Gott slut och en början!

I radhuset är det full fart! Alla barnen är hemma, kompisar, Bästa väninnan och så klart Älskade Sambon. Så, för mamman återstår att reflektera över året och fira in det nya året! Så klart önskar jag alla mina bloggvänner ett riktigt Gott Nytt År! Allt gott!

Det räcker!

Knappt hann Lilla Syster hem förrän kompishelvetet började igen. Besvikelse, tårar och ilska blandades med glädjen över att vara hemma. Men hörrni, ska det vara så svårt för ungar/tjejer att vara kompisar egentligen? Och varför?
Och så himla svårt det är att vara mamma i detta, att stötta, att uppmuntra, vara objektiv, förstående och försöka lägga band på sig själv när jag helst av allt bara vill svära och stampa med foten. Hårt. Men det får jag göra i avskildhet. Morra lite kan jag göra publikt.
Sociala färdigheter växer inte på träd. Tyvärr kan det inte heller köpas för pengar. Sociala färdigheter följer ju inte heller med som tillbehör till mobiler, tv-spel, datorer eller allehanda andra tekniska prylar. Tyvärr.
Nä. Sociala färdigheter är inpackade i vanligt sunt bonnaförnuft, hyfs och vett. Det gamla, slitna uttrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" kan inte nog trummas in i folks medvetande. Eller, "som man vill bli behandlad, ska man behandla andra", vart tog det vägen?
Det här hösten har vi ägnat mycket tid åt att stötta och uppmuntra Lilla Syster att hitta nya och fler kompisar. Det är svårt med tjejers relationer. Ask me! Största och Stora Systern har redan vandrat den vägen så jag känner mig lite härdad, lite erfaren och trygg i min mammaroll. Ändå blir jag lika ledsen var gång när "onödan" dyker upp, de där totalt onödiga konflikterna som förtar glädjen av att ha en kompis.
Jag är heller inte dummare än att jag vet och förstår att mina egna barn inte alltid är änglar och gör allting rätt. Om någon väljer att inte berätta det för mig eller dem, ja, då är det ju inte mycket att göra. Vi måste hjälpas åt!
Det har hänt att jag vid något föräldramöte har återgett barns konflikter fast med ombytta roller, som om det har hänt mig på jobbet. (bl a här). Jag lovar att det händer grejer i församlingen. För det förstår ju alla att så gööööööööööööör man ju inte! Fast det händer! På riktigt! För ungarna är det verkligheten. Jag bara vägrar stå tyst och se på när det går överstyr!

Klappjakt på is

Idag har systrarna Sisters återvänt till Lilla Staden och mamman har kramat sina "telningar" ömt och länge. De for från regnigt Skåne tidigt i morse och landade här hos mig bland snödrivor och snömodd. För idag har det regnat. Och nu börjar det bli kallare. Och halkigt. Broddar på känns som ett tips inför morgondagen då jag ska ut och inhandla årets "julklappar" som nu blir nyårspresenter. Jag gjorde ett försök igår, men det var alldeles för mycket folk på stan för min smak så projektet sköts upp. Idag ägnar jag mig således åt att vässa armbågarna, äta upp chokladresterna och njuta av att ha flickorna hemma igen. Tjejkväll! Det är grejer det!

I morgon är en annan dag

Det finns en chokladkartong i huset. Ja, egentligen två men bara den ena är öppnad. Den öppnades redan förra fredagen, då var barnen här och gjorde stora ögon inför en kartong med 100 praliner. 100 praliner låter ju verkligen som många! Men herregudminskaparevadgodadevar och hur i hela världen har vi lyckats tömma den? Katten måste ha...... Store Bror tog säkert med si...... Lilla Syster? Plockade väl fickorna fulla innan hon åkte???? Inte har väl vi? Jag? Det är 12 st kvar och jag mår nästan illa. Det är väl rätt åt mig. Men choklad ÄR bra. Man blir glad. Och go. Och jättemätt. Fly mig en skumtomte som omväxling..... Jag SKA skärpa mig. I morgon.

