Det kunde man ju ge ....

... sig banken på att det sista dygnet det här skitåret skulle bli kasst. Varför inte? Inställda planer p g a värk och tilltagande depp suger. Nä. Rappa på nu och sjung ut 2010 va, och så stämmer vi upp en räkmackesång efter tolvslaget. Tror banne mig jag ska ha en räka, en stor en, som dörrklapp för nu så!
Nämen. KLART det funnits ljuspunkter, glädjestunder, happy moments och så. Tänker på dem idag när jag ligger nedbäddad i soffan och är lite osams med min kropp som inte vill det jag vill. Men, så är livet och när jag tänker på att nya house roules är nära förestående, bästa året evver väntar, mina barn mår bra, Älsklingen har en ny övernattningslya, dessutom är han idag inom pusshåll, så kan det ju bara bli bättre. Eller hur?
Gott Nytt År till alla "mina" härliga bloggläsare! Ni gör mina dagar!

Den här har jag lånat från "nätet". På en sån här ska jag åka 2011. Nån som hänger med mot bästa året evver?

Biokväll

Igår kväll håvade vi in våra julklappar som Stora Systern förärade den kvinnliga delen av la familia: Biljetter till Änglagård! Som vi väntat och längtat! Så bra den var! Stundom har jag hört lite dålig kritik men med såna öron lyssnar inte vi, o nej då. Andäktigt satt vi där och väntade på den där vägen, de där gesterna, de där replikerna. Vi tillhör den skara som är Änglagårdsfrälsta. Totally och för alltid.

Kanske beror det på att byn där det hela utspelar sig inte är helt olik de små samhällen där mina föräldrar och jag kommer ifrån. Det lilla. Det kända. Rollerna. Manskaintetroattmanärnågot. Längtansdrömmar. Typ. Eller så är det helt enkelt naturbilderna. Vi är som sagt födda mitt i spenaten och det ser ut så där. Sen fick vi asfalt under fötterna men det är en helt annan historia.
Min pappa, Morfar, älskade de två första filmerna. Han spelade dem för barnen så ofta han kom åt. Han instruerade dem om sången "Där rosor aldrig dör" som Rut sjunger i en sekvens, den skulle minsann spelas på hans begravning. Och det gjorde vi. Kantorn som sjöng, hon sjöng så illa att det onda lättade en stund för vi alla var så säkra på att Morfar skrattade i sin himmel åt "Rut-kopian". Sån var han.
Jag gillar att gå på bio. Jag gillar att gilla filmer, att ryckas med. Jag älskar Änglagård!

2010!

Om man nu får för sig att handla lite impulsivt på rean sådär, som den trådlösa skrivare jag bar hem igår kväll, kunde man ju då önska sig att det skulle gå lite geschwindt så där att koppla in den? Hux flux lixom. Det SA han, försäljaren Måns.
Betänk att vi fortfarande skriver 2010!
Nä. Skulle inte tro det då va?. För vem bär hem apparaten som har en trasig adapter?
Moi.
Såklart.
Att spara är guld, att shoppa innebär vissa ansträngningar. Som att packa ner alles apparaten och ta sig tillbaka till affären. Vad jag inte har lust med det. Näe. Jag vill sitta på min kammare och scanna in kort från när barnen var små och göra fina fotoböcker i datorn. Det är vad jag vill.
Det blir säkert så. Så småningom.
Vilket år som helst!

Att allt kan botas med ......

...... shopping är väl nästan sant. Fast bara nästan. För att inte eventuella nytillkomna läsare ska sätta i halsen och tro att jag bara är en ytlig jävel kan sägas att: Nej. Det är jag inte. Bara. Ytlig alltså.
Däremot händer det sig att när jag väl slår till med shopping så slår jag på stort och blir således en lössläppt Spara emellanåt. Idag till exempel.
När jag grinat i tre timmar på förmiddagen hällde Älsklingen in mig i Stora Bilen och vi åkte till Stora Systers jobb där mamman fick tre muggar starkt kaffe innanför västen. (grinandet kom sig av en enorm trötthet och värk efter det idoga inredningsarbetet igår, "bara" ett symtom på mitt varande men nog så jäkla skittråkigt. Man vill ju vara frisk liksom).
Där på fiket lossnade det ordentligt kan man säga och när Älsklingen förkunnade att han minsann behövde en TV i nya lyan, var jag inte sen att hänga på till TV-rea-affären. Man vill ju vara med och tycka lite granna och så. Det slutade med en TV till honom och en ny skrivare/scanner till mig. En trådlös variant. Med touchkontroll. En svart. Tjoho vad jag inte hade planerat det inköpet. Men jag grinade inte på flera timmar, det gjorde jag inte. Så ibland hjälper faktiskt shopping och lättar på humöret.
Nu sitter jag i soffan och tittar på den nya skrivaren. Trådlös förvisso men installeras måste den ju likväl. Vilken dag som helst så!

Äntligen!

Tamdidam, trallelilall.... Älsklingens nya apartment ska inredas vilket gör att undertecknad gnuggar händerna. För jag får ju så klart hjälpa till. Och börjar med det roligaste: att hänga upp gardinerna. Sen ska det mätas, tänkas ut hur möblemanget ska stå, VILKET möblemang som ska användas, vad behöver inhandlas, vad kan vi gräva fram ur gömmorna hemma? Allt blir så mycket enklare bara för att gardinerna redan är på plats. Lugnt i hjärtat liksom. Eller är det rentav tanken på att han har en egen dörr att stänga om sig som gör att hjärtat hamnat på rätt plats igen?
Allt är tajmat och klart inför nedräkningen till Räkmackeåret 2011.

En Annan dag

Jahapp. Så är julen nästan över. "Fru Söderström och Lilla Mamsell Ros" har dansat ut till höger i sällskap med Prästens lilla kråka och lugnet sänker sig över radhuset. Själv tillbringar jag Annandagen med att pilla lite på julklapparna jag fick. En digital fotoram skall sättas igång, akrylfärger skall sorteras in och jag tummar på biobiljetten till filmen Änglagård som ska avnjutas på onsdag. Jag hoppas och önskar innerligt att det finns bio i himlen så att Morfar får se den tredje filmen om Zack och Fanny. Han måste ju få veta hur det går!

Dan före.....

.....dopparedagen stod det städning på schemat. Det blev inget av det då jag istället ringde min f d svärmor, barnens farmor för att önska God Jul. Hon går just under namnet "Farmor". Precis som i Bamse. Och precis som Bamses farmor är hon en god, klok och stark kvinna som dessutom gör världens godaste köttbullar! Nu bor hon i Andra Änden av landet, så vi ses inte så ofta och inte pratar vi så särskilt ofta i telefon heller. Men när vi gör det, som idag, tar det tid. Vi har mycket att avhandla, berätta, skvallra om, ojas, förfasas, skratta och önska varandra en sån där härligt God Jul som man önskar att människor man tycker om får ha. Mina barn kan skatta sig lyckliga över att ha världens bästa Farmor och det vet jag att de gör. Hon finns i deras hjärtan och de i hennes.
Så efter låååååååååååååååååångt samtal är det bara att konstatera att vi får fira jul ihop med lite dammråttor och oputsat silver? Som OM jag har något silver att putsa?????.....
Men julen handlar väl om det? Att umgås med nära och kära, bry sig om, inte att städa och feja.
Nu väntar en eftermiddag i pralin- och blomsterbutiken och det lär vara mycket att göra där idag!  Bara skojsaker!
Dammråttorna får vila i frid!

Bananskal vs Räkmacka

PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
För det mesta, nu låter jag luttrad, vilket jag också är, tycker jag att mycket av det som plötsligt händer är det man INTE VILL ska hända. Detta kan man tolka att det går käpprätt åt..... då och då och att jag stundligen inte är nöjd med tillvarons utveckling. Japps. Rätt tolkat!

Därför går inte år 2010 till historien som "Räkmackans år". Om någon frågar mig. Näe. Lite mer bananskalsåkning, "vad-i-hela-friden-är-det-som-händer" och "var-är-stoppknappen"-varning har det varit. Fram tills nu.
Det är väl några stjärnor och planeter som stått kors och tvärs i någon bana rakt över radhuset och tja, styrt och ställt. Ställt till det för det mesta.
Men som den sega (arga????) kärring jag då blivit genom årens lopp så har jag trots allt hållit näsan ovanför vattenytan. Det hade inte blivit så om jag inte blivit det minstaste arg. Det är säkert! Bombsäkert! Så ilska kan vara något bra, kreativt och rent av energigivande.Det konstaterade vi ju igår flera stycken!
Just ja. Vad är det då som hänt? KAN det hända något bra nån endaste gång?  Återgå till ordningen, please.

Trumvirvel och:

TADAAAAA!!!!!
Älsklingen har hittat ett boende. Eller, hans mycket eminente bostadssökarassistent har hittat ett boende. Åt honom. Assistenten fick en hyresvärdinna på kroken och tja, sen var det ju bara att "håva in" ett kontrakt......... (alla nu som vet hur det ser ut på bostadsmarknaden i huvfudstaden anar min ironi....... man håvar så jävla lagom när man letar som en röd iller och det är BRÅTTOM. Det är ju kallt. Nä. Man letar, bönar, ber, letar, bönar, ber, letar, bönar, ber..........) Och så får man napp. Och håller på att svimma på kuppen. Kan det vara med sanningen överenstämmande? Finns huset på riktigt? Är det en vettig människa man ska ha att göra med? Kommer detta att funka?
KLART DET KOMMER ATT FUNKA!
Bananskalsåret 2010 är straxt till ända och Älsklingen och jag kliver in i Räkmackeåret 2011. Det bara MÅSTE vara så! Skriv upp det, Tomten! Omedelbums så inga missförstånd uppstår!!!

(Nä. Han ska inte flytta ifrån mig. Han behöver bara någonstans att bo i huvfudstaden eftersom hans jobb finns där och det blir alldeles, alldeles, alldeles för jobbigt att pendla varje dag).

Inte utan anledning

Det händer att det brinner i skallen på den här tanten också. Det beror INTE på att jag färgat håret rött eller så, nejdå, jag blir bara så förfärligt arg emellanåt. Nu påstås det, i vissa kretsar, att det kan vara en föraning om klimakteriet. Jaha. Så OM en nästan medelålders kärring blir på fasligt dåligt humör måste det bero på hormonerna och inte på att något/någon är/gör något så ilska framkallas? Och betänk att det rent av stundligen kan vara bra att medelålderskärringar blir lite bitska och arga emellanåt? Så att saker och ting blir synliggjorda?! För att inte tala om gjorda.
Så när man för femtifjortonde gången påpekar att att DET ÄR FÖR KALLT I RADHUSET och verkligen är apförbannad för det, beror DET på att jag är på väg rakt in i klimakteriet och inte på att vissa reparatörer INTE gjort sitt jobb rätt?
Eller när ungjävlar skär sönder sätena på bussen och man blir lite upprörd över det och säger till, så beror DET OCKSÅ på klimakteriet och inte på att nämnda ungslynglar gör fel och rackartyg???
Hur ska man ha det liksom? Har rätten att bli ilsk, förbannad, rent av skitarg att göra med kön och ålder??? Man kan ju bli ännu argare om man blir kallad  "klimakteriekossa". Känner jag. För det låter då rakt inte som en komplimang.
Men ynglingen som yttrade dessa ord i bussen backade och sa att han inte menade något illa. Nähä. Så när jag föreslog honom ett par varv i Svenska Akademins ordlista för att höja sin språknivå så höll han ju  med, lommade av bussen, vände sig om och skrek "JÄVLA KÄRRING". Jojo. Same, same but different. Där finns det mycket att jobba med. Pojkvasker. Sen åkte den arga kärringen hem och lugnade ner sig. Det lackar ju trots allt mot jul!

