Veckan som gick

Den här veckan är Hjärtat i Österrike på mässa. Jag har fått bilder från ett vårlikt Salzburg och det är inte för inte jag längtat dit lite grand. 

Dagarna här hemma varvas med jobb, mammabesök och försök att slappna av, hitta fokus, sova och äta.

Ibland går det bra, ibland inte lika bra. Planering för maj, jobbmässigt, pågår och jag kommer fortsätta jobba 50%.

Jag behöver det. Jag behöver kunna sitta på en bänk i solen, blunda och låta hjärnan vila. Eller sova tre timmar mitt på dagen. Lyssna på fågelsången, höra vinden i björkarna i dungen. Att landa. På riktigt.

Raka kanter och en fällning

I helgen har jag kantskurit vår gräsmatta. Raka kanter, snyggt och prydligt. Det är inte plättlätt men roligt för det blir sån skillnad och så är det lite träning också. 

Det blev en hemmahelg, har pratat med mamma morgon och kväll, resten har jag: vilat, läst, mediterat och druckit kaffe i solen. Har medvetet försökt ha så lite intryck som möjligt för att låta hjärnan vila.

Jo, flaggstången! Den är fälld i väntan på målning och ny lina. Jag beskådade fällningen på håll, mycket bra gjort av mig som annars gärna har ett finger med i spelet överallt. Jag övar mig, minsann.

Som det är

Tredagars jobbvecka avklarad. I morgon ledigt och jag har tänkt trädgårdsfix efter mamma-besök.

Ibland stannar saker och ting med just ”tänkt” för att det kommer annat emellan. Denna vecka har vi kunnat sitta i deras uterum och njuta av vårvärme och fågelkvitter på eftermiddagarna, mysiga stunder. 

Hemtjänst, hemsjukvård, hjälpmedel, läkarbesök och fix. Så blev det vår vardag och vi säger ibland att så konstig det är det här med att anpassa sig. Nu har en ju inget val men känslan i början, den övermäktiga känslan har ju sakta smält ned till nya rutiner och en annan slags vardag och det känns tryggt mitt i allt det svåra.

Solen skiner, det är varmt även idag. Det är skönt.

Dans runt påskris och så lite trav

Dagen idag har varit en solig dag med sommarvärme i lä. Vi drack kaffe ute i trädgården med sonen och om jag blundade kändes det lite sommar. Det var skönt och jag kände verkligen att det gjorde gott i både kropp och själ.

Det tog emot att slita sig från solen för att gå in och laga lunch men det behövdes för att passa in i dagens begivenheter.

Jag, Största systern och barnbarnen var på påskplundring som sjukhusets fritidsförening anordnat. Vi dansade runt påskriset, åt gul marsipantårta, köpte lotter och fiskade fiskdamm innan vi dansade ut och mötte två kycklingar som delade ut påskägg till alla barn.

Detta var istället för julgransplundringen som blivit inställt två år i rad. Pojkarna skulle inte dansa först men sen blev de lite sugna ändå och tyckte att det var roligt. Bäbis hängde med i famnen och skrattade högt, det ska börjas tidigt med roligheter!

Efter denna utflykt var jag ganska mör och vilade en timme innan det var dags för veckans ridlektion. Vi tränade övergångar från skritt till trav och jag vet då en som kommer ha känningar i benen i morgon. Grymt nöjd kom jag ned från hästen och på den vanliga hästpromenaden från ridhuset till stallet var det ljust. Riktigt ljust. Så väldigt väldigt skönt.

Jag har också hittat bra meditationsövningar jag gjort morgon och kväll och någon gång under dagen. Jobbigt ju men jag antar att det är ett tecken på att jag verkligen behöver det. Övning ger färdighet heter det ju.  Denna vecka är tredagarsvecka för mig då jag har ledig fredag. Det känns skönt och överkomligt. 

Äntligen sol och värme

I går, lördag, åkte Stora Systern och jag till mamma i solskenet. Vi fikade och myste en stund innan vi åkte hem och laga lite påskmat. Vi åt i uterummet, åh vad jag gillar det rummet. Efter den sena påsklunchen hängde vi kvar där, sov lite, drack lite bubbel och babblade tills det blev mörkt. Vi såg sen Lets dance och åt ohemult med smågodis. Man skulle ju kunna säga att jag laddat upp rejält inför påhälsning av påskkäringar men det kom inga. Så synd! Sockerhög skulle jag sen försöka sova men det gick rätt bra, somnade väl av ren utmattning.

