Fredagsmys

Fredagar är bra dagar. Särskilt den här fredagen. Vad sägs om

• att ha besiktigat bilen och den blev godkänd?
• att överklagan till F-kassan gått igenom med vändande post?
• att Stora Systers balklänning nu hänger på galge i hennes rum och väntar på 13 maj? (ni som känner mig förstår precis. PLANERING är inte mitt "middle-name" så detta är en ovanlig situation, att ha varit ute i GOD tid).
• att mötet med Store Brors skola gick över förväntan och han utökar undervisningen i "vanlig" skola med ytterligare en dag från nästa vecka?
• att jag slipper vara hejarklack klockan åtta i morgon bitti? Handbollsmatchen är flyttad till 11.30.
• att jag idag fått besked om att arbetsträning är i sikte. Möte om det NÄSTA fredag.
• att Älsklingen slirar hit från huvudstaden och jag längtar, längtar jättemycket! Här ska kramas!
• att jag fattar precis att det är fredag för Store Bror dammsuger och sjunger ".... nu är det fredagsmys...."

Ja. Sannerligen. Idag är det Fredagsmys!

Sportgalen

Ibland blir det lite stiltje i lådan och datorn bara står där. För den sakens skull är det inte stiltje i radhuset, ånej, här är det full rulle för det mesta.
Gårdagen kan man väl säga var en "administrativ dag", det är mycket papper som ska fixas och skickas till f-kassan, a-kassan, arbetsförmedlingen och jobbet. Möte med skolan ang Store Bror, egen terapi, en sväng till jobbet för att lämna tillbaka jobbmobilen, städa ur skrivbordslådorna så att någon annan kan sitta på min plats. Va??? Som jag har nött in???
Kvällen avslutades med skridskojakt. I förråden finns allt, och jag menar allt, och alltså även skridskor i olika storlekar. Men inte i Lilla Systers storlek, såklart! Det funkade inte med att kröka tårna i Största Systerns 38.or och inte heller med dubbla raggsockor och papper i tårna i mammans 41.or.
Stadens sportbutiker skramlade också tomma, för alla människor med storlek 39 på fötterna har denna vinter bestämt sig för att åka skridskor. Efter två timmar var vi nära att ge upp och jag tänkte i mitt stilla sinne att
"....jag får väl spänna fast några järnmojänger under hennes dojjor så att ungen åtminstone får åka".....
Jag tänkte lite högt och Lilla Syster, som är van vid en kreativ, något impulsiv mamma, spärrade förskräckt upp ögonen och tänkte (tror jag),
"Aldrig i livet".
Det räcker med att ha sittunderlag i form av tidning i plastkasse, varm oboy i sirapsflaska med hemstickad raggsocka runt och hembakta mackor.......tycker hon.
17.50 sladdade vi in på sista sportaffären, genomsvettiga utan hopp men där! Där fanns de! Lilla Stadens sista par 39.or låg där och väntade på oss.
"Ska bara skyffla undan den andra kartongen med skridskor i storlek ...... 47"!
Va? Vinterns sportproblem löste sig helt och hållet framför ögonen på mig. Två i en smäll, "grillor" till Store Bror OCH Lilla Syster på en gång. Haver väl aldrig hänt att det löst sig så smidigt och galant någon gång? Till bra pris dessutom, sista paren ut var väldigt rödmärkta och mamman kände sig nöjd.
I morse fick vi ett telefonsamtal att dagens skridskoutflykt var inställd.
"För dåligt väder"!
"VA"?
Här ska åkas skridskor i eftermiddag om de så ska åka med snöskyffel framför sig! Det är då ett som är säkert!

Svar på ..... allt?