Härligt härligt!

SOM han sjöng, herr Skifs i fredags kväll! En makalös konsert med bra musik och mycket skratt. En toppenkväll! Mellan varven tänkte jag på att "han är på jobbet"! Kul jobb när alla i Globen ställer sig upp och vrålsjunger med i Michelangelo! Lite uppskattning på jobbet är ju aldrig fel........
Sen är det ju det där med minnet. Det är som sagt inte klokt vad mycket man har på lager. Nästan alla Skifs-låtar t ex som helt plötsligt bara dammar fram ur minnesbanken och låter sig sjungas, nynnas, klappas och vrålas fram. Tjoho vad jag kom ihåg mycket efter den minnestrippen. Om tonåren och så....... som Björn liksom delade med mig. Fast det har han ju ingen som helst aning om.

Jag blir alltid glad av musik. Fast nu ljuger jag. Det händer ju att jag börjar gråta också så jag ändrar mig till att jag blir berörd av musik. All sorts. KAN hända att jag får spunk-känning när ungarna drar på sina älsklingslåtar på full volym men även den lilla känningen går väl under epitetet berörd?
Berörd blir jag också när jag nu konstaterar att efter helgen är granen klädd, lussebullar och pepparkakor bakade, julpysslet framställt och jag har nästan bara tittat på.

Nu ska jag titta på Björn Skifs igen och kan ju inte låta bli att bjuda er på en goding:

Brafredag

Mitt i julpysslandet tar jag en paus. Struntar högaktningsfullt i att vika girlanger, ljusstöperiet, mandelmusselbakandet, ostgördelbroderiet och att julmusten tagit slut. I´m leaving the radhus för ett dygn för att roa mig i Stora Staden. Med Bästa Väninnan. På Globen. När Björn Skifs sjunger. Oj, vad vi ska njuta! Första parkett. Bokade tidigt liksom. 2 juni. Så det är en karamell vi sugit länge på! "Härligt, härligt"! JA! Det ska det bli! Först en sväng i bästa blomaffären. Dekorera amaryllis och packa chokladpraliner är en bra uppladdning!

Fattat!

Efter fadäsen med Lilla Systers julklapp kom jag av mig lite. Behöver de något överhuvudtaget? Egentligen? Förutom en glad och pigg mamma? Vilket just idag verkar VÄLDIGT långt borta.
Det är åtminstone inte skitkallt ute vilket gör att det idag är hela 18.7 grader inomhus. Jippi. Den nya fjärrvärmemojängen verkar som köpt Lurendrejerilandet för inte gör den så att det blir varmt i våra hus i alla fall. 15 samtal, ett par brev senare till styrelsen som har hand om hela klabbet är det fortfarande lika lite åtgärdat. Funderar på att börja elda med ved i stället. Kan bli intressant eftersom jag inte har någon öppen spis men det skulle säkert hända något i alla fall. Ibland blir jag bara trött på allt, att det ska vara krångligt och besvärligt.
Men man lär sig av allt sägs det ju.
Ok.
Att man fryser när det är skitkallt vet jag redan!

Julpysslandet går som en dans.....

....när man har ett barn som går i musikklass och som övar, övar och övar på stämsång, enkelsång och jag-sjunger-mest-för-att-låta-sång. Så rätt som det är rasslar det till i tants minnesbank och minsann, en stämma som passar till "Gläns över sjö och strand" kommer över mina läppar och passar till Lilla Systers sång. Hur är det möjligt? Var har den lilla stämman legat och gömt sig i nära 15 år? Och tro det eller ej, en andrastämma till Staffan och alla hans drängar/fålar kom av bara farten. Det är inte klokt så mycket man har på lager egentligen. Nu önskar jag bara att minnesbanken rasslar fram information om den där telefonladdaren jag vet att jag la på ett bra ställe, likaså gömslet för julfrimärkena samt den där fina julklappen jag ska slå in. Men det hör väl till närminnet och är ledigt. Typiskt!

Över hela världen!

Ibland är det kul att kolla besöksstatistiken. Var finns läsarna? Och varför i alla tider jag har en läsare från Egypten? Fast sen kommer jag ju på att det är där Stora Syster befinner sig med Pojkvännen och hon vill väl kolla att jag sköter mig här på bloggen. Att jag skulle sköta mig i allra levandes livet har hon gett upp. Allt jag säger och gör i offentliga sammanhang är pinsamt. Men, som den luttrade mamma jag är, vet jag att det bara är ett spel. Hon är HELT tillfreds med att jag gör stora vågen på fotbollsmatcher, säger till om kaffet är kallt, välter saker i trånga affärer, har baskern på inomhus, glömmer vart jag ska, när och hur, frågar om saker och ting med hög och tydlig röst, frågar överhuvudtaget väldigt mycket och så vidare.
Värst pinsamt är det väl att jag undrat på Facebook om internet räcker ända till Egypten? Nu vet jag att det gör det! Simma lugnt, unge! I poolen!

Föränderliga tider

Luciamorgon i radhuset och inte en unge i sikte. Kunde ligga kvar i sängen och njuta av luciasången på tv. Tiderna förändras, sannerligen. Det har funnits tider då jag befunnit mig på dagis kl sex med alla fyra barnen påklädda fina lussekläder, att de alla var glada var väl att ta i. Själv har jag inget minne att jag nånsin hann klä på mig men det gjorde jag väl eftersom jag aldrig blev inburad.....
Nu är de stora och lussefirandet har antagit lite mer mänskliga proportioner. Som att kunna ligga kvar i sängen och njuta av skönsång med en kopp kaffe serverad av Älsklingen.
Ikväll kommer barnen och kanske, kanske lussar de för sin mamma? Hallå barnen? Hall.........å?

Reklamera mera

När jag för en gångs skull är i tid med att returnera skolfoton, motstått "jag-vill-ha-alla-kort"-tjatet och klistrat igen kuverten enligt konstens alla regler, kan man ju ge sig tusan på att försändelsen kommer bort på posten. Det uppdagades häromdagen när en påminnelse och faktura ramlade ner i lådan, ett litet käckt krav på 650:-. På kort som jag alltså inte har kvar. Så istället för att julpyssla ska det reklameras idag. Hos Posten. Via nätet. Nu gäller det att komma ihåg vilken brevlåda som jag använde, vilken dag och helst klockslag. Jo tjena.
"Någongång i oktober, innan snön kom, solen hade gått ner och jag tror att det var en brevlåda nära oss".
"Jag var dessutom himla glad för att jag gjorde detta i tid och kände mig urduktig, som en ansvarsfull förälder".
Undrar om det räcker? Det gör det väl? Det är ju snart jul.

Yes, I can!

Precis när jag kommit på världens bästa julklapp till Lilla Syster och skrivit ut dokument därom, går arbetsminnet, vett och sans ner på sparlåga hastigt och lustigt. Igen.
För att säkert komma ihåg detaljerna tejpar jag nämligen upp lappen på kylskåpsdörren.
Jamen det var väl himla smart. Eller inte. För vem hinner hem först? Innan mamman kommer på misstaget? Inte var det jag i alla fall!

Börja om från början......

Är för tillfället......

..... lite "dålig" på att läsa andra bloggar. Har inte glömt er, är bara så upptagen med att få till det i det egna.

Älsklingen kom hem igår kväll, helt oförhappandes, en torsdag! Det var väldigt skönt att kramas just igår, det behövdes. Stora Syster som befinner sig i Egypten hörde också av sig och så var vi liksom lite samlade ändå.

Det här ommöblerandet som pågår, för jag har ju äntligen fattat att det kommer pågå en längre tid, går nu in i en ny fas och det letas övernattningslägenhet i Stockholm. Den gamla har tagit slut. Hur lätt det är på en skala, att hitta en ny, ja, det vet väl alla? OM man nu inte badar i pengar och kan betala 12000kr/mån för ett yttepytterum. Kanske finns det fönster. Kanske inte. Många människor träffar man på också. Olika. "Bäst" hittills var hyresvärdinnan med ett rum i bottenvåningen på en villa som spände ögonen i Älsklingen och frågade om han skulle ha "damer på rummet". Eftersom han i alla fall tänkt ha en dam på rummet då och då, mig förhoppningsvis, svarade han ju ja, ärliga människa. Då fnös tanten, tände en cigg för att lugna nerverna och Älsklingen sa "nej tack" till inneboende á la 50-talet pilsnerfilm.
Så OM! OM någon som hänger här vet om ett ställe där man kan sova en natt eller två i veckan, där man törs sova med båda ögonen stängda samtidigt kan ni väl ge en liten vink?
Kanske finns det någon med en gammal moster som skramlar runt i jättestora villan och rent av skulle tycka att det var lite trevligt med ngn inneboende? Eller nån har en liten tom lägenhet? Desperat? Jag? Vi? Ja.

Hejdå!

 

Idag är det lugnt och stilla här på bloggen och i radhuset. För två veckor sedan miste en familj sin älskade 19-årige son, T. Idag går våra tankar till dem på nytt då det är dags att ta farväl. Så svårt att förstå, så svårt att se någon mening. Det skär i mitt hjärta vid tanken på vad familjen går igenom, hur livet ska fortsätta och det skär i mitt mammahjärta när jag ser många ungdomars sorg över en klasskamrat som bara rycks bort.  Idag tänder vi ett ljus för T! 

Gardingeneralen har kommandot

Vis av förra decembers ytliga lilla undran var i all världen julgardinerna tagit vägen har jag haft koll på dem hela året. Vaktat dem noga i handdukslådan och nu är de på plats där de ska vara. I köksfönstret! Har man nu en gång blivit utsedd till gardingeneral får man väl leva upp till det. Är det då någon som märker att gardiner är bytta? Att det hänger röda, juliga gardiner med änglar på i fönstret istället för de grönvita?
Mjna. En trettonåring och en nittonåring, båda tjejer, ser det direkt. De andra två, de manliga inslagen i the familia märker inget. Ingenting alls. Tror att det har något med "blinda fläcken" att göra. Eller nåt.

Blev lite klappad ......

