På väg

Den här sommarens andra roadtrip går av stapeln idag. Norrut. Ska bara jobba lite först men framåt eftermiddagen bär det av mot goda vänner som jag inte sett på länge.
Packad och klar, gummistövlar, flipflops, baddräkt, varma kläder, kalla kläder. Den här sommaren litar jag inte på alls utan tänkte att det är väl bäst att rusta sig mot det mesta. Fast när snöskoveln ramlade ned över mig när jag hämtade väskan i förrådet tänkte jag:
"Näe".
"Där går gränsen".
Snö vill vi inte ha på länge. Å andra sidan vet jag nu var snöskoveln är och är förberedd på en annan årstid. Sen.
Ännu njuts av sommar och förhoppning om fler soldagar, ljumma kvällar och att bilen går bra ända fram till målet för dagen!
Trevlig helg!
Over and out!

Glada nyheter är glada nyheter

Idag har det ramlat in några positiva besked i radhuset. Det gillar jag!
Ett av beskeden kom från Försäkringskassan. En av aktörerna i min Haverikommission. Ett besked som gör att jag får förlängd rehabilitering så mina lediga onsdagar förbliver mina i två månader till!
Hur glad och lättad blir man inte då?
Jo. Väldigt glad och lättad.
Sådär så det känns. Skönt. I hela kroppen. För nu kan jag släppa den funderingen och koncentrera mig på jobbet, hemma, sjukgymnastiken och inte tänka "tänk om...." och oroa mig för ork och ekonomi.
Nu vet jag! Jag behöver lite mer tid att komma igen och den nya handläggaren lyssnade på mig och läkaren. Det finns alltså hopp!
Ett annat besked gällde ett gymnasieval. En ung man har fått en "Välkommen till oss"-hälsning från den gymnasieskola han ville gå på och log med hela ansiktet när det kuvertet sprättats färdigt. Sånt värmer ett mamma-hjärta!

Planera (inte) mera!

Mitt i sommaren. En ledig dag. Sitter som en smäck då den här donnan är väldigt, väldigt trött. Kroppen känns som sten och vill bara sova.
Solen strålar över radhuset och det idkas soffhäng i trädgårdssoffan. Kaffe till. Som Stora Syster bryggt. Tänk va! Mat och fika smakar så gott när någon annan har lagat till det.
Kidsen börjar droppa in i radhuset igen efter semester borta med pappan och nu väntar "de där" veckorna innan skolan börjar. Föräldrar som jobbar, sommarlovslediga tonåringar. Inte alltid en helt lyckad kombination om någon frågar mig. Lite omaka vanor tycker jag mig skymta vid horisonten.......  Men jag är ju nu en gång optimist. Och tänker mig att någon av dem ska ha middagen klar när jag kommer hem från jobbet?! Varför inte den i skaran som strax ska börja "kockgymnasiet"????
Vi får helt enkelt ha ett familjeråd. Eller. Jag har haft ett "mammaråd" och delger mina planer. Det blir väldigt snabbt tyst och tomt i radhuset igen.
"Store Bror..... hallå"?
"Hall.....å"????
"Någon....."?

Sommarlördag

Idag sov jag länge. Har inte riktigt hittat rytmen efter USA-resan, kom lite ur slag med nattsömnen. Därför passade jag på idag när jag inte hade något alls att passa att sova som kroppen ville. Det var skönt.
Håller även tummarna att jag kommer orka klippa gräset idag. Det är då sannerligen behövligt.
Mitt trötthetssyndrom har spökat lite igen, till exempel när jag nu kommit igång med träning så reagerar kroppen med sjukdomskänsla och det är så trist.
Jag vet ju att jag inte alls är sjuk men jag får ont i halsen, ledvärk och feberkänsla. Då är det dags att backa lite men inte för den sakens skull lägga sig på soffan. Behöver ändå vara igång.
Det är ett tag sedan jag kände av symtom, har lyckats hålla det skapligt i schack men rätt som det är kommer det smygande och påminner om att det finns där i bakgrunden.
Det går inte att sova bort, det är en annan trötthet, mer som "nu är det verkligen slut på energi" och så går batteriet ned på noll. På några sekunder.
Men idag skiner solen och det går att ladda med solkraft i trädgårdssoffan. Kanske till och med slår till med ett dopp! Det ÄR ju sommar!

