jula sig.

En väggvas,  lite tö-salt och några figurer pryder nu farstun.

Har letat efter ett runt, gammalt rivjärn att ha som ljuslykta. Har inte fått tag i något än men en rostig bestick-korg med ett block-ljus i pryder sin plats så länge. Och gör fina mönster på väggen.

Sen däckade jag

Denna lördag försvann i migränens tecken. Vaknade 0400 med huvudvärk från hell och så var denna dagen förstörd. Jag kan inte ligga ned när jag har ett anfall, jag måste sitta upp samtidigt som jag är så trött, så trött. Pallrade mig ned till soffan där jag lyckades hitta en någotsånär ”skön” ställning, kunde luta huvudet mot nackstöd och då slappna av lite bättre. Så satt jag till halv tolv ungefär, anfallet klingade av och jag kom till sans. Jag sover inte under tiden, är bara i någon konstig dvala, hör allt som pågår runtomkring, Hjärtat som tassar in till mig då och då för att kolla om jag är kontaktbar och så katten som vill vara nära.

På eftermiddagen kom Store Bror förbi, det var längesedan vi sågs och mamma-hjärtat blev varmt och glatt. Lite eftermiddagsfika satt som en smäck och nu behöver jag vila igen.

Så många dagar som försvunnit för mig p g a huvudvärk. Om jag lagt en ärta för varje anfall i livet hade jag nog haft en egen saccosäck vid det här laget. Som idag t ex, av mitt planerade adventspysslande blev inget. Men en kram från Store Bror’n, det är grejer det! 

En positiv sak när det gäller migrän är att det öppnat en privatklinik i stan som ger botox mot migrän. Jag har läst på ordentligt och kommer att beställa en konsultation. Får se vad det kan bli av det.

Finfin avslutning på en tjorvig vecka

Gårdagskvällens konsert med Ane Brun satt som en smäck. Lite för hög musik för mitt bästa men jag skyller på otränade öron. De har vant sig av med konserter, hög musik, stoj och glam helt enkelt. För att inte tala om trängsel. Superovant och inte helt bekvämt faktiskt, det gick inte att hålla avstånd någonstans. Tänk va, vad man anpassar sig.

Ane var fantastiskt bra och hade med sig ett superband, snygg ljussättning och så låtarna. Fem simdynor av fem möjliga!

Klockan ringde som vanligt 05:15 på fredagar och i svarta natten klev jag upp och gav mig iväg till badhuset. Slog personbästa på 1000 m (rester av konsert-yra?) och relaxade efter det i varma bassängen.

”Tack och bock för det” sa mina muskler. Det är väldigt väldigt skönt att ligga och flyta en stund i det varma vattnet, lite knä-övningar på det och jag var redo för frukosten på favoritfiket. Idag skänker de en slant av dagsförsäljning till Clownklubben, våra sjukhusclowner, för att de ska kunna fortsätta sprida glädje till äldreboende. Det ville vi så klart vara med att bidra till så förutom frukosten inhandlades jag deras übergoda hasselnötsbiskvier till lördagsfikat. Mums!

Sen jobba sig lite och ikväll hägrar soffläge och ingenting alls. Väldigt skönt.

I väntan på ….

….. Ane Brun.

När man kikar in genom fönstret på favoritfiket och ser att det står uppdukat åt oss. Man blir glad!

Osponsrade. Vi bara gillar dem!

Att kämpa för sin mamma

Idag följde jag med min mamma till vårdcentralen för att träffa en ny läkare. Besöket tog en och en halv timme och ut kom hon, helt slut, med en vårdplan i näven, fyra skrivna akutremisser, två andra remisser och en uppdaterad läkemedelslista. Utan ny diagnos förvisso men under behandling. Äntligen. Även jag kände mig manglad faktiskt, både av oro och av att vara på tå under besöket för att förvissa mig om att mamma var med på noterna. Det var hon. Och glömmer hon bort vad som sas kan hon titta på sin vårdplan. 

Lilla mamman. Så liten, skör och smärtpåverkad. Det finns inte på världskartan att hon skulle cykla tre mil, gå på badgympa eller dansa linedance i timmar som för ett tre månader sedan. 

”Det blir så när man är äldre” försökte dr.n först lite trevande men då ilsknade moderskapet till.

”Jag är måhända gammal men det betyder också att jag känner min kropp. Något är fel”. 