.... på idag när jag åkte buss. Hade varit på ett jobbigt men nödvändigt samtal och ja, det syntes alldeles bestämt att jag gråtit. Rejält. Minsann, kom det inte en tår där på bussen också?
Då kände jag en klapp på handen. En gammal kvinna, alldeles främmande bara drog så lätt med sin hand över min och tryckte till lite grand. Sen drog hon sjalen framför ansiktet igen men jag såg att hon log med ögonen. Då log jag också! Skönt!

När man kör.....

... så det ryker, ja, överallt utom på bloggen då, kan man uträtta ett och annat. Byta lite felhandlade ting, hänga upp en upphittad adventstjärna, planera inför den här JULEN som ju kommer oavsett, eller varför inte oroa sig för hajattackerna där i Röda Havet eftersom Stora Systern ska ut och åka igen. Aldrig är väl ett mamma-hjärta lugnt?! Förmaningar, förmaningar och åter förmaningar och ett och annat "ha nu så himla roligt"-prat kryddar middagspratet i radhuset.
Klart ungen ska åka! Ändå! Det finns pool på området så där tycker mamman att hon ska vara.
Sen konstaterar vi att det INTE har snöat idag, att termometern på altanen visar +1 grad och att det är alldeles fel. Eller fel och fel. På altangolvet, under 50 cm snö, DÄR är det +1 grad. Om nu någon behöver veta det. Vilken dag som helst ska jag gräva fram den och vi ska ha samma köldchock som alla andra!

Nu tror jag....

.... att allt är på sina rätta platser igen. I alla fall för ett tag. Har stökat klart och rättat till anletsdragen i fejset. Jag ler igen! Tack för alla fina, omtänksamma kommentarer!
Har fått många frågor om vad i all världen som står på och tja, det är väl bara så att ibland rasar det här som kallas life som ett korthus och man får helt enkelt börja om. Bygga sig ett nytt. Ett och annat kort är utbytt för att undvika nya ras medan de säkra korten sitter där de sitter.
Den gamla klyschan "man lär sig något nytt varje dag" har varit högaktuell och jag konstaterar bl a att de man tror står en nära kan välja att vända sig åt ett annat håll och beundra sin egen spegelbild istället för att hjälpa när man kan. Jag väljer att använda den insikten till tänka att "sån vill jag aldrig i livet bli" stället för att bli besviken, bitter och arg. Tror att det är vuxenpoäng på det faktiskt. Ganska många. Sånt gillar Tomten också, väl? För det går åt lite poäng till den där väskan jag såg i en affär i Gamla Sta.......
Och så är det ju december! Vips, så var november borta och det passar bra tycker jag. Bort med det gamla och in med det nya. Nytt i radhuset är även insikten om att jag nu BARA har tonåringar! Stora och Lilla Syster har fyllt år och eftersom det var tretton ljus i Lilla Systers tårta så är småbarnsåren apselut passerade. Lite skillnad på önskelistorna också faktiskt. Inte en Barbiedocka- eller ByggareBobskopaönskning så lång ögat når. Närå. Lite datorer, Ajfåns, Strassklockor och annat tekniskt ska det visst vara.
Älsklingen fyller ju också år i december och önskar sig som vanligt sköna strumpor och fred på jorden.
Vi firar alltså födelsedagar och att vi är på banan igen. Mest av allt firar vi ändå att den där röntgen av min hjärna inte visade några förändringar som befarat och det är en lättnad utan dess like. Min bästa julklapp evver!
Nu kör vi igen!

Det möbleras om....

.... i radhuset och tja, in life. Så det blir inte så mycket tid att blogga på ett tag. Over and out!

Balans

Igår, när jag tillfälligtvis tappade sugen ett tag efter ännu ett av de otaliga möten med skolan som vi har, mötte jag en person som bara med en kram, ett leende och ett par väl valda ord gjorde att jag blev lite glad igen. Att den här oron som bor som en lågt flygande helikopter i mitt bröst, lyfte ett slag och det blev uthärdligt att andas en hel eftermiddag. Man tackar, bugar och bockar för det och fortsätter. Det bara SKA gå att gå i skolan även om man har det lite svårt! Så det så!
Sen,
hemma, hemma i radhuset igen, där det blev samling kring köksbordet och åts hemmagjorda hamburgare, prat och skratt av tonåringar, egna som lånade, lättar oron tillfälligtvis igen och byts ut mot lite lyckokänsla. Man behöver det. Balans!

Jag lovar och svär!

Där jag arbetstränar har jag nu avancerat till momentet "kassahantering". Kan väl säga att min förståelse för kassapersonal har gått från "väldigt tolerant" till "oerhört tolerant". Har man dessutom "sifferfobi" som jag har, kan jag ju undra varför i hela fridens namn jag utsätter mig för det. Överhuvudtaget. Men för tusan hakar, livet är en utmaning i sig och varför då inte krydda med lite ..... kassavana?
De flesta kunder är snälla, trevliga och tålmodiga. Jag tackar för deras förståelse och tålamod när det strular till sig eller tar lite tid och för det mesta är det bara leenden och lyckönskningar. Och de kommer tillbaka!
Sen,
finns det de som är tvärtemot.
Som precis har glömt vad som är normalt hyfs och vett, som älskar att plåga nybörjare och som inte sparar på krutet utan låter en veta det. Högt och tydligt. Gärna så att alla kunder hör. Lite segervisst så där, med knipmun.
Sån, surkärring, ska jag aldrig bli! Nevver!
Det har jag lovat mig själv för längesen och det löftet är härmed förnyat!

Nya världar!

Det letas dator. En dator att spela på. Inte pluttifikationsmemory, poker eller Finns i sjön. Nä. Counter Strike, Call of Duty och liknande. Den ska kunna bäras omkring. Från ett hem till ett annat.  (Nä. Det är INTE jag som spelar! Jag har BARA seriösa moments med min dator).
How come? Vart tog "Leta Honungsburkar med Nalle Puh", "Hoppla Hej med Pippi Långstrump", "Matteraketen", "Leta siffror med taxen Fiffi"-vägen? Jag bara undrar. Lagomspel för lagomdatorer.
I am off. "Teknikrostig mamma bortskänkes finnes". Känns det som.
Jag gör mina försök. Därför begav  jag mig till en datoraffär för att undersöka marknaden speldatorer. Utan tonåringar, endast Älsklingen fick följa med.
Det gick himla bra om det med "bra" menas att jag inte kom ut med en dator under armen, dock med "hål i huvudet". För jag fick bästa datorexpediten som tillbringar ALL ledig tid framför en speldator och han var en säljare med svada! Japps! Så med begrepp som processorer hit, grafik-kort dit, minneskapacitet, siffror á la många och siffror á la vad betyder de? och en insikt om att ungens veckopeng för all tid och evighet är förbrukad bara för att det ska spelas spel. Att grafiken är viktig förstår jag. Om man skjuter hål i ett träd (något annat skjuts det väl inte på????) ska man se hur barken flyger åt alla håll. Det är häftigt sa expediten.
Nä. Please! Utmana mig i Fia med knuff, Svälta räv, Kina-schack eller Monopol och jag äger! Helt enkelt!

Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte.........

Jag tackar så hjärtligt för alla "migrän-försvinn-fort-krya-på-mig"-hälsningar! Fantastiskt glad blir jag!

Zomig är härmed min nya livlina! Tänker inte gå en meter utan det. Har preppat väskan, jackan och andra väskan. Och bilen.
Det var nästan en euforisk känsla att ligga i mörka rummet och känna att migränsmärtan rann bort sakta men säkert. Sen, sen kommer tröttheten men också det är en behaglig känsla, "flyta" bort utan smärta och ändå höra familjen stöka runt på avstånd. Tryggt liksom.
Migränstunder blir ju också stunder att tänka mycket. Ja, när det inte gör så jävla ont att det inte går att tänka men mellan de stunderna. Då tänker jag på trevliga saker och människor jag gillar. I morse kom jag att tänka på vem/vilka som gillar mig och som visar det. Att det är det som betyder något och att allt annat kan man strunta i. Ungefär.
Sen kom jag på att även kilon gillar mig. Att det är därför de stannar. Och så försökte jag hitta lite positiva vibbar kring det, att de gör så man blir mjuk och go´, de fyller ut rynkor och ..... Alltså. Det skulle inte var något som helst problem om jag bara var lite längre men nu är jag alldeles lagom kort och alldeles, alldeles smärtfri! Äntligen får jag helg, på riktigt!

Golvad

Fredagsmyset går om intet. Ja, om det inte räknas som en fredagsmysvariant att ligga nedbäddad p g a migrän. Igen. Håll nu tummarna att nyss hämtade medicinen hjälper. En dusch i näsan av Zomig och man blir som ny igen. Hoppas jag!
Ajjö!

Andra bullar

Vi närmar oss! Vi närmar oss den andra månaden på året då stresshormonerna har en tendens att slå över på röd level och vi kommer att översköljas med råd och tips hur man firar jul på riktigt, ja, ungefär från nu.
Fast inte jag. Nä. Jag är en sån lugn, balanserad och välorganiserad person så jag kommer att lugnt och stilla sitta tillbakalutad i soffan med min glögg och mina pepparkakor och bara se på när alla andra far runt som skållade troll. Ungefär från nu.
Eller inte.
Inte för att jag är så julkänslig utan för att det bara HÄNDER så mycket i december. Det är många födelsedagar, konserter, avslutningar av olika slag och så ska allt annat också fungera. Helst.
Jodå. STORA almanackan är framplockad och jag ser till min förskräckelse att nästan varje dag i december är inbokad. Redan. Va? Vem har skrivit upp allt det här? Vem har sagt ja? Vem vill? Vem tror att vi ska orka allt detta? Finns det ingen i det här hushållet som kan säga nej?
Ska vi åka tåg på Annandagen? Till Göteborg? Bo på hotell och titta på handboll alla mellandagar? Jamen vem ska då åka med Lilla Syster på hennes äventyr? Jaha, och konserten på första advent? Om jag skjutsar dit, hämtar du då så kan jag åka till...för att sen.... Den här laxen som aviseras från nån sportförening, vem ska sälja den?
Nä. Det här duger inte. Omplanering.
Den där gardinreklamen som nyss kom i lådan, den där med fina köket, fina gardiner och fina .... och mitt i alltihop står en sval, smal kvinna i röd klänning, lackskor, förkläde med en plåt pepparkakor i händerna och ler från öra från öra. Inte ett hårstrå ligger fel och inga stressrosor på kinderna. Nä. Den reklamen åker i soporna. Nu!
Kom hit, familjen! Vi ska ha planeringsmöte!