En annan dag

Så kom en annan dag, en annnandag som minsann inte alls var lik någon dag "at all". Nånsin ever. Mamman, d v s jag, har börjat tvivla igen, tvivla på den egna förmågan. Inte som mamma. Absolut inte. Jag är en jättebra mamma. Utan överhuvudtaget. Så där som det kan bli när man är på väg någonstans och inte helt säker på att isen bär. Men jag lyckas tränga bort de där jobbiga känslorna med hjälp av Älskade Sambon, en kram från Store Bror och så en pratstund med flickorna från Andra Änden av landet. Det fungerar, det svarta, trista drar bort och Älsklingen och jag åker ut i snöyran och ....... grillar korv. Det är blir en utflykt värdig vilken dag som helst, och absolut helt perfekt på vår annandag.

Värld i vintervitt

Idag har det gåtts långpromenad genom Lilla Staden. Vi trotsade snöyran och gråvädret, drog på oss varma kläder och gick länge, länge, bara tittade och tog in det vi såg. Tusentals kajor drog fram över våra huvuden, ankorna kvackade förhoppningsfullt när vi närmade oss ån och snön låg vit. Så himla vackert. Så himla lugnt. Det känns nästan förbjudet att fira jul i sån stillhet men hösten har inte varit helt snäll mot oss och vi behöver tid att andas ut, att hitta varandra och vandra ut i det nya året, lugna och fina igen.
Framåt kvällningen kom Store Bror hem med sin pappa, i morgon far de till Göteborg för stor handbollscup, och det var skönt att krama Store Bror God Jul på riktigt innan han gick igen. Flickorna har ringt och de är kvar hos Farmor, vår julhelg rullar på som vi tänkt. Och snön ligger verkligen vit.

Snön ligger vit

Det är julaftons kväll och i radhuset firas det jul utan barnen. Älskade Sambon och jag tar det lugnt och fint, njuter av lugn och ro men visst gnager det lite i mamma-hjärtat. Det obligatoriska God Jul-samtalet hade vi i morse, barnen och jag, sen begav vi oss till kyrkan för att sjunga lite sånger och närvara då julkrubban ställdes iordning. Vi hade ett "lånebarn" med oss, en vän till familjen och Stora Syster gjorde oss den äran och vi hade verkligen en mysig stund. Och ja, mamman fällde ju en tår där i kyrkan, det är så vackert när barnen sjunger, alla ljus och blommor och ja, jag blir tagen!
Jag hoppas och önskar att ni alla har en fröjdefull jul!
Så,
från mig till er:

God Jul!

Dagen före

Igår fyllde Älskade Sambon 50 år. Det firade vi med att gå på spa, bara han och jag. In på spa-avdelningen ramlade två trötta, slitna människor och ut gick två sköntrötta, ompysslade, lugna och nöjda människor. I drygt tre timmar var vi gömda för världen, omhuldade av varma bubblor, skön morgonrock, tända ljus, svag, mjuk musik och som avslutning massage och ansiktbehandling. En minnesvärd eftermiddag.
Idag sitter känslan kvar, den där lugna, avslappnande. Det är ju helt fantastiskt! Det bådar gott för en riktigt skön, lugn och rofylld jul.
Dagen idag har ägnats åt att vinka "hejdå" till Stora Syster som kom från Thailand igår, idag drar hon vidare på nya äventyr. Nu återstår att hålla tummarna för att granen håller kvar barren tills i morgon, göra en Jansson och stryka vita duken. Nåja, den där hjortronsglöggen ska nog provsmakas också. Det ÄR verkligen dan före dan!

Den här skridskobanan passerade vi igår på hemväg frå
vår Spa-upplevelse. Jag blir sugen på att åka här!

Mycket nu!

Det packas i lilla radhuset. Barnen går till sin pappa ikväll för vidare avfärd mot Andra Änden av landet i morgon bitti. Vi har fått tänka om. Den här gången behövs det packas ned även vinterkängor och varma kläder. Inte så very vanligt för en jul i Skåne! Men, nu ligger snön vit även där!
Ikväll kommer det alltså att vara väldigt tyst här hemma. Första kvällen när de gått är värst, sen vänjer jag mig så sakta vid just det tysta och lugna. Älskade Sambon väntas hem ganska sent, kanske hinns det med en kopp glögg och en pepparkaka. I morgon skall det sjungas "grattis"-sånger för honom och vi ska ut på hemligt uppdrag. Vidare väntas Stora Syster hem från Thailand och gissa om det värker i "krama-henne-välkommen-hem-så-himla-skönt-att-det-gått-bra-armarna"?
Så jag säger som Spader Madame plägar säga då och då: Over and Out!