Den här veckan är en planerad vecka, det hänger till och med en matlista på kylskåpsdörren. Så, om det kommer förbi någon och känner sig hågad att laga mat så är det klappat och klart, handlat och förberett, bara att hugga tag i kastruller och pannor.
Antar att denna "någon" blir jag i vanlig ordning. Mitt andra namn är visst "någon" har jag märkt.
"Kan någon hämta mig efter träningen" är en vanlig fråga i det här hushållet och eftersom jag för det mesta är den ende med körkort hemma så ja, "någon" kan hämta.
"Har någon sett min mössa"?
"Någon tagit min mobil"!?
"Har någon sett lappen jag ska lämna i skolan i förrgår?
"Har någon sett locktången"?
"VAR är mina skridskor"?
"Näe, någon har tagit mina benskydd".
"Någon " har sett och noterat och kan därför svara. Vid närmare eftertanke har jag visst ett helt radhus i huvudet. Hur är det möjligt? Kan man gå på avvänjning? Så att jag åtminstone låter bli att svara och de får lära sig att leta själva?
Bara en fundering en sketen trist måndag i slutet på januari. Nästa måndag är det visst februari. Thank God!

Film i sikte

Färgen röd var ett bra tips. Mötet i fredags gick över förväntan. Den Nye Handläggaren var helt olik det ärkepucko som ringde förra veckan och jag har idag nytt hopp om framtiden. Jag träffade helt enkelt rätt människa på rätt plats vilket jag uppskattar mycket.
Förvisso har jag fortfarande synpunkter på varför en av läkare bedömd icke frisk människa ska vara inskriven på arbetsförmedlingen, men åt det går ju intet att göra just den här dagen. En dag i september är rätta tillfället till det. Men, det är visst fler som vaknat, oponionssiffrorna är inte helt till Alliansen fördel om jag hört rätt.
På agendan nästa vecka står att överklaga F-kassans beslut om ersättningen så den röda schalen och väskan är fortfarande högaktuella! Giv mig kraft!
Helgen har gått i "inga-barn-i-radhuset"-tecken. Så det firade jag med att tillbringa hela lördagen i sängen. Ptja, nu var det inga halsbrytande, barnförbjudna aktiviteter som pågick utan helt enkelt ännu ett migränanfall. Vad jag ogillar migrän! Älskade Sambon smög in nymummad med nytt rakvatten på för att kolla om jag var vaken. Väldigt vaken blev jag då starka dofter inte är min grej under pågående anfall. Idag har han köpt sig en ny sort. Jag var med och doftade lite försiktigt, det är ju dumt att utmana ödet to much. En stark doft, ett starkt ljus eller stark mat och jag ligger däckad igen. Förbenat!
Men,
ännu är det helg och jag håller minsann älsklingen i handen. Ni vet, den där jag aldrig släpper. Det passar för övrigt bra just ikväll då ännu en Johan Falck-film rullar igång. SOM jag gillar dem! Kanske har jag högerhanden lite fri så jag kan peta i mig ett och annat popcorn. Annars blir det väl ingen filmkväll?

Dagens färg är röd!

Idag är det dags att möta verkligheten i form av "arbetsplatsintroduktionssamtal" på arbetsförmedlingen. Det kommer inte att vara samma handledare som jag hade i luren förra veckan, det är då ett som är säkert. Ett samtal, ett mail och en förstående chef och jag fick en ny. Bra så långt.
Hela veckan har jag varit lite låg. Oron gnager, ledsenheten slår klorna i mig när jag minst anar det och ja, det är helt enkelt "Landet Depression" som talar om att resan där fortfarande inte är avslutad. När jag pratar med Bästa Vännen hör hon direkt på min röst att det minsann inte är så bra som jag säger att det är. Och när hon säger att hon hör, ja, då gråter jag igen. Jag klarar liksom inte av att människor är snälla. Visst är det väl konstigt?
Hon gav mig ett tips inför dagen idag.
"Välj kläder med färg"!
"Svart ÄR en färg"! hävdar jag. Igen.
"Jaja. Ta svart då. Men en röd schal. Och ta din röda väska".
"Du behöver omge dig med vackra, varma saker fattar du väl"?
"Nä. Jag fattar ingenting. Jag vill ingenting".
"Nu gör du som jag säger".
Och jag gör som hon säger så nu har jag fixat håret, strukit en vit! skjorta och tagit fram min finaste röda schal och röda väskan är avdammad. Jag slog till och med till på en röd mapp till alla mina papper. Om ett litet straxt ska jag åka till arbetsförmedlingen. Jag är röd idag, jag kan idag, det är fredag, ikväll får jag krama min älskling igen.
Ta mig tusan. Jag blev nästan lite uppmuntrad. Är det den röda färgen månntro?

Spegel, spegel.....