Vilket nu då ska undersökas.

Nu hoppas vi på snabba puckar vad gäller undersökningar, akutremisser låter ju som bråttom-saker men även dessa prioriteras ju. 

Känslan jag hade i behandlingsrummet kände jag igen från alla duster en haft med diverse vårdinrättningar kring kidsen. Att nu får det vara nog. Sen blir man lite lätt snopen när det går förhållandevis enkelt. Men kanske själva inställningen ändå lyser igenom, att det därför funkar helt plötsligt.

Tänker också på en bok jag läst en gång, av Maj Fant, Att bli mamma till sin mamma. Nu är inte min mamma sjuk på samma vis men ändå. Den där när den starka mamma-människan  behöver ens hjälp, när det alltid innan varit hon som fajtats, stångats och stått pall.

Helt plötsligt förstår jag en hel drös med andra saker och kanske det svajar till lite i den existensiella tankesfären. 

Jag ska vila en stund innan Hjärtat och jag ska på konsert. Den första på mycket, mycket länge. Ane Brun, norska sångerska uppträder i Västerås konserthus ikväll. Det ser jag fram emot!

Kyrktanter, ett psykbryt och Bonde söker fru

Gårdagskvällens träff med kyrktanterna blev en mycket bra kväll med god mat och mycket prat. En sån där kväll som ger en skön känsla i själen, tror det kallas systerskap. Vi kan dela oro och sorg över cancerdiagnoser, separation och skröpliga föräldrar likväl som glädje över barn och barnbarn. Den där känslan när man är nära någon, att det inte gör något att man blir ledsen, att man vågar fråga om svåra saker och tja. Bara är.

Nästa gång vi ses ska vi vara i prästgården. I någon sådan har jag aldrig varit så det ser jag fram emot. 

I morse fick jag dock psykbryt över en icke upphängd tvätt och fick minsann anstränga mig för att inte låta det förmörka min dag. En sån pyttegrej. Egentligen. Fast för femtielfte gången …..

Det gick inte så bra på jobbet heller, jag är ur spår.

Ikväll ska jag andas lugnt. Se på Bonde söker fru och sticka ett par varv. Bra medicin. 

Lite grus i maskineriet

På mamma-fronten intet nytt. Chattar lite med moster i San Francisco, hon är också orolig för sin storasyster. Fint ändå att kunna hålla kontakt via Messenger. Nära fast långt borta. 

Gårdagens ridlektion gick finfint. Vi övade på tempoväxlingar. För övrigt en övning jag behöver ägna mig själv åt. Ständigt. Att öka på långsidorna och sakta in i kurvorna för att inte bredsladda  där det är lite trångt och trickigt, för att vara rädd om hästen och jag behöver vara rädd om mig själv i verkliga livet.

Ett nytt tecken på det är magkatarr som smugit sig på. Det är ÅR sedan jag besvärades av det, när det var som värst hämtades jag med ambulans två gånger för man befarade hjärtproblem. I och för sig hade jag ”hjärtproblem” då  i form av ett krossat sådant men smärtan var svåra magproblem. Jag är inte utsatt för hjärtesorg nu, ”bara”  oro som till slut sätter sig i magen. Länge sen som sagt och jag har en livlina i form av Novalucol…

Som grädde på uppmuntringsmoset är det idag väldigt grått ute. Det blir liksom aldrig ljust. Det stavas November!

För att råda bot på det ska jag på kyrktantsträff ikväll om min mage skärper till sig. 

Äntligen tid för att stråla samman med mina fina kyrktanter, vi träffades för länge sen på kyrkans öppna förskola. En av oss jobbade där, vi andra var besökare med våra barn. Vi fann varandra där mellan pysselstunder, sångstunder, bragokex och saft och har hållit i kontakten under åren mer eller mindre frekvent. I år är det 29 år. Sedan vi möttes. Jisses. Tiden går.

Hur som. Hon som jobbade i kyrkan är präst idag, det är inte vi andra men likväl stolta ”kyrktanter”. Är så glad att jag har dem.

Så kan man också muntra upp sig en novembertisdag.

Oroliga tider och tjejhäng

Tack för peppen på mitt förra inlägg, det stärker mig.

Kan inte svara på kommentarer via mobilen, surt, och är så sällan på min min dator. Fattar inte varför det inte funkar via mobilen? Sånt ska bara funka.