Idag är det ännu varmare och jag idkar trädgårdsarbete efter ett lite psykbryt på förmiddagen. Hjärtat önskade hjälp med deklarationen men då han varit egenföretagare var det bilagor hit och dit, ord jag inte fick ihop och tja. Svaret var ju helt enkelt: Nej, jag kan inte hjälpa dig, min hjärna funkar inte för sånt nu. Det är fullt. Men jag blev bara frustrerad och fick inte ihop nånting, klampade ut i trädgården och har nu anordnat en ny kompost, grävt ur och tömt den gamla så vi nu kan börja om med den. Sållat två skottkärror jord från grus och rötter och gjort iordning ny plats för släpkärran (som jag flyttade själv för hand…).

Ja. Ni hör ju själva. Jag ger inte ”stabil” ett face helt enkelt. Försöker gräva bort ilskan och känslan av att allt är orättvist just nu. Det är iallafall skönt att jobba med kroppen! 

Nu har jag ätit lite påskmatsrester och ska dricka kaffe i solen på verandan. Njutbart. 

Långfredag med bad

Mitt vinterbadande kom helt av sig i december när tillvaron tjorvade ihop sig. Jag har saknat det men inte haft ork, lust eller kraft att ta mig för att bada förrän idag. Min ena svärson kläckte idén om ett påskbad med efterföljande frukost och jag hängde på. Vi var ett tappert gäng på fyra som kom iväg. Så härligt, äntligen! 

Frukosten smakade särskilt bra efteråt och efter en stund kom resten av gänget till Rosa Huset. Jag hade fixat ett påskgodisträd och påskjakt, killarna gick in för det med liv och lust.

Vi gräddade våfflor i uterummet med tillbehör lax, gräddfil, rödlök, Skagenröra och så klart sylt och grädde. Så himla mysigt att ha mitt gäng samlat, det känns som länge sedan vi umgicks i lugn och ro.

Resten av dagen har vi skrotat runt på tomten och njutit av solen innan alla gick till sitt. Jag lär somna ovaggad ikväll efter en bra, varm  och skön dag. Som jag längtat efter detta!

Kallt? Nä, jag hade ju mössa på mig.

På jakt i godisträdet.

Så klart Bebis också skulle få påskgodis, en ”klämmis.

Påskpyssel i solen.

Hello

För att minska belastningen vad gäller matlagningen provar vi fr o m denna vecka en matkasse. Jag lagar 98 % av all mat hos oss och just nu är jag så ofantligt trött på det. Att tänka ut mat, skriva lapp, åka och handla, laga till. Jag orkar knappt med det, fast hungrig blir jag ju.

Jag valde Hello Fresh där det följer med receptark i A4-format med bilder på alla ingredienser och för ”Gör så här”. Varje måltid kommer i en påse med färg som överensstämmer med recepten. Det GÅR bara inte att misslyckas, komma med undanflykter, låtsas som man inte kan o s v.

Jag råkade dock beställa 4 middagar för fyra portioner så mat har vi ett tag nu ….. 

Så ikväll hände det sig att vi lagade mat tillsammans. Sånt tycker jag är kul, det gick bra och det blev gott. Snabb baconbugare med timjanstekt svamp och stekt ägg. Jag är ju inte dummare än att jag fattade att detta var en måltid andra halvan i hushållet skulle nappa på men vad gör man inte för att håva in någon??? Jag fick i alla fall napp och receptkorten ligger nu på utsedd plats för att inte glömmas bort.

Suck.

Men det känns lättare. Det är huvudsaken.

Bara en halv dag kvar att jobba nu och det känns oerhört skönt med fyra dagars ledighet framför en.

Hurra. Liksom.

Måndagsboost

Måndag = riddag = en mycket bra start på veckan. Att jag denna måndagskväll hade sällskap i stallet av sonen med sambo var ren och skär bonus. En guldstund som jag kommer leva länge på. 

För övriga solen strålat här hela dagen och visst blir allt lite lättare i sol?

Söndagstankar

Jag får ideligen råd och tips om att tänka på mig själv, ta hand om mig o s v. Jag tycker att jag gör det men jag är ledsen i alla fall. Liksom inuti. 

”Du får inte fastna i sorg” säger en.

Hur vet man om en sitter fast?

Om sorgen efter vår fina Fabian liksom sköljer över en då och då, men en i alla fall gör det en ska, då sitter man väl inte fast? Det är väl naturligt att vara ledsen när någon man tycker om dör? Får man bara vara ledsen en viss tid och sen ska man vara som vanligt? Det är ju inte som vanligt, det nya har inte hunnit bli vanligt. Faktiskt.

Eller att jag ibland blir knockad av insikten att min älskade, fina mamma inte kommer kunna vinna över cancern. Att den sjukdomen från helvetet kommer förstöra, redan har förstört och det är bara att tugga i sig det. Vare sig man vill eller inte. Det är faktiskt svårt, stort och stundtals outhärdligt att ta in det. Att bara gå bredvid.