Igår tog jag bussen till stan. Det tar inte så lång stund, bara 10 minuter så man kan nästan gå dit om man har gott om tid.
Vid en hållplats klev det på en man som jag känner igen sedan ungdomen. Vi hade en fling när jag var en sisådär 18, 19 år och han var några år äldre. Det blev aldrig något seriöst mellan oss och vi har heller inte setts sedan dess. Förrän nu.
"Tjena snygging" sa han och blinkade lite.
"Läget"?
Jag kände att jag blev röd i ansiktet och slängde lite med håret, (lite svårt att få till det för jag är tämligen kortklippt men om någon säger "snygging" till en slänger man väl med håret?) och så svarade jag artigt:
"Jo tack. Själv"?
Jag såg att han stelnade till och tittade på mig, vände sedan bort blicken och fortsatte FÖRBI mig och satte sig bredvid den Jättesnygga.Mycket.Yngre. Donnan.Som.Klev.På.Före.Mig.
Alltså,
ibland har jag tydligen synnerligen gott självförtroende.
Jag fick dessutom en bonuspromenad då jag kastade mig av bussen vid nästa hållplats och gick resten av vägen till stan.
Sitta där och vara bortglömd?
Aldrig i livet!

Eftertanke

När Store Bror var en Liten Bror, ungefär två år, försvann han och var borta i ungefär 1 timme. Jag och de fyra barnen var på en handbollsavslutning, Lilla Syster var bebis och var fastklistrad i min famn. När vi skulle gå hem var Brodern som uppslukad av jorden och fanns ingenstans. Ingen hade sett honom och vi började leta. Jag minns att jag tänkte efter stund att
"Nu, nu kopplar min hjärna ur, nu försvinner förnuftet......" och jag började irra runt och skrika efter honom.
Vi letade inomhus, på toaletterna, i skrymslen och vrår, utomhus, parkeringen. Jag sprang som en dåre längs ån på andra sidan vägen och bara ropade hans namn hysteriskt.
Till slut föll jag ned på knä och grät, övertygad om att han var borta för alltid. Den skräcken, känslan, hur fruktansvärt ont det gjorde kan jag känna än idag.
Då kom en av tränarna med Brodern på armen. Han var hittad till slut och krampen i mitt hjärta släppte. Jag kunde åka hem till pappan med alla våra barn.

I måndags förlorade en familj sin tonårspojke.
Skräcken, en förälders allra värsta mardröm att det händer ens barn något, blev sann. Jag känner dem inte, inte alls, vår enda gemensamma nämnare är att vi är föräldrar. Och på något sätt räcker det. Vad de känner idag kan jag inte ens föreställa mig. Jag fick tillbaka min pojke och är så oändligt tacksam för det. Deras pojke kommer inte hem och det gör ont i mitt hjärta av att veta det.
Jag tänker på dem idag.

Mera matte och sånt

Store Bror och Stora Syster tränar på "elitnivå" och är hungriga jämt. Och jag menar JÄMT! Just när vi sitter vid middagsbordet och äter oss proppmätta på fiskgratäng bollar de fikaförslag med varandra och kommer fram till att chokladpudding, det är de sugna på.
Jag viftar avvärjande och meddelar att mitt kökspass är över för dagen och de får göra vad de vill, bara de gör det själva.
Stora Syster fixar med sitt och Store Bror tar sig an chokladpuddingen. Vispar, mäter, vispar, river påsar och vispar lite igen. Mäter lite mer.
"Vad gör du"? undrar jag lite försiktigt från soffan,
"Går det bra"?
"Ja, för tusan. Mätte lite fel bara" upplyser han mig om.
Lite?
Vi är tre personer, det går åt 1,5 liter mjölk och tre påsar chokladpuddingpulver. Gissa om vi har chokladpudding? Gissa om mamman ska städa köket idag?
Men,
å andra sidan räcker puddingen även denna kväll, (och nästa, och nästa, och nästa.....) för ikväll börjar handbolls-EM och då är de små liven spikade framför tv.n. Och har som sagt något gott att tugga på. Chokladpudding!