Guldkant på tillvaron

Igår vankades det födelsedagskalas. En av kyrktanterna fyllde år och skrev på Facebook att hon bakade blåbärspaj.
"Blåbärspaj!?" sa en annan av kyrktanterna, d v s jag, och ringde till ytterligare en.
"Ska vi åka och överraskningsgratulera"?
"Det vankas blåbärspaj"!!!!!
"JA",
"det gör vi".
Sagt och grattat.
Ut i spöregn och plocka blommor.
Hittade smultron som träddes på ett strå = presenten.
Den fjärde kyrktanten vidtalades men hon satt fast i solgass i en helt annan stad fast nära och kunde inte komma loss.
Så två glada tanter åkte och överraskade en tredje.
Så kul vi hade då!
Blåbärspaj och kaffe i goda vänners lag på en altan i soligt sommarväder. Har jag sagt att vi har omväxlande väder? Väldigt omväxlande.
Fattades bara hattarna.
Klänningarna var blommiga.
Ja. I alla fall på födelsedagsbarnet.
Vi andra två hade haft så bråttom med själva överraskeriet så vi hade glömt bort våra blommiga klänningar. I ivern att hinna till blåbärspajen. Som var gudomlig.
Lite guldkant!
Man får helt enkelt se till att ändå rama in tillvaron med guldkant då och då.
Idag är det fredag. Bara det är ju en guldkant.
Så då gjorde det inget att det var lite körigt på jobbet.
Det förväntade "gåhemtidigare"-hoppet byttes mot "behöverstannakvarvärstaskitlänge"-insikten.
Men nu så!
Ikväll väntar balkonghäng med annan väninna.
Ostbricka utlovad.
Ett glas rött!
Kära hjärtanes!
Och så kvällssol, tack!

Det är mysigt i en filt också!

Hela dagen idag har solen strålat från en klarblå himmel.

Ända till 14.15 när det var dags att stämpla ut från jobbet.

Gråa och vita moln tävlade om att skymma solen.

Jahapp.

Jag vägrar ge mig.

Har jag nu fått ned de förgrymmade dynorna från altanen och kommit ifrån jobbet tidigt,

då SKA jag sitta ute och dricka eftermiddagskaffe.

Basta!

Har en ny fleecefilt.

En rosa. 

Med hjärtan på.

Den gillar jag idag!

Grannsämja

Jag jobbar inte alla dagar i veckan. Till exempel inte den här! Ledig onsdag. Långfrukost, bläddra i tidningen (bra att vara husvakt åt grannen, tidning ingår....).
Miljoners projekt pockar på men jag vet inte vilket jag ska välja. Om det nu ska hoppas på något överhuvudtaget idag? Vad är det för fel att ligga i soffan och läsa bok? Även träningsledig idag. Nämligen.
I går kväll, när jag stapplade in på gården efter träningen träffade jag på en granne och hans fru och det var värst vad de hunnit med mycket när jag varit på resande fot. Byggt badrum, altantak, meckat bil, lagat garaget och tusen andra saker! Man känner ju nästan inte igen sig.
Nu behöver inte jag drälla varken i deras badrum eller på deras altan men man får ju höra det. Då skänker jag en tanke åt min egen altan och yttepyttetomt. Tack och lov att den vetter mot en vändplan så ingen ser. Det växer bra när det regnar och är varmt. Utom altantak. Växer det inte. Tyvärr. Otakat är det fortfarande.
Men.
Det är bara att slå dövörat till.
Jag tänker inte smittas av sommarfixar-hets.
Not.
Har upptäckt tjusningen av att njuta av sol, vind, hav och sommarlivet och den känslan försöker jag behålla. (även om havet är väldigt långt borta från radhuset men jag har 2324 semesterbilder att titta på).
Sen.
Kunde inte grannen hålla sig längre utan undrade sprickfärdig vad i all världens dagar jag skulle med gårdens stege till, där i lördags?
Han hade nämligen sett att jag hämtat den i förrådet och tråcklat in den i radhuset.
Ja. Det är en lång stege.
Lite trixigt var det!
Så jag berättade ju om dynorna, att de äntligen kommit ned från vinden till mig här på marken och det tyckte grannen var lite lustigt.
"Sånt gör man ju på försommaren"!
Jaha?!
Den lagboken har inte jag läst?
Men grannen är snäll och trevlig så det gör ingenting. Man gör olika. Helt enkelt.
Jag är glad att jag har dem, grannarna, allihop!