Förberedelse är A och ..... spade

Igår trotsade Lilla Syster och jag vädergudarna och gav oss iväg på treårskalas! En prins skulle det sjungas för och det ska mer till än Kung Bore för att stoppa mig från det. Gammelmoster som jag är!
Så himla gammal är jag emellertid inte men moster till prinsens mamma och att pojken skulle kalla mig "tant Cina" var då rakt uteslutet så, gammelmoster fick det bli.
Efter två timmar på kalaset var det dags att åka hem igen. Det var då jag kom på att det vore ju bra att ha en borste och en spade i bilen. Lite sent kanske. Men, kreativ kvinna och Lilla Syster reder sig själva och vaddå? Det gick ju "lika bra" att sparka bort snön, den halvmeter som kommit under tiden, kasta handväskan med ett "shwung" över bilen fram och tillbaka och så var den snöbefriad. (Älsklingen kan andas ut, det var mjuka väskan, inga repa skedd). Sen skulle mamman vara host host harkel en snäll (curling)mamma och köra Lilla Syster ända till dörren hos sin pappa. Det snöade ju så! Så klart fastnade bilen. Det hade varit bra att ha en spade då också. Som vanligt befann sig min hejarklack, fast nu en annan, i fönstret. Inomhus. Mer snösparkar och lite krafs med bästa skinnvantarna på och så, vips, kom jag loss igen och kunde äntligen köra hemåt och ställa bilen i garaget. Där snöar det inte. Thank God!
Idag är det onsdag och jag har köpt just det: en borste och en spade att ha i bilen. Vem vill slita ut handväskan på snöskottning????

Det sägs.....

...att det ska komma snö idag, att vintern är på väg. Här blåser det som bara den är och är alldeles grått på himlen så det stämmer säkert. Idag är det inget av barnen som behöver cykla, alla busskort är upphittade, halsdukar och vantar likaså. En  bra start på dagen alltså!
Kan det bero på att jag INTE är någon curlingmamma? Vilket för övrigt fick en helt annan innebörd för mig  och ungarna igår kväll. Ja. Vi såg PROGRAMMET! Tillsammans. Lilla Syster som brukar prata det mesta av sin vakna tid, var tyst i 17 minuter, eller, förstummad! Ja. Det är väl det man blir: förstummad!

Nä. Idag skiter vi i bortskämda ungar och korkade föräldrar. Vi ska på treårskalas och gratta en liten prins som sprider solsken och glädje genom att bara finnas till. Hurra, Hurra för prins L idag!
Trevlig tisdag!

Om man HAR en cykel......

Att bo på två håll, som många, många skilsmässobarn gör, är jobbigt många gånger. Ser det ju på nära håll då det är så mina barn har haft det i många år. Det har ju sina fördelar också men när det kommer till det här att hålla reda på grejor som ska med till båda hushållen kan det ju trassla till det ibland.

Barnens pappa och jag bor nära varandra, det är gång-, nästan vinkavstånd så när ungarna glömmer något känns det ändå inte som någon ko på isen. Det går att fixa. Det går att hämta vantar, läxböcker, ett glömt busskort på väg till busshållsplatsen och så är saken ur världen, ungen på väg till skolan och allt är frid och fröjd.
Operation "kom-ihåg-hämta-busskortet" inleddes redan i lördags, utan framgång förvisso. Men till måndagen, d v s tills idag, skulle det vara fixat.
Har busskortet hämtats? Hittades det hos pappan i morse, vilt panikletandes? Nä.
Då ringer man sin mamma,
"Skjutsa mig"!
"Nope" säger mamman då.
"Jag är ingen taxichaufför"................
Så tonåringen tvingas ta cykeln. Mamman fick ingen "hejdå-kram" men klart jag vinkar! Fattas bara annat. Tonåring försvinner runt knuten och DÅ! DÅ tittar jag på termometern. -8.
Jädra kallt cykelväder......
Jag anar att jag startat den här veckan med en bottenplacering på BästaMamma-listan!

Uppdate: När nämnda barn skulle hem sken solen och det var bara -2 så redan där hade jag stigit på listan. Till kvällsmat vankades det Gulasch-gryta och tja, rankingen, den stiger! Barnet ifråga kom nämligen på att det cyklat på MAMMANS cykel. Alltså HADE jag varit lite snäll. Från början. Ändå. 

Världens Bästa Barnvakt!

Gårdagskvällen ägnades åt festligheter.
Världens bästa Barnvakt har fyllt 30 år och det skulle firas med dunder och brak. Stor fest tillsammans med annan 30-åring och den här familjen var inbjuden.
Barnvakten har räddat min mentala hälsa ett antal gånger genom att vara just det. Barnvakt.
Vi bodde grannar när barnen var små, hon var tonåring och gillade mina ungar. Och mina ungar avgudade henne. Det hände att de satte henne på prov när de var inne hos dem: micrade familjens bärbara telefon, rev ned hennes brors bästa modellflygplan, öppnade locket till terrariet så majsormarna smet och hittades flera dagar senare i Barnvaktens mammas garderob och lite annat smått och gott. Men, både Barnvakten och hennes familj stod pall och vi har kontakt än idag. När vi flyttade från huset och de goda grannarna var det jobbigt. Fina minnen har vi ändå med oss!
Nu är Barnvakten en stor tjej med egen familj och vi ses inte så ofta. Men när det är speciella tillfällen finns hon och hennes familj alltid med, studenter, födelsedagar och andra högtider strålar vi samman. Så och igår.
Vad roligt vi hade! Vad gott vi åt! Vad vi dansade! Av mina fyra barn kunde tre vara med och det värmer ett mammahjärta när jag ser Barnvakten kramas med ungarna och bli uppriktigt glad över att vi är med och firar. Världens Bästa Barnvakt finns det bara en utav och det är min! Men jag önskar att alla mammor, pappor och barn skulle ha tillgång till en! Det är guld värt!

För morfar!

Idag är en annan dag! Lite bättre än igår, även om efterdyningar kan skönjas. Jag menar, don´t mess with en tonåring. In public.

Vi tänder ljus hemma idag, i fina glaskuporna i fönstret. För morfar!

I morgon är en annan dag!

Tack alla för alla härliga o uppmuntrande kommenterar om Herr Dysterkvist-bekämpningen! Det värmer!

Sen är det ju fredagskväll. Thank God!
Tror att jag idag har varit rätt nära att bli tagen i örat av både Prussiluskan, Kling och Klang. Har nämligen haft ett gigantiskt utbrott a´ la "det-värsta-utbrottet-på-himla-länge-slaget". Så där så det svartnar för ögonen och allt förnuft raskt tar hissen 34 år i rakt nedstigande led och man hamnar på ..... räknaräknaräkna ... sisådär en fjortonårings nivå. När man har med en fjortonåring att göra!
Inte smart. Inte smart alls. Och så ekar det väldigt i ett tättbebyggt industriområde när man tar i med lungornas fulla kraft att om inte fjortonåringen gör som man säger i rödaste, glödheta rappet kommer bilen att vältas så att fjortonåringen MINSANN kommer ur bilen.
Nä men hörrni!
"Vaffö gö man på detta viset"?
Jag kom på det till slut när jag stillat mig och blivit en normal mamma igen. (tog inte lång stund alls, långsint är INTE mitt middlename).
Jag kom på att jag helt enkelt är mänsklig och tappar fattningen ibland. Det är Herr Dysterkvistar, bokstavsdiagnoser, tonårsliv, särboliv, jävla depression, tappade sugar och en rädsla för att inte räcka till så klart som våldsamt slungar mitt, i alldeles vanliga fall, normala mammaförstånd rakt ner i helvetesgapet.
Nu är ju föremålet i fråga, den tonåring som råkade ut för utbrottet, en mycket förståndig ung man och när han samlat sig och kommit ur bilen för egen maskin och jag och systrarna fungerade igen så, ja, då kom ju frågan:
"Morsan, hade du verkligen tänkt välta bilen"?
DET! Min unge man! Förblir min hemlighet!

I morgon är en annan dag. Gudskelov!

Upp till kamp!

Vissa dagar, de trista, behöver ju livas upp. När nu Herr Dysterkvist tillfälligtvis slagit klorna i mig, må han ju bekämpas med det man kan. Till exempel:
Man kan äta frukost med Bästa Väninnan och Nya Killen som ju är boendes alldeles om knuten. Titta på när de packar för mysweekend och det är då sannerligen inte vandrarkängor de packar. Nä. Mer åt romantiska hållet med choklad, lite skumpa och anas det inte en röd ros också! Ja, och så badkläder. Det finns ju ett spa på destinationen. Ack den nyfunna kärleken! Marveles! Glad är jag för deras skull!
Sen kan man umgås med Största Systern resten av dagen hos Största Systers kompis som är nybliven mamma. Låna femveckorsbebis, snusa i nacken, ha bebis i famnen och bebis somnar. Också alldeles fantastiskt!
ICA-Stig får sitt sen. Tonåringarna ju alldeles på ingång och ja, kylskåpet tomt. Måste åtgärdas.
Så drivs Herr Dysterkvist bort. Några timmar återstår av torsdagen men jag tror jag vinner över honom! Heja mig!

Men vad tusan???!!!

Mittiveckan på höstlovet, i det här tysta, tomma radhuset, kommer huvudvärken from hell tillbaka. Nu tog den led-, muskelvärk och feberkänsla med sig också. Fast det hade jag kunnat räkna ut på förhand eftersom jag fick ett ryck och tvättade fönstren i vardagsrummet igår och bytte gardiner, lampor, kuddar och sånt där lite småplock som passar så bra när tonåringarna är ur sikte. Förbaskat! Ja, inte att jag fixade till vardagsrummet utan att jag blir dålig av sånt. Det är trist. Urjävlaskittrist om nån frågar mig.
Tror ju att det ska gå över nån gång, det här "trötta syndromet" jag har, men så är visst inte fallet. Och infoga mig är det värsta jag vet (fast nödvändigt vad det verkar ändå), Kanske är jag född när stjärnorna stod i kors på något vis, vad vet jag. Mamma vet inte heller. Hon påstår att den enda stjärna hon såg när jag föddes var mig! Och säger mamma det, så är det ju sant!

Annars är det ICA-Stigs lyckodag idag! I morgon kommer tonåringarna hem och kylskåpet behöver fyllas på. Sen, sen ska det snusas in underbar doft av goa praliner, mogna ostar och banne mig om jag inte ska köra ned nosen i en ros också, bara för att jag kan!

Just den här rosen doftar inte mer, men där i Blomsterpralinen,
där finns det rosor att dofta i!

Gamla vanliga sättet duger så bra!

Höstlov. Bortresta barn. Älskling borta på jobb. Tyst och tomt radhus. Lite egentid för mamman. Inlämnade bärbara datorer för service gör att tid framför datorn får bli på den stationära. Kan man ju stå ut med.

Men, det låter som det ringer? I datorn???!!!! Helt plötsligt börjar den att prata. Eller, jag hör ju att det är Store Brors kompisar som pratar och det de säger inte är för mammaöron. Inte otrevligt eller dumt på något sätt. Men kanske lite hemlisar.
Hur stänger man av Skype????? Hur kom Skype på?????
Jag klickar och trycker men inget händer, under tiden hör jag ju att kompisarna tycker det är lite konstigt att inte Store Bror säger något. Inte hör de mig heller där jag sitter och gastar ut i tomma intet att "det är bara Store Brors mamma som råkat trycka på nåt".
"Råkat trycka på nåt"! Eller så har någon ställt in Skype på automatisk inloggning. Vilket "väcka-mamma-framför-datorn-trick"!
Lite panikartad situation en stund tills jag hittar jag en ruta att klicka i. Loggar ur och datorn blir tyst. Kära nån! Det tar flera minuter innan pulsen blir normal igen. Skype. Vilken teknik! Som jag inte behärskar! Älskling, vi rings som vanligt va?!