Hundlikt

Igår blev Lilla Syster och jag osams. Eller, båda två hade en jobbig vecka i ryggsäcken och igår orkade vi inte hålla masken längre. Någon av oss. Lilla Syster har ju en förmildrande omständighet, hon har just fyllt 12 och är alltså ett barn. Hennes mamma är 47 och kan man tycka ju ska ha lite mer kontroll över sig själv. Men icke. Mamman blev bara sju och bråket var ett faktum.
Efter att mamman legat i badet 1 timme och blivit mer skrynklig än vanligt, var humöret någorlunda kontrollerbart igen och Lilla Syster och jag låg på min säng och pratade ut.
"Jag brukar ju faktiskt inte gräla och skälla på er" sa jag i något taffligt försök att låta som världsbästa mamman. Vilket jag i och för sig är, men inte just igår.
"Nä, du är ju ingen hund" förtydligade Lilla Syster med ett flin.
"Undrar" funderade jag då, som gärna och ofta fladdrar iväg i tankarna,
"vilken sorts hund jag hade varit"?
"Pittbull" svarade Lilla Syster med blixtens hastighet.
"Du hade varit en Pittbull".
Asch då. Undrar om det är bra eller dåligt?

Sportsöndag

Det är söndag idag. Sportsöndag. Store Bror ska spela handboll och resten av familjen ska heja på. Vi har förhållningsregler, eller mamman har, d v s jag. Inga högljudda hejarop, ingen våg och inga busvisslingar. Pah! Precis som jag skulle ..... ???!
Lilla Syster ska ta andra vaccin-sprutan och det får väl också räknas in i tema "sport" då hon är spruträdd och då rakt inte vill. Älskade Sambon har viskat något om en tur till Stora Köpcentret efteråt och jag låtsades då inte att jag hörde. Om en tanken på en topp eller ett nytt skärp kan få henne att vara go och glad idag, så må det vara hänt.
Det är bara -1.5 grader här idag så jag har lovat mig själv en promenad och sen ska de inramade tavlor ska hängas upp. Lite galleri-känsla så här på blanka söndagen!

Äntligen helg!

Fredagskvällen tillbringade vi i stora soffan framför tv.n. Ja, det var ju Let´s Dance. Jag åg inte första avsnittet så det var lite spännande att se "spektaklet" igen. Framförallt var det skönt att rensa skallen, kunna skingra tankarna en stund med familjen efter en synnerligen jobbig vecka, rent känslomässigt.
Jag gillar Gudrun Schyman. Hon är för mig en människa med stort hjärta, som ger sig hän åt allt hon gör och törs bjuda på sig själv. Hon är mänsklig, helt enkelt. Och dansar bra! Det ska bli spännande att se hur länge hon dansar vidare.
Allt har sitt pris och i morse vaknade jag med migrän. Det var lika väntat som att efter "A" kommer "B". Jag tål inte stress och press. Thats it! Nu är det lite bättre och jag ska masa mig ut på en promenad. Det är inte så kallt idag men väldigt, väldigt fint.
Älskade Sambon är ute och fixar ärenden, de där som jag skulle gjort men inte orkat med. Bl a hämtar han tavlor som jag lämnat in för inramning, så här sitter jag som en unge på julafton och väntar med spänning på att få se om det blev bra! En lördag mitt i januari rullar på, det är helg. Äntligen!

Matte och sånt!

Alltså. Det gäller ju att hålla humöret uppe, inte duka under och återigen förpassas långt in i landet "Jävla Depression". Dit är det nämligen tämligen enkelt att resa men väl där är det ett rent helvete att fixa utresetillstånd tillbaka till landet "Vanliga livet". Just nu befinner jag mig i någon slags sluss, jag ser och anar båda platserna tydligt men näsan är vänd mot "Vanliga livet" och det är ju dit jag vill styra mina steg. Såklart.
Igår drog F-kassan till med, hoppas jag, veckans sista snoksmäll genom att skicka ut besked om Aktivitetstöd. Alltså den lilla nätta summa som man är berättigad till när sjukpenningen försvinner. Jag kan väl säga som så att de som bestämt att människor ska klara sig på detta stöd behöver göra om mattekursen. Den grundläggande. Funderar på att tipsa om mina favoritmattelärare, Nilla och Spader Madame. De skulle helt säkert kunna rumstera om lite och lära ut om siffror, tabeller och sånt. Så att de som bestämmer förstår att det även går att plussa ihop och inte bara dra ifrån. Det dras nämligen mest ifrån och det håller ju inte i längden. Tänker jag.
Så jag försöker hålla humöret uppe och tänka att det ordnar sig. Det tar lite tid och trasslar lite på vägen men siktet är inställt och målet är fortfarande: Det här ska bli bästa året. Ever! Älskade Sambon har lovat att hålla mig i handen och det taget släpper jag aldrig. Never!