Det finns, har jag märkt, en tidslinje för sorg, oro och utmattning. En för en själv och en för omgivning, vården, jobb och annat. Inte alltid mötas de två.

Jag brottas fortfarande med att komma upp varje morgon, att orka klä på mig, åka till jobbet eller att jobba hemma, att orka en hel dag och gubavars, tänka positivt. 

”Men NU har det ju gått så lång tid” och

”Det känns MYCKET bättre när du är igång som vanligt”.

Jaha. Tycker ni ja. Min hjärna säger något annat. Den behöver tid, mer tid och att göra saker sakta. På riktigt. 

Tänker positivt gör jag. Vad det nu är. Att tänka ”jaha, nu händer det här, vad ska jag lära mig av det”? Det har jag kastat på soptippen. Jag tänker att ”jaha, förut var det si, nu är det så. Hur gör jag nu”?

Kanske inte så stor skillnad för en del men för mig.

Och.

Att stanna hemma och inte besöka en sjuk närstående  för att en helt enkelt inte orkar en dag. Att acceptera det för sig själv och göra det. Inte den lättaste plätten men nödvändigt. För mig. Svår känsla. 

Så. Det hjälper ju föga att gråta ögonen ur sig men det lättar onekligen på trycket. 

Den här dysterkvisten masar sig nu ut och planterar de 48 gladioluslökarna, tio dahliaknölarna och 15 ranunkel-lökarna jag hittade i kattvinden igår. Jag låtsas inte om den snötäckta trädgården och issörjan på gården. Det går lättast så.

Over and out.

Sakletare och hundvalpsgos. På en lördag.

I en vecka har jag irrat runt efter de dahliaknölar och gladioluslökar jag bestämt visste jag tog reda på i höstas. Jag packade dem i silkespapper i papperskassar men sen? 

Jo, jag hade ställt dem i en av kattvindarna innanför vårt sovrum. Otippat ställe, hade dem i källaren förra vintern. Men. Hittade. Nu ska de i jorden ”bara”, diskade krukor står och väntar i uterummet.

Även min jobbmobil är upphittad som varit på vift ett år ungefär. Jag minns när jag packade ihop mina jobbsaker från matrumsbordet en eftermiddag när kids och barnbarn kom, sen hittade jag aldrig telefonen igen. Mycket skumt. Denna gång var det Hjärtat som skannade huset efter ett särskilt kvitto och tänka sig, i en låda i en bokhylla på övervåningen låg både kvitto och …. min jobbmobil. Så. Hittad. Nu på laddning och jag kan lämna tillbaka min lånemobil. DET känns väldigt skönt. 

Så haver vi varit och hälsat på en ny liten familjemedlem. Det är sonen med sambo som blivit med hundvalp, en liten golden retriver-kille på åtta veckor. Det är ju som att få en bebis, mycket passning dygnet runt men så go’ liten kille. Jag är så glad för deras skull då sonen alltid önskat sig en hund. Nu gick den drömmen i lås. 

Ledig

I morse klev jag upp tidigt, på en  pensionärsfredag, för att åka till Herr L och vara behjälplig när en vårdsäng skulle levereras. Planerna för mammas eventuella hemgång fortskrider och en ställbar säng ingår. Det kom två killar från Hjälpmedelscentralen och den här stan är ju inte större än att jag kände igen den ena och den andra kände igen några av barnbarnen från bilder på pianot i rummet där de installerade sängen. Det blev en trevlig liten pratstund och Herr L blev lite glad. 

På hemvägen stannade jag till hos mamma och åt lunch med henne på avdelningen innan jag tog vägen om optikern för att hämta mina nya glasögon. Nu ska jag bara vänja mig vid dem så blir det nog bra.

Efter tre-kaffet vilade jag på soffan ett slag, det ingår i återhämtningsschemat, vila varje dag.

Jag vilar nog resten av dagen när jag tänker efter. Over and out.

Bakslag

Den strimma ljus vid horisonten om mammas hemgång från sjukhuset till helgen slocknade idag. Nya bud om nästa vecka istället.

Även vädret, detta älsklingsämne, har gjort bakslag. Det känns mer som vinter än vår med 5 cm nysnö här till kvällen, trist tycker jag. Sopade nyss av verandan och ställde in penséerna i uterummet istället.

Diskuterade med min psykolog idag om att jag är så irriterad på allt och alla. Hela tiden. När hon förklarar låter allt så vettigt och jag försöker ju hitta kraft, energi och mod men det är svårt. Svårt för att det tar sån tid. Att jag är irriterad för mitt system är fullt, hjärnan orkar inte processa mer, är också jobbigt att acceptera.

Fyra timmars jobb, lunch, vila. Fullt tillräckligt.