Ur led är tiden!

Traditioner är min grej. Jag tycker det är lite skönt att ha något att luta sig mot som att veta att det är köttbullar till påsk, midsommar och jul, julmust på julafton, röda hjärtan i februari, kräftor i augusti, kanelbullar i oktober och så vidare. Sånt gör mig lugn och trygg. Nymodigheter kan störa mig. Tills de blir gammalmodigheter och således tradition. Och så ser jag detta:

Nämen?! Semlor i november?! Ur led är tiden! Jättegott!

Ytligt

Tänk vad lite shopping kan göra! Plånboken blir tunnare men jag blir gladare. Ja, dagen har ägnats åt något så ytligt som shopping. For me only! Eller, för att inte familjen ska försmäkta alldeles och känna sig bortglömda när jag provar kappan, stövlarna, jeansen, topparna och annat köpte jag lite glödlampor och värmeljus åt dom. Så att de har något att syssla med när jag speglar mig, sjunger en truddelutt och alldeles glömmer bort att laga middag. Hungriga? Idag igen?! Same, same. Fast i finare kläder!

Det städas i radhuset på blanka lördagsförmiddagen. Tråkigt. Skittråkigt. (Jag behöver i alla fall inte undra längre varför tandkrämen tagit slut så fort, den har jag hittat utspottat på badrumsspeglarna....)

Men,
Spotify muntrar upp, minsann har jag fått fart på "städlistan", lite Seal, lite Gary More och så Vaya con dios. Städningen går som en dans, humdidumtrallala.... hum... lalala.... tjo.... humdidum.....
Tills jag beklagar mig att det är väldigt trångt och fullt i min klädkammare. Bara för att jag behöver få undan lite smått och gott. Igen.

"Du får väl slänga några gamla skor du har där inne" hojtar Stora Syster.
Då avstannar allt en stund.
"Slänga skor"?!
"Är du från vettet precis unga dam"!
"Här slängs inga skor" och så säger jag till de 48 paren i klädkammaren att de inte behöver vara oroliga, de sitter säkert!
Slänga skor! Har jag närt en skoslängare vid min barm?! Hemska tanke.

Raka vägen!

När min mamma sa
"Nu kommer du raka vägen hem"
anade jag alltid oråd. Nåt var på gång. Eller, JAG hade gjort något som inte passade, kanske skolkat och någon lärare skvallrat,  lämnat smöret framme hela dagen, missat att hämta lillebror på fritids (vanligt förekommande periodvis) eller nåt annat knas.
På den tiden fanns ju inga mobiler utan det ringdes runt till kompisars hemtelefoner tills hon fick napp. Mig.
Och så dröp jag hem. Raka vägen!

Igår skulle Älsklingen komma hem till mig. En torsdag! Fantastiskt!
Han åkte INTE raka vägen hem.
Det har byggts nån ny slinga av motorväg där vid Enköping någonstans som nu tagits i bruk. Det är ju himla bra för det går fortare mellan Enköping och Västerås nu. Bra för pendlare. Till saken hör att han ju inte alls skulle till Västerås utan till en helt annan trevlig stad, visserligen nära men DEN avfarten svischade han förbi. I omkörningsfilen. Vilket för övrigt är den fil han mest befinner sig i. Sen fanns det inga fler avfartsvägar. Jo, nån till Orresta. Men vem vill dit en torsdagskväll i oktober bara så där hipp som happ när fästmön väntar med fisksoppa i en helt annan stad?
Så han åkte vackert till Västerås och skickade mess att han passerade IKEA. Fast han hade inte lust att stanna och fylla på värmeljusförrådet, kinkiga karl.
Till slut kom han ju hem då. Lite försenad. Han kunde konstatera att jo, det går ju snabbt mellan Enköping och Västerås men det förefaller ju vara värdelöst vetande när det är till Eskilstuna man ska. Typ.
Nu har jag sagt åt honom, att ikväll, då kommer han RAKA vägen hem! Basta!

Filosofiskt babbel

Minsann skulle det inte målas stilleben på målarkursen igår kväll? Alltså. Man går ju på kurs för att lära sig. Då skulle man ju kunna tro att tips, tricks och idéer mottages tacksamt?
Men nej. Ibland blir det bara tvärstopp.
Jag är av den fasta övertygelsen att kan man följa sin egen rytm i livet så mår man ganska bra. Nu störs den egna rytmen ideligen av andras rytmer hit och dit, måsten och åtaganden. Det som skulle kunna vara följsamt och vackert blir då mest stret och spret. Lite som att jag dansar foxtrot fast det spelas jenka? Eller polka? Inte följsamt alls.
Men,
(eftersom jag nu är så väldigt filosofisk här på förmiddagskvisten)
jag tror OCKSÅ att man kan samsas och må bra om man bara hittar en gemensam grundtakt bara man håller reda på sig själv.

Då ska man INTE måla stilleben med mig.
Jag känner att jag ger blanka den i pärons och citroners förhållande till varandra och hur skuggorna faller hit och dit, horisontlinjer som lutar eller är raka. Vi lägger en handduk över hela klabbet så är skuggfrågan löst! Ju.
PRESTATIONEN slog till. Min citron såg ju inte ut som någon citron utan mer som en brungulfärgad squasch och så kunde man ju inte ha det? Och så var det helt plötsligt inte kul att måla längre.
Jag fullföljde ändå uppgiften och hör ju att alla säger att det är "så nyttigt att lära sig stilleben". Jag känner mig överkörd. I otakt helt enkelt. Men jag lärde mig något i alla fall: Man måste lyssna! Man måste lyssna på sig själv!
Nu har jag lyssnat ett slag till och min inre röst säger att det är dags för 11-kaffe innan jobbet i pralinaffären tar vid. Jag lyssnar, jag gör!
Önskar er alla en trevlig dag, i takt!

Fångat på bild

Idag har jag lena och rosiga fötter efter behandlingen igår kväll. Kommer helt enkelt att studsa fram som på rosa moln hela dagen där i pralinbutiken. Inte en endaste liten "fotfobi-aning" gav sig till känna så jag får väl betrakta mig som botad. Och tacka Store Bror för det som med jämna mellanrum slänger upp sina 48.or i knät på mig och vill ha fotmassage. Kruskaveln har vi gömt!

När jag åkte till det där partyt igår låg Älsklingen dubbelvikt under diskbänken. Vi har mössinvasion och fällorna skulle ställas i ordning igen, musbajs tas bort......... Åh, det där stället man har sopor, återvinning, gamla krukor och ja, allt som man får plats med. Stort jobb! Som jag är tacksam över att han tog tag i.
Vi hann inte träffas mer utan i morse hade jag ett mess på mobilen. Från Älsklingen.
"Åh, han är så gullig" tänkte jag och väntade mig det vanliga godmorgon-älskling-mys-messet.
Nehädå!
08.37 öppnar jag ett emmemms med ...... en bild på döda musen som sprang i fällan inatt.
Vad är det med män och "deras" jaktbyten?

På stor fot?

Bästa Mamma ringde härförleden och bjöd in mig till ett "fotparty".
"Ja tack" sa jag utan omsvep och det var inte förrän jag lagt på luren som jag ju kom ihåg att jag har fotfobi. Nu är den inte så allvarlig med tanke på att jag först kom på det efter samtalet men likväl, den finns där.
Nu förmodar jag att jag inte behöver hålla på med andras fötter ikväll och ska tassarna blottas får väl jag diskret titta åt ett annat håll eller helt enkelt gömma mig lite. Det är ju ingen som undrar något om jag plötsligt sitter med en handduk över huvudet eller så?! Och vi har ju världens bästa uttryck i vår familj: "Var och en skäms för sig". Så är det bra med det. I morgon får ni en "fotrapport"! Ha en bra dag!

Måleri, målera!

Nu har jag tinat upp så pass att jag kan berätta lite mer om kursen. Det var inte bara en målarkurs, utan också en helt sanslöst härlig kreativ upplevelse. Vi fick härja lite fritt bland material, färger, dukar, papper m m. Det är skönt att släppa loss, inte vara styrd av prestation utan bara göra för att det är kul. Som det ju är meningen att det alltid ska vara. Då kan det bli så här:

Eller så här:

Eller varför inte så här?

Gissa om jag redan längtar till nästa kurshelg!

Bilpool sökes!

Måndag. Möte i Store Brors skola. Igen. Femtielfte gången.
"Jag tar cykeln till skolan" tänkte jag och kände mig lite duktig. Cykla är inte min huvudsakliga sysselsättning och kommer inte så vara i fortsättningen heller. För Stora Syster hann lagom iväg med bilen när jag gick ut till min cykel och hittade ..... en ICEBIKE! Att det var kallt, det kände jag ju, men att cykeln som ju alltid står ute skulle vara helt täckt med is, DET hade jag inte kunnat räkna ut. Solen sken ju!? Den tinar väl?
Kanske den gör. Till våren. Först var det himla svårt att få upp låset. Fick elda lite på nyckeln innan låset gick upp med ett "tjoff". Det enda som tinade sen var isen under rumpan. Växeln tinade inte. Därför cyklade jag 5 kilometer på tvåans växel. Himla lättrampat skulle man kunna säga fast det kändes ju inte som jag kom någonstans. Sen behövde jag undvika att cykla på ett bortsprunget dagisbarn och upptäckte att handbromsen inte tinat. Den heller. Med min enorma reaktionsförmåga styrde jag därför rakt ut i en liten träddunge, undvek ett träd precis och så försökte jag se ut som om det var meningen med den lilla extrasvängen.
Hemfärden gick väl ungefär likadant. Med undantag för extrasvängen. Nu sitter jag på en fårfäll och blir väl sittande resten av dagen. Somliga delar behöver tinas upp. Jag funderar på det där med att låna ut bilen. Är det en sån bra idé? Egentligen?

Helgtaktik

Att åka på en kurs man nästan glömt bort visade sig vara bästa grejen. Inte bara för att jag fått måla mycket, haft kaffepaus, lunchpaus och trevligt sällskap utan också för att det är himla trevligt att komma hem och upptäcka att sjumeterstornet med tvätt är tvättat, Cinabilen har fått vinterdäck, ungarnas rum är dammsugade, soporna har gått till återvinningen, råttfällorna är vittjade och lite annat smått och gott har hänt.
Att det sedan står framdukat kaffe och kanelbulle på köksbordet när jag kommer hem gör ju inte helgen sämre. Funderar på om jag ska förvarna om nästa målarhelg, den där i november eller om jag ska köra samma stil som inför denna? "Glömma bort", komma på, försvinna hastigt och lustigt för att komma hem till, förhoppningsvis, lugnt och städat hus?
Tål att tänka på.