Moteld

Det är väl klart att jag har känt en viss oro sedan den 2/1 då jag blev utförsäkrad från FK. Allt är ju inte helt klart med ersättningsbiten, d v s hur stort mitt "aktivitetsstöd" ska bli. Eller om jag ens får något. Men att sväva i sådan ovisshet är visst smällar man får ta när man varit sjukskriven så länge som mig. Gilla läget liksom. Vad annat att göra?
Igår fick jag brev från Arbetsförmedlingen. Jag blev kallad till ett informationsmöte för Arbetsplatsintroduktion och jag ska nu "scannas" för att se vilket arbete som passar mig, lära mig att skriva ett CV och att söka jobb. Skulle inte tro det. Jag har ju redan ett jobb.
Så himla käck ringde jag upp handläggaren och förklarade läget. Att jag redan varit på ett överlämnandemöte på Arbetsförmedlingen, att jag deltar i en rehabgrupp sex timmar i veckan, att jag står på kö till ett arbetsträningsprojekt, att jag fått löfte om att delta där just för att jag redan har ett arbete i botten som jag nu tvingats ta tjänstledigt! ifrån och det ännu inte är klarlagt om jag kan återgå dit eller inte eftersom jag fortfarande inte är frisk.
Då, visar sig den berömda haken. Den där som jag väntat på men hoppats att jag skulle slippa. Den nya handläggaren har ingen som helst förståelse för tidigare överenskommelse med både FK och Arbetsförmedlingen där han faktiskt arbetar.
"Har man så mycket aktiviteter som du har, bedömer jag att du ska ingå i Introduktionsprogrammet och inget annat".
"Om du ska ingå i ett arbetsträningsprojekt eller inte bestämmer JAG"!
"Om du inte kommer när jag kallar dig, meddelar jag detta och aktivitetsstödet dras in med omedelbar verkan".
Så himla bra! Så himla pedagogiskt!
Den människan har aldrig träffat mig överhuvudtaget. Han ser vad en kollega har beslutat, river upp det och bestämmer sig på sittande häck att vad jag klarar eller inte klarar.
Nu jävlar är det krig! Så här FÅR det bara inte gå till!
Detta förfarande bidrar INTE till att mitt tillfrisknande går fortare. Klart jag blir rädd, ledsen, stressad och orolig. Precis det som jag ska undvika i möjligaste mån. Det finns ju en plan för hur jag ska komma tillbaka som är framtagen tillsammans med min "haverikommission" sedan tre år tillbaka. Det har konstaterats av vissa psykiska diagnoser har lång läkningsprocess. Jag är ju mitt i, förstör inte!
"De här nya reglerna är kanske bra i vissa lägen om det medför att folk faktiskt får hjälp", har jag tänkt i vissa stunder.
Men detta? Dessa nya regler gör tydligen att vissa handläggare blir alldeles yra i huvudet av makt och översitteri eller vad handlar det om?

Även Pia har skrivit om nya sjukförsäkringssystemet idag. Läs, begrunda, reagera!

Viktig länk!

Här har jag varit så upptagen av skolväsendet i Lilla Staden att jag höll på att glömma en annan viktig sak. Markattan har rutit till ang Sverigedemokraterna! De bör hållas kort tycker jag så här kommer viktiga och intressanta länkar till Markattans blogg! Gå in och läs HÄR och HÄR!

Polis, polis.....

Sådärja! Nu är trivselrådet inkopplat på Lilla Systers skola, blåmärkena dokumenterade, tårar torkade och ryggsäcken packad med ytterligare en dyrköpt erfarenhet. Mamman är något lugnare idag. Tillfälligtvis.