Vi hamrar och spikar, vi bygger.....

....... pepparkakshus! Kom på den geniala idéen att inhandla två stycken monteringsfärdiga, två tuber kristyr och en rejäl påse godislinser. Lugnt och fint gick bygget sedan tillväga medan mamman satt med två fingrar i iskallt vatten. Fy vad smält socker är varmt!

Färgglad jul!

Då radhusets stilpolis, tillika Stora Syster, befinner sig i Thailand passar Lilla Syster och jag på att julpynta hemmet. I rött. Till kalaset den 5 december pyntades hemmet lite åt det vita hållet, med änglar, vita amaryllis och lite silverstänk över det hela. Stilpolisen rådde då.
Nu har riktiga julkartongen kommit fram och Lilla Syster rockar loss på tomtar, bockar och julgrisar. Är det jul så är det.
"Du kan ha det över jul så kan vi ändra till nyårsfesten" säger Lilla Syster förnuftigt för hon vet, ju att Stora Syster kommer att himla med ögonen inför åsynen av röda julgardiner, julduk, tomtar och allt.
Men så gör Lilla Syster en rokad. Köket blir tomteland. Vardagsrummet vitt, svart och silvrigt. Nåja, kanske kommer julbocken att få stå vid granen. Som kommer att ha silverkulor, svarta kulor och kaaaaaaaanske några röda. Möjligtvis. Några.
'"Men de blå kulorna då"? undrar jag.
"De från förra året"?
"Blått??"? Lilla Syster spänner ögonen i mig och jag anar att Stilpolisen trots allt har en efterträdare.
Jag drar mig tillbaka och myser med en kopp kaffe och undrar hur julen kommer att se ut hemma hos dem långt där borta i framtiden...... Om jag skulle ta och lägga mig i lite då? Om jag vågar......

Lilla Syster har pyntat köket med det mesta i rött. Som julens färg är.

Omväxlande

Igår ringde jag upp min nya handläggare på A-kassan då oron för hur det egentligen ska bli, slog klorna i mig. Svårt att tänka på annat då.
Den nya handläggaren var lugn och fin. Förklarade. Sakligt. Jag förstod att inte ens A-kassan vet hur de ska behandla oss som är aktuella för aktivitetsstöd. DET lilla beslutet, regeln, hur det hela ska gå till, skulle klubbas igår eller möjligtvis idag. Hoppas man. För det är ju lite bråttom.
Därför är det ingen idé att jag skickar in några papper alls. För de vet helt enkelt inte vad de ska göra med dem.
Nähä?
Hoppas de fått besked då´rå, så där i början av januari. Så att mamman kan betala hyran och lite andra räkningar den månaden också.
Hur kan jag bli lugn av ett sånt besked då, kan man ju undra. Ett besked som inte gav några som helst svar. Egentligen. Mer än att D.N. H var helt säker på att det skulle ordna sig, övertygade mig om att jag redan har alla papper jag behöver, det kontrollerade vi noga och att hon sen meddelade att handläggningstiden för just min A-kassa bara är en vecka eller två. Och då blir jag lugn.
Ända tills i morse, när jag läste i lokala tidningen, ett uttalande av politiker om att vi inte blir utförsäkrade, vi blir omförsäkrade! Det har vi "omförsäkrade" bara inte fattat. Än. Och att vi ska vara tacksamma och glada för att "de" tar tag i det här och gör så att vi kan börja jobba igen och inte hamnar utanför samhället. Och blir deprimerade. Och lata.
Nähä?
Jag saknar en del i den här debatten. Till exempel vilken behandling sjuka människor får. Eller inte får! Det är känns ju "enkelt" att hurtigt klappa folk på axeln och säga "nu, lilla vän, ska vi se till att du blir arbetsökande i hela Sverige" och få aktivitetsstöd. Eventuellt. Om vi kommer på hur vi ska räkna ut det.....
Innan det då? Många av oss skulle redan vara på banan om det var lättare att träffa läkare, terapeuter och komma in i någon form av rehabilitering som aktivitetsgrupper, sjukgymnastik, samtal, arbetsträning m m. Men det pratas det ingenting om. Det låter som vi bara legat på soffan i xx antal år och nu j-r, sparkas vi ut. Så är det ju inte. Vi är många som kämpar på, som griper varje förslag till behandling med en dåres frenesi, prövar ta mig 17 allt, bara vi blir friska.
Hur verkligheten ser ut, vägen tillbaka, pratas det för lite om. Det känns som om allt just nu handlar om statistik och pengar. Bakom varje siffra finns en människa. Jag är en av dom!