Helgmålning

Om man nu HAR en stor almanacka där familjens alla aktiviteter skrivs upp, så är det ju trevligt om man checkar av den själv då och då. Har liksom trimmat ungarna så till den milda grad att de får själva hålla reda på sitt och helt enkelt meddela mamman var de ska vara och när. Ungefär. Funkar. Ganska bra faktiskt.
I går eftermiddag, precis innan svettorkartimmarna, hände det sig att jag kollade min rad på almanackan. Och där stod det att jag skulle måla hela helgen. Målarkurs.
"VVVVAAAAA"?????
HUR kan man bara glömma en sån sak? Obegripligt. Eller inte. Det är mycket nu. Så, ett andningshål bara öppnade sig. Måla, måla, måla...........
Förvånad familj fick se helgens planer lite ändrade. Hastigt och lustigt. Men de överlever.
Hejdå!

Svettig fredag

När ni andra sitter där med ert fredagsmys och väntar på god mat/en drink/ett glas vin/coca-cola/ramlösa/skumbananer eller helt enkelt bara är vid hemmets härd, tycker jag att ni ska sända en tanke till den här tanten som tillsammans med Store Bror ska sälja biljetter och torka svett i Sporthallen i kväll. Just det! Svettorkare! Har fått instruktioner om var och vilka handdukar som det ska torkas med och glad är väl jag att jag inte behöver ta med egna.
Nu är det ju inte så att det bara dryper svett där i hallen hur som helst utan det ska spelas herrmatch i handboll och Store Brors lag är inkallade som matchvärdar. Swisch, så blev jag en del i det laget, annars ska man ju helst hålla sig så långt ifrån grabbarna det går. Tycker dom. (Det är lämpligen då man passar på att sälja de där strumporna, kalsongerna, havrebollarna eller så ligger man helt lugnt och stilla på sängen och inväntar nyårsdagen så man får åka till Willys och räkna chipspåsar igen).
Jo. Jag gillar visst sport och är jätteglad att barnet har något att göra. Annars skulle ju jag vara helt sysslolös och ha hur mycket tid som helst att måla, skriva och fota. Hur skulle det se ut?
Trevlig helg!

En listad hemlighet

Så har jag lyckats skapa egna musiklistor på Spotify.
"Ptja", undrar säkert någon,
"skulle det vara något särskilt med det, det gör väl alla människor nuförtiden"?!
Kanske de gör. Men jag är lite sen i starten. Man kan säga att jag rekar, nogsamt. Men nu så, en lista för matlagning, en lista för tråk, en lista för städ. Undrar om jag inte är liiiiite organiserad ändå? Med betoning på lite. Av någon anledning finns Seal´s "Secret" med på alla. Kan liksom inte leva utan. Seal. Eller nån. Hemligheter kanske? Allt känns just nu i alla fall lite lättare med musik i öronen. Det är ju hur bra som helst!

UPDATE: Det gick ju bra att ha låten i Mp-3spelaren också, på väg till doktorn. Doktorn som bestämde att de ska fotografera min hjärna och ta lite kort på nacken också p g a envis, knepig huvudvärk . Undrar om man får lyssna på musik då? Man kanske får önska sig? Innan? Bäst jag gör en lista till....

Nödvändigt vetande

Man kunde ju tro att en sketen tisdagskväll skulle kunna förflyta i lugn och ro i lilla radhuset. Det var väl ganska lugnt tills Lilla Syster tog fram matteboken och behövde hjälp.
"Don´t worry" sa jag och passade till Älsklingen som för en gångs skull var hemma.
Eftersom han fortfarande inte mår så bra efter borreliainfektionen var han tvungen att skyndsamt lägga sig platt raklång och var inte så behjälplig med nåt endaste något. Himla synd för matteläxan handlade om primtal.
"VA"?
Primtal var faktiskt inte uppfunnet när jag gick i skolan! Eller så missade jag dem helt. Men, man gör så gott man kan och visst skulle Lilla Syster ha hjälp med läxan. Det var faktorer hit och dit, sammansatta tal och nåt om tvillingar. Vi gjorde något slags såll där man kryssade siffror eller ringade in och så skulle man till slut veta vilka tal som är primtal. För de var de inringade.
Så,
nu vet jag det. Vad gör jag med dom?
Vad jag gör ikväll vet jag bestämt. Det är onsdag. Det är målarkurs igen. Äntligen!

Om man skulle ta och....

.... ta tag i den här bloggen ett slag istället för att bara springa omkring på möten och möten hela tiden. Jag menar, man behöver ju få något vettigt gjort också?! Fast nu har mötena gått bra så någon nytta har jag ju gjort. Försäkringskassan t ex har blivit alldeles yra och går med på förlängd arbetsträning utan knot. Vafalls? Som jag laddat med argument och så bara säger de "yes" och skriver under en ansökan?! Va? Man blir ju häpen.
Lika häpen blev jag när Store Bror kom hem och slängde en katalog från "Newbody" på köksbordet med en smäll:
"Nu morsan, nu ska du sälja"!
"Eeeeh....... what?!
Jomenvisstserni. Nu ska det samlas pengar till lagkassan igen så om det nu finns någon hugad spekulant här i cyberspace som känner att ni inte klarar er en endaste minut till utan strumpor, trosor/kalsonger eller varför inte en t-shirt från Newbody så för allan del: Ge er till känna!
Att jag redan från början har lite svårt för såna här aktiviteter efter att ha varit idrottsförälder i väldigt många år och kränkt havrebollar, polkagrisar, rökta laxar och lite annat smått och gott så till den milda grad, är väl känt. Jag menar, marknaden är mättad! Och mina egna lådor är till knöken fyllda med strumpor och underwears, så vad göra?
Som sagt! Det är bara att höra av sig! Hallå? ............... Hall........ Vart tog alla vägen?????

Så kan det gå!

Store Bror spelar ju då handboll vilket har gjort att jag är himla bra på att hitta till sporthallar både här och där inom 20 mils radie. Så när nu steg 1 i ungdoms-SM i helgen gick av stapeln i Märsta, Vikingahallen, visste jag precis vart vi skulle. Eller inte. Att vi sen skulle sova i Nacka hos Bästa Väninnan skulle kunnat ha trasslat till det hela men HAR man nu en Älskling med rötter i stora staden med omnejd så löste det sig ändå lätt som en plätt.
Att vi sedan fick åka fram o tillbaka på E4-an hela kvällen mellan Nacka och Märsta för att fel packning hamnade i fel bil är en historia för sig. Lite huvudvärksframkallande skulle man kunna säga, MEN!!!!! Store Bror har lärt sig att hålla reda på sin packning bättre, mamman att hålla MER reda på Store Bror från början, Älsklingen att både fästmö och bonusson behöver hållas reda på och att sen att Lilla Syster är det största fanset överhuvudtaget till samtliga i familjen är en härlig lärdom. Busy helg??? HELT rätt gissat! Thank god att det är måndag i morgon!

Raketvecka

Den här veckan har gått i raketfart. Nu är inte det en fart jag brukar ha så med mina mått mätt borde det vara lördag idag. Det är det inte. Det är torsdag. Ju.
Fotokursen i måndags var toppen! Mycket information på kort tid, jädrar i min lilla låda vad jag skrev, pillade på kameran, lyssnade på läraren och skrev igen. Blev hur sugen som helst på att fota, fota och fota mer ändå. Så det har jag gjort och det blev precis likadant som med måleriet. Tiden bara försvinner!
Bästa Spader Madame och jag förlustade oss i tisdags och jag är nu introducerad i bridge. Nåja. Jag har i alla fall sett brickor och en kortlek, och det var minsann mer än vad jag hade gjort innan. Har lite sifferfobi nämligen och har fått för mig att bridge är himla svårt. Det tror jag fortfarande att det är men Spader Madame säger att det är kul och jag tror på henne! Absolut! Vad gäller kortspel så spelar jag väl då hellre än bra. Jag är den som blir vald sist kan jag ju avslöja om man ska spela i par eller lag. Älsklingens flickor brukade turas om att spela med mig av ren artighet. Man kan ju inte vara bra på allt! Även om jag då och då försöker......
Göra fina chokladpralinkartonger kan jag i alla fall. I guldask, med glittersnöre om. Så jag sticker och gör det nu!

Det är jag värd!

Solen skiner och det är höst på riktigt nu. Jovars! Nu har pelargonerna fått åka på vinterbete, olivträdet likaså och nu är det upp till Älsklingen att bevisa att gröna fingrar är hans grej ändå. Det fanns nämligen en ledig plats på ett lager nära där han jobbar, fönsterplats minsann och där ska mina gröna älsklingar få bo tills det blir varmt och skönt igen. Varje fredag har han lovat att vattna dem. Sparsamt. Funderar stundtals på det där lagret själv faktiskt. Övervintra i ide, långt från huvudvärk, jobbiga skolmöten och annat trist. Fast, nä. Inte ens fönsterplats lockar. Det är bara att gilla läget. Och jag gillar läget så pass att jag tar ledigt i några dagar. Far med lilla bilen till Stora Staden och Älsklingen, fotokurs och träff med Spader Madame. Måste vila skallen lite. Bryta ont-trenden. Lite egentid helt enkelt.
Because I´m så himla mycket, worth it!

Lite hit och dit

När jag tittar tillbaka i min blogg så kan jag se att månadsskiftet september/oktober är en kritisk tidpunkt för uschligt mående. Det måste vara något med årstidsväxlingarna eller nåt naturiskt.
Min vana trogen väntar jag ut kriserna och vet ju att allt ordnar sig till slut. Kanske inte precis som jag tänkt och trott men även "annorlunda" kan ju bli bra.
I väntan på det åkte jag och Store Bror en sväng till skogen idag. Han har koll på svampställen och visst! Ett par liter svart trumpetsvamp hittade han i ett nafs. Lite taggsvamp och gula kantareller på det och tonåringen är glad och go igen. Jodå. Älsklingen var med han också men stannade vid vattnet och fiskade. 0 napp fick han men glad ändå. Han med.
Puliga tonåringar kan ju annars vara rätt så påfrestande. Med betoning på "rätt". Det är ju rätt så jobbigt att VARA tonåring också vill jag minnas. Om jag nu inte skulle komma ihåg det alldeles av mig själv behöver jag bara höja blicken en anings aning. Jag har tre i radhuset nu. Det gäller att ratta rätt! Lite lammstek, potatisgratäng och en äppelkaka efter det är i alla fall ett försök att hålla stämningen på topp. Man gör så gott man kan! Spisen kallar alltså. Igen.

I väntan på.......