Men jag tankar kärlek också, hos barnbarnen. Bäbis är ”stor” tjej och går snart, full fart. Hon blir så glad när jag kommer, det värmer mormorshjärtat. 

Inventering av lådor ….

…. jag kanske når ….

April-väder.

Veckans paus

Veckans mesta paus inträffar redan på måndagkvällar för mig. Ridningen. Jag är ofta väldigt trött när jag åker dit men energiboostad när jag åker hem.

För övrigt har det varit både ris och ros denna måndag. Ris för en skruttsak som hände på jobbet och ros för att mamma mår bättre. Den lunginflammation hon kämpat med sedan en och en halv vecka har börjat ge med sig och ett litet hopp om eventuell hemgång, om så enbart för pemission, har börjat skimra vid horisonten.

Vi åt lunch som vanligt idag, det har blivit en mysig vana. Sen kom syrran och löste av mig, jag åkte hem och sov middag innan turen till stallet. 

Hemfärden från stallet gick i sakta mak i kraftigt snöfall. Aprilväder minsann! 

Och bilen går bra?

Nej. Den gör ju inte det. Igår levde den upp till devisen ”roligt ska balanseras med mindre roligt. Kan låta en aningens cyniskt men i vår familj, tyvärr, är det mer regel än undantag att roligheter följs upp tråkigheter.

Vi brukar skoja om det men så roligt är det inte egentligen eftersom det händer så ofta.

När vi skulle åka hem igår efter en trevlig middag, vreds nyckeln om och allt blev svart. Noll start av bil. Middagsvärden tillkallades, vi provade med startkablar och annat batteri. Nope. Bilen ville inte.

Jag är inte i skick för oförutsedda händelser och kände verkligen att jag inte orkar med mer skrutt. På riktigt. Min hjärna kan inte ta in mer.

Vi ringde Hjärtats dotter som kom och hämtade oss. Heders till henne! Klockan hade hunnit bli tolv, jag var tokslut men kunde inte somna så dagen idag är en mycket trött dag.

Det blir ju ”spännande” att se i veckan vad som hänt med den, vad ett verkstadsutlåtande blir. 

Nu håller jag tummarna för att min cykel fungerar som den ska! 

Plötsligt händer det

Idag har jag fixat nytt pass. Nya tider släpps hela tiden och vips, en blev min och jag slapp vänta till augusti. Faktiskt ganska skönt att ha det ordnat.

Förmiddagen gick i sakta mak, pratade med mamma och syrran i telefon och sen blev det en tur till stan för att fixa just passet.

När jag var i stan passade jag på att gå lite i affärer, det händer nästan aldrig. Handlade en linneblus och en sjal till mamma för presentkortet, satt en stund i solen på en parkbänk och vilade en stund. Tänkte en kort sekund att nog är lite tantvarning över mig för tillfället, men jag känner mig inte så tantig, mest manglad. 

Ikväll ska vi på middag hos goda vänner. Det är väldigt länge sedan vi var på någon begivenhet tillsammans så det ser jag fram emot. Och att slippa laga mat. Lyxlördag.

Fixade lite vårfint på verandan igår kväll. Sedan blev det -9 i natt …. men jag tror blommorna klarade sig.

April, en dum sill och minusgrader

April räknas väl ändå som vår? Något yrvaket konstaterar jag att det faktiskt är april. Som att jag sovit i hundra år, i alla fall sedan december. Typ. Inte sovit bildligt förstås men varit off världen.

Tid är ju egentligen bara en räcka av dagar som vi delat in och tja, att säga hejdå till mars var ändå skönt.

Egentligen har ju inget förändrats från igår men bara vetskapen om den nya månaden inger hopp. Försiktig optimism.

Jag upptäckte tusen krokusar i gräsmattan igår. Antar att de stått där en tid men de har varit osedda och så plötsligt: pang! Krokusar! Hjärnan kunde registrera det, ett framsteg.

Något annat jag registrerade i morse var att jag fick skrapa bilrutan. Med körkortet. Alla isskrapor var puts väck, som ett aprilskämt fast alldeles sant. Det löste sig men snopen var jag. Vart har de tagit vägen? 

Ja, sen jobbade jag fyra timmar, åt lunch med mamma. Idag körde vi ”historieätarna”. Hon berättade om sin mormor och morfar och jag sög åt mig informationen. Agnes och Fredrik. Det är en historia nästan värt att göra film om. Jag har ju alltid vetat om dem men mamma fyllde i ett par luckor. Har alltid älskat att höra henne berätta om förr, det blir så levande alltihop.

På vägen hem stannade jag och köpte lite penséer och en stund kändes det som vanligt. Fredag. På väg hem från jobbet. En skön känsla!