För tusan! Nu har jag då eldat upp mig. Jag gör mig en kopp kaffe och pussar sjuka Lilla Syster på pannan. DET lugnar en mamma som den här!

Det blir bra ändå!

Julbordsoddset är nu konstaterat noll. Det blir inget. Även mamman har nu huvudvärk, hosta och så infernalisk trött att blotta tanken på att komma iväg till tåget gör att jag somnar. Så nu ligger vi här, Lilla Syster och jag, i varsin ände av stora soffan. Nalle Puh på barnkanalen, en kopp kaffe och utanför radhuset ligger världen inbäddad i vitt.
Jag tror bestämt det finns ett paket skivad julskinka i kylskåpet, julknäckebröd är inhandlat och köttbullar, ja, det finns ju! Kan jag nu bara muta Store Bror med att gå till affären när han kommer från skolan och handla lite julmust, så ror vi den här dagen i hamn. Också!

Inte alltid som man tänkt!

Det är dagen före årets julbord. Varje år bjuder Älskades Sambons företag på julbord och det brukar vara trevliga tillställningar. Förra året åkte vi t ex båt, och njöt av en enastående vy då Waxholms fästning lyste så vackert i decembernatten då båten tufflade förbi.
I år ska julbordet hållas på torra land i Stora Staden och meningen är ju att jag ska vara med.
Just nu är oddsen för julbordsätandet något på minus. Lilla Syster ligger utslagen i soffan av någon förkylningsbacill, ingen feber men ont i halsen och så förfärligt trött.
Att hitta någon som vill se efter, ha en nattgäst som är sjuk, nio dagar innan julafton, känns lite som ett "mission impossible".
Å ena sidan kommer jag ju att vara jättesugen på julmat på julafton om jag INTE är med och äter i morgon! Å andra sidan är det himla trevligt att träffa Älskade Sambon mitt i veckan och göra saker tillsammans.
Asch, det var väl tur vi gjorde köttbullar igår då, så kan vi ha vårt eget julbord i morgon, Lilla Syster och jag, om det kniper.

Matmamma

Ikväll hackas det lök i radhuset. Till julköttbullarna som ska kryddas, trillas och stekas i ugn.
Den här julen ska jag inte ha mina barn hos mig. Det här "vi-har-barnen-lika-mycket-upplägget" gör att varannan jul är barnen med sin pappa hos farmor i Andra Änden av landet. Första julen detta arrangemang genomfördes var hemsk. Och lång.
"Varför är det någon vits med att fira jul om inte barnen är med"? tänkte jag då.
Nu har vi vant oss, samtliga, även om det just den här kvällen känns så sorgligt och trist att de ska åka iväg. Därför passar det himla bra att vi gör köttbullar just ikväll. Så undrar ingen varför mamman gråter, för det gör man ju när man hackar lök.

En riktig Lussekatt!

I fredags var jag på Lilla Systers skola och beskådade skolans Luciatåg. Som den blödiga mamma jag är, trillade tårarna som pärlor från ett trasigt halsband och jag förbannade avsaknaden av pappersnäsdukar. Jag har legat av mig vad gäller utrustad handväska. Det fanns tider då jag med ett leende kunde fiska upp de mest efterfrågade attiraljerna ur nämnda väska. En ny blöja, en ny tandborste, ett måttband, en rolig leksak, en busslista, en klubba och .... vid ett tämligen rätt valt tillfälle ... en gaffel! Varför just den fanns där har jag ingen aning om. Men jag har som sagt legat av mig.
Vad gäller Luciadag är det här den lugnaste på många, många år för mamman. Otaliga morgnar har tillbringats på dagis, för 18 år sedan gick jag inte ens och la mig den 12.e för att vara på plats med Största Syster och då nyfödda Stora Systern kl 06.00. I morse bjöd Älskade Sambon mig frukost på sängen, sjungades "Staffan var en stalledräng"..... Allt har liksom sin tid!
För övrigt fyller katten Martini 1 år idag och har varit dagens huvudperson för samtliga i hushållet. Allt har verkligen sin tid!