Vad huvudvärken from hell anbelangar så är det veckoparkering som gäller nu. 1 vecka. Länge om nån frågar mig. Inte värst anfallet hela tiden men den finns där. Påminner mig så att jag känner att jag inte sitter säkert. Inte säkert alls.
"Sök hjälp, människa"!
Japps. Människan har sökt hjälp. Och fått tid. 20 oktober: Väldigt länge att vänta. Men eftersom akutläkaren konstaterade att jag inte har hjärntumör, propp eller stroke så ja, då får man vänta.
Idag tog jag mig utanför dörren. Lilla Syster går i musikklass och det skulle sjungas för Världens Barn. Lite gympa till häftig musik ingick också. Lite festligt faktiskt.
Vi var ett gäng tappra föräldrar som stod där på torget. Lyssnade andäktigt när ungarna sjöng och stampade lite med foten när ungarna gympade med STORA rörelser. Log lite mot varandra, hejade lite så där vuxetförläget. Jojo. En och annan känner jag ju igen. T ex killen från tonårsgänget när det begav sig för sisådär 30-35 år sedan. Då var det helt andra "moves" till Gyllene Tider och Noice när vi inte hängde hela gänget i Toyota-backen, drack mellanöl och hånglade mellan gran och tall förstås. Inte klokt egentligen vad man kan komma ihåg rätt som det är. Fast när gympapasset idag avslutades med en härlig gammal David Bowie-låt då kunde man ju bara inte stå still. Inte ens mördarblicken från Lilla Syster fick stopp på mamman. Och killen från gänget, jorå, han fick en mördarblick han med från sin 13-åring. Återstår att se/höra om Lilla Syster kommer ha synpunkter när hon kommer hem. Fattar inte, det svängde ju! Väldigt!
I övrigt är det fredag. Igen. Helgen får ägnas åt kurbad, avslappning och ännu mer återhämtning. På måndag SKA jag till Stora Staden. Så är det bara! Lunchdate med Spader Madame får jag ju bara inte missa!

Same, same

Det vill sig inte. Huvudvärken är kvar. Inte samma som i lördags men nära på. Preciiiiiiiis när jag tror att den har gått över slår det till igen. Nacken ska undersökas. Kanske något som sitter i kläm? Snart även mitt förstånd. Fy för migrän! Det borde förbjudas!

Helgen som försvann

Huvudvärken from hell tog bara en paus. Det var en luring helt enkelt som slutade med ett besök på akuten för hjälp att häva ett migränanfall á la skitontvärstapålänge. Roligare kan man ju ha det en lördageftermiddag det är då ett som är säkert och många, långa timmar förflöt bakom ett skynke på en bår där sekundvisaren på sjukhusklockan blev till ett eko i skallen. Om jag orkat hade jag sparkat ned den, migrän framkallar inte bara smärta utan också ilska och vanmakt över det som strör ytterligare salt i såret. Ljus, ljud och dofter. Då är inte sjukhus det bästa stället att vara på, men det enda tänkbara ändå i det tillståndet. Lite nya rutiner har man också på vår akutmottagning. Nu får man inte smärtlindring utan att doktorn undersökt ordentligt och det är säkert bra och riktigt på många sätt men att då vänta i fyra timmar känns vansinnigt länge! Skitlänge!
Sen blev jag så glad och tacksam för bästa pillret och sov i flera timmar. Idag är jag som ny igen. Lite öm i skallen, som efter en bättre fest helt enkelt. Fast jag missade visst det roliga?! Och typ hela helgen. Den barnfria. Men OM man nu ska ha ett anfall av den här sorten, så är det ju bästa helgen, den när barnen inte är hos mig. Det gäller väl att hitta det positiva i allt?

Väck inte draken!

Den här veckan har varit lite körig. Mycket att fixa, dona, ordna, snackas om, rättas till och rätas ut. I de allra flesta fall anses jag som en lugn och sansad person. Nåja. Stundtals impulsiv och full av galna upptåg men inget som någonsin sätter liv och lem på spel. Men, då och då tjorvar det ihop sig. Det gjorde det  igår och jag blev jättearg. Så där himlars arg så att jag idag brottats med huvudvärk. Huvudvärk from hell. Jag tål helt enkelt inte att bli förbannad.
"Rätt åt mig" skulle jag kunna säga.
"Fara ut på det där viset".
Får väl skylla på min impulsiva sida, mitt ärvda heta temperament eller krasst konstatera att den som hörde skället behövde det. Helt enkelt.
Så, när jag nu fått ur mig det arga och pratat av mig med Bästa Väninnan kan jag återgå till att vara den ömma modern och kärleksfulla fästmön. Argdraken har gått och lagt sig. Tillfälligtvis!

Det är skönt att ha en kompis att luta sig emot!

Värmebölja i sikte?

I somras byttes fjärrvärmeväxlaren till vår radhuslänga. Jag undrar åt vilket håll de växlade själva apparaten för vi fryser så väldigt! Som lite bonus fick vi dock pausmusik. Va? Pausmusik? Ja. När man spolar varmvatten och väntar på att fylla diskhon, badkaret eller bara tvaga sig med varmt vatten, låter det som vi har en Petterson-båt i väggen. Det dunkar. Det dunkar fasligt mycket. Så där mycket så när Herr och Fru L, som går upp kl 04.15 varje morgon och bor tre dörrar bort, spolar i kranarna för att tvätta sömnen ur fejjan, ja, då vaknar vi andra av rördunk. Inte trevligt alls. Synnerligen störande.
Jag har luftat elementen, kylan kunde bero på att det var luft i rören. Men när jag tömt alla element utan ett enda "ptjorrrfrässprutt"-tecken på luft, konstaterade jag att DET inte är problemet. För säkerhets skull tömde jag ut hur mycket vatten som helst, det kunde ju dölja sig en luftbubbla längst bort. Eller nåt.
Klart vi har påtalat problemet. Jag och Älsklingen har blivit något av "språkrör" i frågan, då fler av våra grannar har svårt med svenska språket och upplever att de inte blir lyssnade på. Vi har gnällt vänt oss till bostadsrättsföreningsstyrelsen flera gånger för att få reda på vad/hur vi ska göra men de har inte tagit det på allvar. Förrän idag. Se, det blev som lite kallt i deras länga också till slut. Rören räckte inte dit heller. Då blev det liv i rören luckan. Nu ska det utredas och åtgärdas i flygande fläng.  Tjo flöjt vad det går undan när  problems drabbar även "finare" folk. Vi vanliga innehavare av radhus vi kan frysa men när styrelseledamöterna får det kallt om tassarna blir det fart. Vad jag ogillar sånt! Man ska bli trodd och lyssnad på från början!
Nu kryper jag i yllesockorna och tjocktröjan igen, tänkte mig en skön lässtund i bästa fåtöljen. Och nej, jag är inte röd om näsan för att jag spetsat kaffet med whiskey. Jag fryser! Håll nu tummarna för att det fixar sig innan vargavintern kommer!

Välkommen till världen!

Sovmorgnar, det gillar jag! En sån här dag, när barnen är hos sin pappa, Älsklingen jobbar i Stora Stan och katten gick ut i går kväll skulle vara ypperlig som sovmorgon. Hade jag tänkt också. Vaknade strax före 8 att mobilen ringde flera gånger. La kudden över örat och tänkte somna om. Då började det ringa även på vanliga telefonen. Klarvaken blev jag och rädd att det hade hänt något, "sprang" nedför trappan för telefonerna var ju så klart på bottenvåningen.
"Hallå"??? ropade jag i telefonen, hur vilt som helst och glömde bort allt jag lärt barnen: "Svara alltid med namn så man vet var man kommit"............
"M har fått sin bebis" skrek Största Systern ivrigt i örat.
Det var en helt oväntad (nåja) nyhet på morgonkvisten, så hon fick ta om det igen och jag blev klarvaken.
"Herregud" sa jag.
"Trodde ju att det hänt något"!!!!!
När jag tänkt efter har det ju gjort det också. En efterlängtad bebisflicka har sett dagens ljus och allt har gått bra! Grattis till nyblivna föräldrarna! Jag tar sovmorgon en annan gång!

Trolleri, trollera och så kom solen fram!

När arbetsminnet sviktar i datorn är det ju plättlätt att uppgradera det. Ett starkare minneskort, tjoff i apparaten, och så orkar datorn mer.
När arbetsminnet sviktar på en människa blir det genast lite knivigare. Inga minneskort finns att köpa direkt. Men det finns olika former av uppgradering ändå. Man kan nämligen träna upp sitt arbetsminne. Är inte det häftigt?!
Det finns ett speciellt arbetsminnesträningsprogram (bara att komma ihåg det är träning......) som heter RoboMemo som visat goda resultat på barn med koncentrationssvårigheter, minnestörningar, dementa, hjärnskadade m fl. Jag tror på det.
Här är Store Bror lite betjänt av en "uppgradering" (och hans mamma stundtals) men vi har stött på kalla händer i sex år. Skolan har inte haft råd, jag har inte haft råd, hjälp har inte gått att få genom vare sig landstinget (fast det är de som rekommenderat det) eller kommunen. Nä. Hopplöst har det känts mellan varven. Så, vad gör man då? Jo, man köper Memory av olika slag och tvingar ungen att spela det i tid och otid. Det har resulterat i att både han och jag ÄGER på Memory men säg den tonåring som spelar sånt med sin mamma? Nä. Tänkte väl det. Och i garderoben ligger ca 27 olika memory-spel. En guldgruva att slänga ut på Blocket?
Det hampade sig så, att jag igår var på Store Brors skola och hade (som vanligt) laddad med argumentkanonen och åsiktsbazookan för att han ska få fortsätta inskolningen i vanlig skola med de resurser till förfogande som utlovades i våras. Laddad mamma med andra ord!
Nu behövde jag aldrig använda artelleriet, de har redan fattat galoppen och har en plan. Fantastiskt. När vi pratade om hur lätt det är att glömma bort saker och ting, läxor, uppgifter, datum, vart man är och vart man ska m m tittade specialläraren på mig, frågande och bläddrade i sina papper.
"Men vi har ett program på skolan som heter RoboMemo som tränar minnet, kanske ska han få prova det"?
Ibland är det tur öronen sitter i vägen, annars snodde munnen sig runt hela huvudet i ett leende! Han kanske ska det va!!!! Prova!!!! Ibland måste man bara nå PUNKTEN innan saker och ting funkar. This was meant to be! Han börjar i morgon! Och jag nyper mig i armen hela tiden, men det är alldeles, alldeles sant! De KAN trolla på Store Brors skola! Det FINNS solskenshistorier!

