Spegel, spegel.....

Igår tog jag bussen till stan. Det tar inte så lång stund, bara 10 minuter så man kan nästan gå dit om man har gott om tid.
Vid en hållplats klev det på en man som jag känner igen sedan ungdomen. Vi hade en fling när jag var en sisådär 18, 19 år och han var några år äldre. Det blev aldrig något seriöst mellan oss och vi har heller inte setts sedan dess. Förrän nu.
"Tjena snygging" sa han och blinkade lite.
"Läget"?
Jag kände att jag blev röd i ansiktet och slängde lite med håret, (lite svårt att få till det för jag är tämligen kortklippt men om någon säger "snygging" till en slänger man väl med håret?) och så svarade jag artigt:
"Jo tack. Själv"?
Jag såg att han stelnade till och tittade på mig, vände sedan bort blicken och fortsatte FÖRBI mig och satte sig bredvid den Jättesnygga.Mycket.Yngre. Donnan.Som.Klev.På.Före.Mig.
Alltså,
ibland har jag tydligen synnerligen gott självförtroende.
Jag fick dessutom en bonuspromenad då jag kastade mig av bussen vid nästa hållplats och gick resten av vägen till stan.
Sitta där och vara bortglömd?
Aldrig i livet!