Önska runt i ring

I lilla radhuset lobbas det inför julen. Kylskåpsmagneterna är upptagna varenda en av att hålla önskelistorna uppe. Man kan läsa sig till att det är tekniska prylar som överväger. Hm. Hur gick det till? De är ju uppväxta med pedagogiska träleksaker, hjälpte det liksom? Var det någon mening med all den där omsorgsfulla noggrannheten i valet av leksaker?
Å andra sidan är det ju väääääldigt ont om mobiltelefoner i trä. Till exempel. Nä, lätta, flashiga och hippa ska DE vara. Titta på film i mobilen är tydligen inne nu. Jag bara undrar, när då????? Men jag är ju inte ungdom längre och fattar ju just ingenting.
Ett Wii, tv-spel, är Store Brors önskning. Han vet att det kostar många pengar och han är så söt när lobbar för just DEN julklappen
"Alltså, OM någon skulle få ett sånt, då skulle någon inte vilja ha fler paket" eller
"Någon skulle säkert bli väldigt, väldigt glad om det var ett Wii i paketet och aldrig önska sig något mer".....
Sedan kommer han in i förhandlingsstadiet.
"OM någon får ett Wii, kanske någon går ut med soporna VARJE dag. OCH plockar ur diskmaskinen".
Sådana argument är ju mamman svag för. Egentligen.
Men nu är det ju inte jag som sköter om det här med julklapparna utan det är ju Tomten som sig bör. Så, vi får vänta och se tills Tomten kommer. Helt enkelt.

Recept till en morfar!

Alla mina barn har sysslat med någon sport och har då och då funnits omnämnda i den lokala tidningen. En extra tidning har alltid inköpts och skickats till min pappa tillika barnens morfar som bott långt ifrån oss. Han klippte ur och sparade allt. 2007 dog han hastigt, i september, så den hösten var tung.
Igår var Största Systern i egenskap av kock omnämnd i lokala tidningen. I en julbilaga minsann, med stor bild och egna recept. "Största Systerns bästa julrecept"! Ojojoj. Stolt mamma. Såklart!
Jag fick syn på tidningen i kön på ICA och köpte den förstås. När jag kom hem och packade upp varorna såg jag att jag tagit två. Jag hade "glömt" att pappa inte längre finns och jag blev så .... tom! Jag ville ju att han skulle veta!
OM man kunde skicka en tidning till himlen, skulle den redan vara på väg. Jag hoppas och tror i alla fall att han ser att det går bra för Största Systern och hur fin hon är på bilden. För att inte tala om vilka goda recept hon bjuder på! Ett och annat känner jag minsann igen och det skulle morfarn också göra!
Så, till morfar där i himlen! Du fattas oss!

Övning ger färdighet

Under hösten har jag haft kraft, mod och anledning att fundera över hur jag bäst försvarar mig/undviker energitjyvar. De finns av alla de slag och påverkar mig på olika sätt. En av de mest drastiska åtgärderna jag tog till var att anlita en jurist. Nu gjorde jag ju inte det för att grannen snor tvättiden, att andra grannen alltid kastar soporna i fel tunna o s v. Nej, det var lite mer komplicerat än så och hade inte med någon granne alls att göra. En närstående, skulle man kunna säga. Som inte heller förstår hyfs, sans och vett. Men som ändrade sig ganska snabbt på hyfs-punkten så att det nu är lugn och ro på den fronten. Peace, liksom. Tack, juristen!
Jag har också övat på att säga "nej", "jag återkommer när jag tänkt på saken" och "jag hör vad du säger men håller inte med dig."
"Va?" ropar nu någon,
"Sånt är ju plättlätt ju!"
Grattis i sådana fall. För mesproppar som mig är det stora kliv att ta. Att våga ta plats. Att våga lita på magkänslan. Att våga tro att jag är någon.
Därför, kära vänner, är jag stolt över mig själv i detta nu när jag kan berätta att jag har pratat med en "A-kassechef" med anledning av samtalet med Den Otrevliga Handläggaren. Och fått rätt. Att jag inte alls är ute i ogjort väder. Att jag gjort precis som jag ska och dessutom fått en ursäkt. Och en ny handläggare. Ögonaböj. Som hjälpte mig bumsbas så att jag redan har alla blanketter jag behöver ha i min mail-låda. Utan sura kommentarer.
"Sug på den" har jag lust att säga till D.O.H. Men jag är ju inte långsint. Inte långsint alls. Saken är härmed utagerad.
Dagen skall ägnas åt att fylla i blanketter. Och se till att andra fyller i det dom ska för min räkning.
Sedan ska jag undvika att läsa i media om de nya sjukförsäkringsreglerna, för tusan, blir ju orolig ju. Vilket inte är bra. Inte bra alls. Men, allt ordnar sig säkert så småningom. Så måste det bli!