Dagarna går och vips är det snart måndag igen. 

Var ledig i fredags, simmade och klippte mig hos Lilla Systern efter det. Klockan tio var jag färdigklippt och åkte ut till min mamma. Hon mår inte alls bra och jag är väldigt orolig för henne, den sista tiden har hon tacklat av väldigt. Det har varit svårt att få läkartid på vårdcentralen, hennes dr har slutat och till slut bytte hon vårdcentral i hopp om att få bättre hjälp. Not. För fem veckor sedan lyckades hon få en läkartid till den 18/11. Det är lång tid och under denna period har hon behövt uppsöka akuten fem gånger men bli bara hemskickad med mer Alvedon och en uppmaning att söka via sin vårdcentral. Ja. Det är ju det hon försöker. Nu är det anmält till patientnämnden, det förändrar ingenting med hennes mående men det behöver komma fram, hur det inte fungerar.

Nåväl, jag pysslade om henne och hjälpte dem att koppla in nytt bredband och tv-hubb. Det tog fem timmar och extrem tänjning av tålamodsmuskeln men till slut så … mitt i fick nämligen Herr L för sig att se om det även gick att koppla in en supergammal dvd-spelare och allt ballade ur och det blev till att börja om från början. Men men. Nu kan de se på tv igen och de är så glada för det. Mamma har legat i tv-soffan hela helgen och kollat serier. Har aldrig hänt förut.

Har även hunnit med en sleepover med Stora och Lilla Systern, supermysigt, en långpromenad till kyrkogården och tänt ljus idag, på fars dag, och fikat med Hjärtat och hans kids. En helg går fort, alldeles för fort. 

Det är regn hos mig

Måndagens cykeltur t o r jobbet blev en svinkall tur. Minusgrader och inga vantar i världen hade hjälp kändes det som. Jag fortsatte sedan frysa under kvällens ridlektion och tänkte i mitt stilla sinne vad en ska ha på sig för att inte frysa vid mer än -2 grader??

Antar att man behöver vänja sig vid kylan bara. 

Igår snöade det på morgonen, jag jobbade hemma och såg snöflingorna dala vackert utanför hemmakontoret fönster. Det övergick snabbt till regn och sen var det becksvart när jag begav mig till syjuntan vid halv sex-blecket. Höst på riktigt.

Värmen hemma i Rosa Huset hinner inte med, igår jättekallt och idag, när det är 11 grader ute, jättevarmt. Lite som mitt egna värmesystem faktiskt, upp och ner och ur led. Vilket på verkar min sömn oerhört, sömnappen visar svart på vitt vilken usel sömn jag har och jag vet, och gör alla saker man ”ska” för att sova bättre. Motionerar, släcker ned, dricker inte kaffe på kvällen (förutom på syjuntan), ingen skärm efter nio, lägger mig, läser lite, somnar …. Och vaknar 1000 gå ger på en natt. Hälsosköterskan som jag träffar i cykelprojektet säger att jag behöver förbättra min ”sömnhygien” fast jag följer alla ”hygienpunkter” till punkt och pricka. Jag behöver tydligen styrketräna på gym, en punkt jag inte kan checka av. Träningen hemma med gummiband, pilatesboll och vikter räknas visst inte. För det är inte på gym. Suck.

Att jag gått från exakt 0 cyklade mil till att fr o m 

1 september till nu cyklat nästan 50 mil nämns nästan inte vilket var själva ursprungsgrejen i det här projektet. För jag har inte styrketränat. Det har jag visst, hemma,  och har nu bestämt att jag inte går på fler samtal med henne, jag blir bara deppad. Jag kämpar på och sista november när cykelgrejset är över och det blir tid för uppföjning, har jag bett om att få träffa en annan person. Så hade jag inte agerat förut, då hade jag svalt förtreten och hängt med huvudet. Jag försöker sluta med sånt och byter sköterska helt enkelt.

Simmar, rider, cyklar och går mellan 5000-10 000 steg om dagen plus styrkeövningar hemma. Jag är ingen soffpotatis som hon får mig att känna mig som. 

Move on helt enkelt. Nu cykel till jobbet. Ösregn. Over and out.

Kladdkakans dag. Utan kladdkaka.