Dagen rullar på som viken onsdag som helst. Nästan. Häromkvällen skådade jag två tonårskillar vid parkeringen med uppdragna luvor över huvudet, stora jackor, jeans hängandes så kalsongerna syntes (-15 grader!!!!!). Det var inget speciellt egentligen. Mer än att jag fick en konstig känsla. De bara stod där. Och verkade måna om att jag inte skulle se deras ansikten för de vände hela tiden ryggen mot mig när jag gick förbi. Jag satt en stund i bilen innan jag startade den och de lommade iväg bort över gården.
Igår fick jag veta att det varit inbrott på gården bredvid, en man i ett av radhusen hade ertappat två inbrottstjuvar. De hade slagit sönder altandörren, sökt igenom sovrummet och och befann sig i vardagsrummet då mannen kom hem. Han tog upp jakten på tjuvarna men de kom undan. Beskrivningen på de två stämde väl in på de gossar jag sett tidigare på kvällen så jag ringde till polisens tipstelefon. Kändes väl lite sådär, som om det skulle spela någon roll men jag blev väl mottagen och idag ska jag få lämna ytterligare "vittnesmål". I vårt område har det eskalerat med inbrott den senaste tiden, även när folk är hemma! Det känns otäckt och otryggt och vi hoppas att det kan stoppas!

Mitt i verkligheten del X

Att högljutt undra i lärarrummet om det är en merit att vara "blind och döv" för att jobba som lärare på Lilla Systers skola är väl kanske inte det mest genialiska uttalandet den här mamman har gjort. Men idag rann sinnet på mig så till den milda grad att jag ett tag trodde att jag skulle spricka. Eller svimma. Eller slåss. På riktigt!
Lilla Syster ringde på lunchen och var alldeles uppriven efter att åter igen ha åkt i golvet i skolan ett antal gånger under förmiddagen med "hjälp" av några killar i klassen. Det hårda klimatet fortsätter alltså även i nämnda skola. Det känns nu totalt omöjligt, hopplöst och utsiktslöst att få till en vettig skolgång för Lilla Syster så ett skolbyte ligger närmast till hands. Vilket inte är helt enkelt då det är många som önskar detsamma. Hård verklighet är det!
"Upp till kamp" för en dräglig skolgång är då ett uttryck som är på tapeten i det här radhuset idag.

Helgyra

Tippetitippetitapp. Stampelistampelistampelistamp. Klappeliklappeliklappeliklapp! Det är inte utan att ordet "fotarbete" fått en helt annan innebörd för mig efter fredagens Riverdanceföreställning. Liksom att "vara lätt på foten". Hur kan de bara låta som 100 kanoner med fötterna men se ut som älvor? Samtidigt?
SOM de dansade, SOM det spelades musik, SOM det sjöngs! Wow! Varenda känsloknut löstes liksom upp de där timmarna föreställningen varade, och ja. Jag grät såklart. Musik har ofta den inverkan på mig. Och musik tillsammans med vackra synintryck river ner den där "hålla-masken-ridån". Det var bara att ge sig hän!
Men, go´vänner!
Det finns oftast ett "men"!
Jag ska inte hemfalla så länge åt det, bara förtydliga en undran.
Bäst vi sitter där, Älskade Sambon och jag, på väldigt bra platser och njuter av en flamenco, det blir tyst och stilla, bara svagt, svagt hörs hennes fötter, scenen flödar i varmt orangerödgula färger, nästan inget hörs. Magisk stund.
DÅ.........
......bestämmer sig bänkgrannen bakom oss att det är hög tid att äta popcorn. Så det gör han. Högt, ljudligt, smackande och bjuder vilt omkring sig.
Sedan fortsätter de, bjuder öl- och vinglas till de närmaste vännerna och jorå, M-kulor hann de med också.
Och jag bara undrar. Måste det ätas jämnt? Måste det drickas jämnt? Är vi så kickskadade, att vi inte KAN göra en sak i taget? Efter föreställningen såg Annexet ut som en krigshärjad biosalong. Jag har missat något. När blev det så att shower ska upplevas som en biofilm med popcorn, chipspåsar (aaaaaah, vad de prasslar) M-kulor, öl, vin, läsk, kaffe???
Ånej! Jag låter som en gnälltant. Det är jag inte. Jag är bara för att saker och ting ska avnjutas i sina rätta sammanhang lugnt och stilla. Jag tror att man som människa behöver det. Ta in det man ser och njuta. Det var bara det. Nu har jag inte tid att skriva mer. Här ska tränas lite ..... dans ..... tror jag!
Tippetitippetitapp. Stampelistam .............................