Morra möter Mara

Idag var jag på Arbetsförmedlingen. Jag ska skrivas in i Introduktionsprogrammet eftersom jag åker ur sjukförsäkringssystemet 1 januari. Min FK-handläggare var med, hon lämnar nu över mig till AF.s handläggare som i sin tur lämnar över mig till en coach. Det har jag ju skrivit om förut, att jag avtackar mig Svindlar-Sture och Kvacksalve-Berit, annars har jag väl inga invändningar. (som OM de skulle hjälpa). Jag behöver nu intyg från arbetsgivaren och FK att jag faktiskt varit sjuk och inte är helt återställd ännu. Det ska skickas till A-kassan. Där jag har en annan handläggare. Som har en annan åsikt. Eller som helt enkelt inte har fattat vad vanligt hyfs och vett är. Som tycker att jag skulle ha hört av mig för flera veckor sedan eftersom de har såååååååååååååån lång handläggningstid, mycket är oklart FÖR DEM (???!!!) och jag kan inte bara ri..... och krä...... och vet jag hur mycket de har att göra???? Och pengar??? Jag får väl vänta som alla andra, 10-16 veckor. Minst.
Jo tjena!
Jag kan ju inte ringa till någon innan jag vet ATT jag behöver ringa just dit. Jag kan ju inte be om intyg innan jag vet att jag faktiskt behöver dem. Tycker jag.
Så, jag tycker att det finns ett ledigt jobb på A-kassan. Jag tycker att jag skulle kunna ha det jobbet, för jag är så infernaliskt trevlig i ALLA lägen och väldigt service-minded. Bäst helt enkelt. Jag tycker att A-kassekvinnan borde ta lång semester. På ett varmt ställe.
Kanske borde jag inte sagt detta till henne. Men hennes sätt var bara droppen. Nu har jag en telefontid med A-kassechefen i eftermiddag. DET blir intressant och givande för mig. Hoppas jag!

Trevlig resa!

Den minnesgode läsaren kanske påminner sig om hur det gick till när jag fick veta att Stora Systern skulle åka till Thailand. Nu är vi framme vid "The Day" och idag haver det vinkats "hejdå" till henne och kompisarna. I detta nu sitter de på planet och ja, är på väg!
Det har packats och stuvats om, det har provats väskor och skor. Det har svurits över väsklås och väsknycklar som fått fötter och vandrat iväg, ingen vet vart, men allt har ordnat sig till slut "and off they go."
Mamman klarade inte av att följa med till Arlanda, det fick bli "vinkelivink" vid radhuset sedan tog Älskade Sambon över, stuvade in ungdomarna och alla väskor i stora bilen och ja, bara åkte liksom. Jag ägnade mig sedan åt att inhandla nytt lucianattlinne till Lilla Syster eftersom lådan med de 118 lussedräkterna vi faktiskt redan har är försvunnen. Också. Som lådan med ljusstakarna. Men nu är hon utrustad med NYA grejer, vilket hon också kommenterade.
"Känns lite kul med ett nytt, eget lusselinne" tyckte hon.
Då ringde Stora Syster från Arlanda och meddelade att
"nu, nu går vi ombord........"
Jajajajajajaja..... allt kommer att gå bra...! Vad långt det är till Thailand då..... Visst räcker internet ända dit?

Klappat och klart

Igår var det ju som sagt kalas. Ett himla trevligt kalas blev det och vi vet nu att 32 personer får plats i radhuset. Trångt? Javisst. Men det står man ut med!
Två timmar innan gästerna skulle komma, föreslog Älskade Sambon att han skulle sätta upp julbelysningen utomhus.
"Nu???????????????" undrade jag och fann köksbordet, där jag precis skulle duka fram, belamrat med sladdar, lampor och kontakter.
"Jisses" tänkte jag och kände hur blodtrycket steg. Hastigt.
Men han jobbade på bra älsklingen och med en kvart till godo var alla ljus på plats i trädgården och köksbordet blev ledigt för dukning........
Idag tar vi det lilla lugna och ser fram emot Lilla Systers dansuppvisning ikväll. Det är verkligen december!