Ditten och datten

Som mamma överöses man då och då (jämt) med frågor. Jag gör väl som de flesta andra och svarar på rutin, ibland engagerat och ibland, ja, hm, lite mindre engagerat. Det senare alternativet kan visa sig vara förrädiskt då frågeställaren allt som oftast är en tonåring och de lägger jädrar anamma ALLT på minnet som kan vara till fördel för dem själva. Har man då, som jag gjorde i ett obevakat ögonblick i helgen svarat så där lagom luddigt och helt enkelt inte varit med på själva grejen, ja, då åker man dit. För jag har ju LOVAT! Och ibland kostar det. Många pengar.
"Va, har jag lovat det"? kan jag ju undra sen och se mig förvirrat omkring.
Och då håller de ihop, de små liven. De som annars inte tål att vara på samma våningsplan är plötsligt så sams så klockorna stannar.
Men,
så kan man också få en fråga av det här slaget:
"Var sätter man frimärket på ett brev"?
Swooooosch, så åker tant minnesraket till brevskrivarlektionerna i fyran. Ja, det var väl sisådär 1974-75 kallt nånting. Ni som gick i skolan då minns det säkert. Brevpapper, kuvert och FRIMÄRKE fick vi. Av fröken. Sen fick man lära sig från grunden. Att börja och avsluta ett brev. Skriva stycken. Inte börja med "Jag" (har jag aldrig fattat vitsen med iofs men det är väl ett annat inlägg), och sen skulle kuvertet skrivas. Ordning och reda med avsändare och allt. Jag gillade det där och hade många brevvänner. Ett tag samlade jag på frimärksstämplar och jag var en fena på postnummer. Eeeeeh. Ja. Det var lite bra att kunna. Nu har just den avdelningen i minnesbanken stängt för säsongen (for ever) och man kan enkelt googla det. Så där värst ofta skriver man ju inte riktiga brev heller. Allt det här fick Stora Syster veta bara för att hon skulle posta ett brev. Suckande fick hon fråga om:
"Var sätter man frimärket på ett brev"?
"Övre högra hörnet".
"Glömde jag säga det"? och knorrade till det med
"Gammal kunskap sitter där den sitter".
Tyckte då att jag hörde något i stil med:
"Gamla tanter snackar mycket"!
Kanske de gör. Kanske vet de vad de pratar om också. Då och då!

Bradag

Inte blev det så himla mycket shopping på tantträffen i Stockholm idag. Desto mer fika, prat och skratt. För oss var det long time, no see så vi hade mycket att gå igenom. Nog så viktigt och välgörande för själen! Jag hann med en träff med Bästa Väninnan och Nya killen också, över en pizza i Gamla Stan. Hur mysigt som helst. Nu har jag precis landat i soffan, blivit serverad ett glas rött av Älsklingen och sparkat av mig skorna. Njuter av en lyckad lördag för egen del, att Älsklingen mår lite bättre och att Lilla Syster umgåtts hela dagen med sin nya bästis och är glad och lycklig igen. Dagar som denna samlar jag på!

Växel hallå!

Nä. Doktorn ringde ju aldrig upp igår och att forcera en stängd telefontidsväxel är till synes lika omöjligt som att det finns isglass i helvetet. Man kan väl säga att den sjuksköterska som vidtalades igår morse och talade om att provsvaren fanns, men att hon inte fick/kunde säga resultatet utan hänvisade till den doktor som sedan inte ringde upp, ja hon orsakade en stor portion oro i radhuset. Så dagens mission är att jaga rätt på en läkare för att få ett besked innan helgen så jag vet vad jag ska göra med Älsklingen som blir allt blekare om nosen. 10 ggr har det ringts till växeln och samma telefonissa kopplar till den telefon som är inställd på "Vi har telefontid må-to 8.00 - 10.00". Tio ggr!
"Är du dum i hela huvudet" har jag ju lust att vråla.
Nu är jag ju synnerligen väluppfostrad så det gör jag ju inte. Jag åker helt enkelt dit! Vänta nu, det är visst något jag ska ha med mig...... Visst ja! Älsklingen! Baxa, baxa, stötta, stötta...... Fråga mig just nu och jag är FÖR privat sjukvård. Helt klart! Fly mig en doktor och jag släpper aldrig taget mer...............

Annars finns det ju TREVLIGHETER inom räckhåll. Det är ju fredag. Bara det är ju en trevlighet i sig. Men i morgon, om allt faller väl ut ska jag och två andra tanter göra storstan osäker. Eller säker. Beror på hur man ser det. Och nu ser vi till att tågen går i tid tycker jag! Och att kortläsarna är i slag för hej, vad här ska shoppas!

(det var ju ytligt tänkt när nu sjukvården inte fungerar och min kära man är sjuk..... Men det sista som överger mig är hoppet om att allt blir bra till slut).

I väntans tider

Lilla Syster tittade på mig med arg blick i morse.
"Jag har inga strumpor och du har inga heller"! visste det lilla livet.
(Jojo, jag hade nog hört att det inventerades i min strumplåda i arla morgonstund. Nu går jag helst barfota ända till frosttider så där gick hon bet).
"Nähä" sa jag och sneglade på tvätthögen á la fem meter hög och tänkte att där, där i ligger det strumpor till ett helt kompani. När jag föreslog att hon skulle rycka ett par ur den där högen höll hon på att svimma av förskräckelse.
"När ska du tvätta egentligen"?
Tja. När ska jag tvätta egentligen?
Hon kommer bli jättelycklig när hon kommer hem om en liten stund. För jag HAR nämligen tvättat idag. Och det, liksom städningen är jag så urbota trött på för tillfället. En formsvacka helt enkelt. Sen är jag lite trött på sjukvården. Ja, nu drar jag alltihop över en kam.
Idag skulle Älsklingens läkare ringa upp och meddela provsvaren. ATT de är klara, fick vi klart för oss i morse då en sjuksköterska ringde och meddelade just det. Att svaren är klara och att en läkare skulle ringa upp mellan 14.30 - 16.30. I och för sig sa hon inte i vilken tidszon de befann sig i och det kan ju vara en förmildrande omständighet för nu är klockan 17.30 och ingen doktor har ringt upp. Trist, tycker vi. Särskilt den sjuke som mår allt annat än bra och mest bara ligger där han ligger. Säger som Sverker från Plus. Igen.
"Ska det va på det här viset"?

Bästa dagen

Äntligen skiner solen och det är så där himla fint som kan vara på höstkanten! Tror att jag ser det vackra också bara för att det börjar gå åt rätt håll för Älsklingen. Vi väntar fortfarande på en del provsvar men allt pekar trots allt på neuro-borrelia. I väntan på har han fått en antibiotikainjektion och det verkar, peppar, peppar, som huvudvärken börjar släppa sitt grepp. Hur skönt är inte det? Och alla ni som hickade till när jag skrev att han fått ett spindelbett, ni hickade av rätt anledning. Det var ju inget spindelbett. Det var borrelia.


Andra insikter jag gjort idag är att det är himla skönt med sovmorgon. Låg där och tänkte att ungarna, ja, de klarar sig ju själva nuförtiden på morgnarna. (händer väl att jag behövs i form av medlare iofs men det brukar höras) Varför ska jag gå upp när jag börjar klockan 13?! Tänkte lite på hur det var när de var små, två skolbarn och två blöjbarn och av den tanken blev jag så trött så jag somnade om på riktigt. Allt har sin tid! På eftermiddagen väntar blomsteraffären och sen är det målardag! Bästa dagen i veckan.

Den här raringen har flyttat in hos mig!

Tack!

Man tackar för alla hållna tummar för Älsklingen! TBE är uteslutet nu men fortfarande inga andra säkra besked. Fortfarande är han oroväckande blek om nosen och värken, den förfärliga huvudvärken ger inte med sig. Provtagningarna fortsätter och görs noggrant vilket faktiskt känns himla skönt!
När jag hämtade posten idag fick jag en trevlig överraskning från Anna, en påse med väldoftande lavendel och doftvärmeljus! Jag blev följare nr 30 på hennes blogg och belönades så här. TACK Anna! Gåvan värmde verkligen idag och det är trevligt att vara "tänkt på".
För övrigt har ljus- och servettförrådet fyllts på, det lackar mot höst minsann! Jag kunde inte hålla mig igår utan tvättade altanmöblerna, altanen och packade ihop hela klabbet. Nu står möblemanget under en presenning och bara väntar på ljusare tider igen. Nåja, det dröjer ett slag men nöjd och glad var jag över att få det gjort!

Orosmoln

För övrigt är det är lite grått och höstlikt här  idag, känner inte för trädgårdsarbetet. Känner bara för att hålla tummarna för Älsklingen som i detta nu är på väg till Karolinskas infektionsklinik för en akut provtagning. Man misstänker neuro-borrelia eller TBE. Kan nån enda människa tala om varför fästingar finns?

Äppel, päppel............

Trädgårdsskötslandet har fortsatt idag. Med samma hejarklack i vardagsrumsfönstret som igår, himla bra de är på att heja på mamman, familjen! Idag sken åtminstone solen. Älsklingen är lite knallig så honom har vi haft på sofflocket hela dagen. Misstänker att det är efterdyningar av borreliainfektionen som spökar, doktorsbesök väntar i morgon. Man håller tummarna att han har större lycka och träffar en trevligare doktor än vad jag gjorde förra veckan. Och att doktoren faktiskt kan ta reda på vad som fattas Älsklingen. Huvudvärk, yrslig, muskelvärk och knäsvag, inte likt honom alls. Just knäsvag kan han ju i och för sig bli när han ser mig, men inte på detta vis. "Nåtärintesomdetska-radarn" har gått på.........
Nu hade han redan förtidsröstat så soffliggandet hela dagen var helt ok.
Några som inte tänkte vara soffliggare på något minsta vis, var förstagångsväljaren Stora Syster och så jag då som fick rösta för första gången 1982. Jamen, det känns ju som jättelänge sen! Största Systern ringde för att kontrollera att vi fullföljt vår medborgliga plikt, rättighet och skyldighet och hon fick grönt ljus! Allt är under kontroll. Så långt vi kan påverka. Nu återstår att hålla tummarna för att det går vägen som man vill och att äta upp vår obligatoriska valdagsäppelpaj. Först rösta och sen belöning i form av äppelpaj. En god tradition!

Blott en dag

Idag har det bara regnat. Jättemycket regn har det kommit. Är det inte typiskt att det ska regna preciiiiiiiis när jag känner för att idka trädgårdsarbete? Min familj påstår att jag är en impulsiv människa och fattade ingenting när jag drog på mig regnstället och gummistövlarna och krattade löv i ösregnet. Så gör man väl inte? Men så gjorde jag och det gick hur bra som helst. Skönt var det också. Att jag sedan hade en hejarklack där i vardagsrumsfönstret gjorde inte saken sämre. Hej vad det var lätt att kratta när någon hejade på! (blev inte det minsta irriterad en endaste gång för att jag fick göra alltihopa själv för när jag kom in var diskmaskinen redan urplockad Bara en sån sak. Tror jag ska kratta lite mer..........)
Sen åkte vi och tittade på Stora Systers fotbollsmatch. Ja. I ösregn. Men under paraplyet var det rätt trevligt, kom ju nära Älsklingen och nya Darling blev inte alls våt. Ömt vårdar jag båda kan jag säga! Sen dalade matchintresset en smula för våra tjejer var överlägsna och jag spanade in omgivningarna. Det är inte klokt vad man kan komma fram till när man ser sig omkring:

Att det här var roligaste paraplyet idag!

Att det kan se ut som två paraplyer flirtar.

z

Att skodon, typ Converse, är väldigt modernt!

Att det är snyggt med röda gummistövlar!

Ja, det var väl ungefär det jag kom fram till. Och att jag blir väldigt, väldigt glad och stolt när Stora Systers lag vinner med 4-2 och hon har gjort 2 av målen. Bra lördag! Inget städ. Överhuvudtaget!