Kattfasoner

Jo men nu varejusåatt.... mamman skulle ha sovmorgon idag. Inte en unge eller karl hemma så långt ögat når borde ju bädda för ostörd sömn och få vakna utsövd och pigg. Jag glömde visst att vi har katt. En kattfröken som tyckte att natten var slut 04.56 genom att anfalla mina fötter under täcket, jama väldigt, krafsa ur jorden ur olivträdets kruka och därefter klättra i nämnda träd. Som är alldeles för litet för en klättrande kattfröken. Trädet står i sovrummet och jag famlade upp i mörkret för att avstyra det hela. Det slutade med en klarvaken mamma med stukad lilltå. Aj! Och suck! Vad tänkte jag på när vi skaffade katt?
Nu haltar jag runt i radhuset, packar det sista inför avfärd och tänker att det är då för väl att det inte är jag som ska dansa ikväll. De högklackade stövlarna är bortvalda, denna ömma tå gör sig bäst i breda, bekväma skor. Och katten? Ptja, efter vår lilla dispyt vägrade hon att gå ut för det är ju så kallt ..... nu ligger hon bekvämt hoprullad i bästa fåtöljen och sover. Hårt. Ack ja!

Utflykt i sikte

Så himla tyst det blir i huset när barnaskaran drar till sin pappa. Så himla skönt att de ändå bor så nära att mamman kan få en kram på väg hem från skolan. Sånt värmer sådana här iskalla dagar. Nu håller jag bara tummar och tår för att det inte blir kallare, inte kommer mer snö eller att förvirrade älgar ställer sig i vägen på spåret, för i morgon ska den här mamman på utflykt till Stora Staden. Där väntar en dejt med Älskade Sambon, middag med Bästa Väninnan och sen en titt på Riverdance. En bra start på året, alltså! Som ska bli det bästa. Ever!

Tankepaus

Jag som vanligtvis har mål i mun så det räcker, har drabbats av bloggtorka. Hur kan det komma sig? Är det månne det nya året som stökar? Med förväntningar....
"Nu är det dags att....."
"Så blir ditt nya liv............."
"Fixa bästa året ever............"
Kanske det. Jag befinner mig mitt i mitt vanliga liv och märker inte så stor skillnad. Jo, att en ny almanacka hänger på väggen och är än så länge ganska tom. Det är skillnad.
Precis när jag tänkte mig summera 2009 ramlade 2010 in och jag blev alldeles stum.
Nä. Jag sippade inte för mycket "champanage" på nyårsfesten och stumnade av den anledningen. Man kan minsann få så man tiger ändå! Om man går i terapi t ex. Som jag gör. Då gör man "genombrott" ibland. Med det menas att man kommer någonstans med terapin, att det börjar hända saker. En anledning till att gå i terapi är just att man vill ATT det ska kunna hända saker. Andra saker än de som redan har hänt. Helst. Det är arbetsamt. Jag hoppas att det lönar sig.
Så, vid närmare eftertanke är det nog inte bloggtorka jag har. Jag funderar, fnular, vrider och vänder på ett och annat. Så är det! Eller som Karlsson på taket sa: "Jag filurar"!

UPDATE: Det var visst "fifilurar" han sa, den gode Karlsson....

Trevligheter

Igår åkte granen ut! Äntligen. Som den har barrat! Jag var nervös redan dagen före julafton att den skulle stå naken på julaftons morgon, men den höll sig. Hjälpligt!
Nu känns vardagsrummet så stort igen och visst är det märkligt, att något man tycker är så mysigt snabbt förvandlas till "i vägen"?!
Annars rullar dagarna på i radhuset. Det blev ett WII i julklapp till familjen och Store Bror går ut med soporna utan att knota det minsta! Lilla Syster har hittat en kompis att vara med och det har fungerat utan knot ett par dagar. Mamman har tagit fram nya almanackan, först ska skrivas in trevligheter! Till exempel ett besök till Stora Staden på fredag och en titt på RiverDance! Det ser jag fram emot!