12.15 såg köksbordet ut så här......

13.58 såg bordet ut så här. Precis i tid till första gästen och
mammans blodtryck blev normalt igen........

Kalas

Idag är det kalasdag i lilla radhuset. Nu ska de firas ordentligt, födelsedagsbarnen! Maten är lagad, dukarna strukna, marschaller ska tändas. Älskade Sambon springer runt med bord och stolar, spikar upp tavlor och flyttar lampor som hänger i vägen. I morgon, i morgon ska jag sova! Länge!

Ännu en födelsedag!

Här träs födelsedagar på rad som pärlor på ett halsband. Idag är det Lilla Systers tur och hon har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 12 år! Småbarnsåren är definitivt över. På sätt och vis ganska skönt, allt har ju sin tid. Framför oss har vi nu en lång sträcka med bara tonåringar och ja, jag har en aning om vad komma skall. Men en sak i taget! Idag är det hennes 12-årsdag och man ska ju inte gå händelserna i förväg.
Jag lyckades locka Lilla Syster till skratt i morse. Hon och jag låg kvar i sängen efter födelsedagsmorgonsången och hon åt sin frukost. Paketen var öppnade och hon var nöjd och glad. Vi småpratade lite smått och så frågade hon mig om jag mindes vad jag fick när jag fyllde 12 år. Och ja, jag gör ju det!
"En lp-skiva med Lasse Berghagen" svarade jag och jag tror hon skrattar än!
"Lasse Berghagen???????"
Ja, det var ju liksom andra tider då! Och vaddå? Lasse B är ju poppis än i dag!

En födelsedag

Idag är det mitt i veckan och Stora Systers födelsedag! 18 år fyller hon, det lilla livet. Inte kom hon undan familjens skönsång i arla morgonstund den här gången heller. Förresten, barnen har aviserat att jag får komma och sjunga för dem varje födelsedagsmorgon för resten av livet.
"Självklart" tycker jag och manar dem till att någon gång skulle jag kunna tänka mig att sjunga en födelsedagsmorgonsång i New York. Till exempel.

Mysterier att lösa

I morse började julkalendern. När jag satt där i soffan med ungarna slog det mig att det är första gången sedan 1989 som vi inte har någon adventskalender att öppna. Tiden är förbi när de satt med benen rätt ut från soffan med gosedjur och snuttefiltar i morgonmörkret och med stora ögon följde kalendern och sen den obligatoriska, spännande lucköppningen. Något år slog Spara klorna i mig och jag köpte bara en kalender.
"De kan väl öppna lucka varannan dag" eller
"En öppnar tv-kalendern och en öppnar radiokalendern" tänkte jag och "glömde" att barnen var fyra till antalet.
Experiment som inte gick hem kan jag säga. Man lär sig så länge man lever.
Men allt förändras som sagt. Nu är det ingen som frågar efter adventskalendern, det är bara mamman som frågar sig var i all världen julgardinerna och ljusstakarna blivit av??????
Just den frågan ställdes i helgen till samtliga i hushållet. Ungarna såg chockade ut. Älskade Sambon likaså.
"Ska VI veta var gardinerna finns" undrade de.
"Why not?" kontrade mamman och undrade varför just jag blivit utsedd till gardingeneral, jag som inte har så god koll på något vad det verkar för tillfället.
Hela radhuset vändes det upp och ner på. Inga julgardiner att uppbringa. Jag förstod ju att de var undanstoppade på något "bra" ställe och såg fram emot när de skulle dyka upp.
Skulle jag då säga:
"Javisstja. DÄR la jag dem ju?"
Igår kväll letade Stora Syster efter träningskläder i sin garderob. Längst ner, längst in låg julgardinerna. Hon kom ned med dem till köket som bärandes på en trofé.
"Här var de!"
DET var väl ett himla bra ställe????!!!! (jag kommer INTE ihåg att jag lagt dem där.......)
Nu väntar jag bara på var vi hittar ljusstakarna.....