Eftersom det inte är fars dag idag utan Kladdkakans dag, tar jag det lilla lugna, spikar upp tavlor, fixar ett draperi och donar på övervåningen. Lugnt och lugnt, det kan diskuteras.  Men ibland får jag ”flängen” och behöver möblera om, ställa iordning och flytta runt. Det gör mig lugn. Det tar tid.

Tänker att jag samtidigt sorterar i mig själv. Stoppar saker där de behöver vara, kastar, ställer undan. Vanligtvis inträffar mina ”fläng”-moments på hösten, min mest kreativa årstid. 

Så, idag är jag självvald projektledare och det känns rätt, utan skav. Tänker inte baka kladdkaka trots kladdkakedag.

Hjärtat då??? Han har ätit garage-magneter och meckar med ljudmojänger i stort sett dygnet runt. Finns en risk att han inte känner igen sig när han går uppför trappan ikväll för att gå till sängs. Får väl låta en lampa lysa så han ser åtminstone!

Klart! Här kan en sitta en stund.

Före.

Efter. Simsalabim!

Vissa saker gör man helt i onödan

Den rådige vet ju att det inte är fars dag i morgon. Jag är helt fel i tiden, det började redan i måndags. Stressade till en jobbgrej en vecka för tidigt. Så har det tydligen fortsatt och i morgon är det minsann en helt vanlig söndag. Hetsade alltså upp mig helt i onödan. Fast jag tänker inte vara projektledare nästa helg heller. Tänker att jag varit supertydlig där när jag vad om ursäkt för att hetsa en vecka i förtid.

Så. Jag behöver verkligen varva ner. Även det är tydligt.

Städlördag eller jag gick ut i skogen

Barnbarnshänget blev precis så avkopplande och mysigt som jag tänkte mig. Vi åt pannkakor, spelade spel, han badade, vi sov, åt långfrukost och vandrade i skogen i drygt två timmar. Med fika och kikare i ryggsäcken gick det hur bra som helst och vi knatade 5.4 kilometer. Mycket skönt och härligt. En guldstund.

Igår simmade jag med badkompisen och frukosten stod uppdukad på fiket när vi kom dit, det är väl då man kallas stammis??? Jobbade efter det men slutade tidigare, jag känner mig lite stressad inombords och behöver tagga ned. Åkte en sväng till Retuna, var på jakt efter ett brickbord men hittade inget jag ville ha. Det blev ett nytt från Rusta istället, ett svart. Fixade klart min nya läshörna på kvällen innan jag somnade till Idol.

Det blev inget bad i morse p g a inget sällskap, nu är jag helt nojig över att bada själv när det är så kallt. Googlade bastu i närheten och hittade ett ställe som har öppet onsdagar och fredagar där det alltid är någon annan. Mitt på dagen. Ska försöka tajma in det, på lunchen eller lediga fredagar. 

Så. Det blev till att städa istället. För att det är Fars dag imorgon och Hjärtats kids kommer. Det är väl lite trevligt att ha det fint när man vet det? Farsdags-föremålet själv tyckte att det fanns viktigare grejor att göra i garaget så då tyckte jag också det. Att det finns viktigare grejer att göra än att städa. Skurade toan. Sen gick jag ut i skogen istället.

Har ju slutat att projektleda hemma, glömde nästan bort det. Knepigt det där. Det sitter liksom i, från bådas håll. Men men. Ett dammigt och stökigt farsdags-firande är ju också ett firande. Finns det fikabröd? Har inte en aning. 

Så. Med vänlig hälsning trotsig 59-åring som börjat värdesätta sin egen tid. 

På spaning efter rådjur. Vi såg fem stycken.

Min nya hörna i öfvre hallen. Tavlan ska bort och annat upp. Vilken dag som helst.

Barnbarnsmys

När jag slutar jobba ikväll ska jag hämta Lilla N. Jag har tagit ledigt i morgon så han ska sova över här. Det ser vi fram emot, båda två! Ikväll är det beställt pannkakor, sylt och grädde, mys i soffan framför halv åtta hos mig och spöksagor i vår säng, vi ska läsa med ficklamporna tända. 

Vad vi ska hitte på i morgon får vi se. En hel dag. Härligt! 

Förberedelser pågår. Hjärtat kollar att pannkaksgrejer finns hemma, att festislagret är påfyllt, att det är batterier i ficklamporna o s v. 

Jag sitter i möten hela dagen, jobbar hemma idag, rätt så skönt faktiskt. 

Lite mormorsledigt med denna raring ser jag fram emot.