Direktrapport

Springa och springa. Apropå inlägget igår. Nej. Jag kanske inte löper som en hind där i joggingspåret. Jag kanske inte ens är i joggingspåret hela tiden utan hittar lite andra vägar att trassla mig fram på. En vana jag har. Upplöjt spår verkar tråkigt, vad händer vid sidan av här nu då???
Minsann, blåbären verkar mogna, längre in i snåret finns det en aning om hallon to bee, vad fint bonden har gjort i det här diket då, ska korna få gå över spången där som de brukar????
Just ja.
Joggingen.
Så tillbaka i spåret igen och de nya dojjorna är verkligen lätta. Det är inte jag. Inte tillstymmelse till lätt på foten här inte. Klamp, stamp och stön.
Jobbigt. Svettigt. Rent av vanvettigt kändes det som.
Men jag ska!
Jag ska springa/gå/lunka/hasa mig glad i mina nya skor, det ska jag!
Lite svårt med målbilder bara när syresättningen känns på noll och hjärtat bankar så jag nästan blir yr i huvudet, svalde en liten fluga men med lite envishet så går det framåt ändå! Möjligtvis något sakta.....
Vad ska jag ha för målbild då?
Ser för mig en slowmotionbild när jag kommer först i mål, lite dimmigt bild, målsnöret går av så där snyggt och fladdrar iväg på sidorna. Typ.
Kommer inte att hända (jo, slowmotion.....) men jag tänker OCKSÅ att jag ska orka gå uppför trapporna till mitt jobb på sjätte våningen utan att flåsa lungorna ur mig. Det tänker jag. Bland annat.
Ja.
Och att jag minsann får frisk luft, fin färg i ansiktet och ja, kommer lite i form igen kanske? Kommer hitta bättre i omgivningarna? Rent av känna igen mig och inte gå vilse ideligen.
Så skänker jag ju en tanke till skoförsäljaren, den där unga, snygga amerikanske ynglingen som ju utan att blinka satte tants hjärta i brand genom att strössla komplimanger över mig när jag provade skor. Han hade verkligen inte en aning om vad han satte igång. Det kanske inte jag heller har?!
Ikväll väntar nästa utmaning.
Backträning.
Är inte det lite tidigt???????
Över alltihop skiner solen!

Vilken dag som helst

Första jobbdagen avklarad. Check. Kom till och med ihåg matlådan, passérkortet och koden till jobbdatorn. Sen var jag trött......
Solen har strålat mest hela dagen och lunchpromenaden satt därför som en smäck. Som vanligt blir jag förvånad sen när mina jobbarkompisar börja droppa av lite i förtid, tills de upplyser om att vi har sommartid på kontoret. Stänger lite tidigare ju. Sommartid! Finemang!
Jahaja.
Man kan ju inte komma ihåg allt.
Betyder också att jag som ska öppna i morgon inte behöver vara där klockan 0700 utan 0730. Sovmorgon ju!
Handlade jordgubbar på vägen hem att gotta mig åt lite senare, hejade på gårdens 115 ungar och nu ska jag strax ut och lufta mina nya älsklingar, hitforslade ända från "amerikat".

Med sådana här på fötterna och nya, fina springbyxor ska det väl gå att få en tant i form?????? Det lovade expediten på stora Nike-affären där i Santa Monika alldeles precis. Så då får jag väl tro på det?!

Rapport lär följa!

Nya darlings. Superlätta. Så att man inte ska förstå att man springer?????

Sköna Söndag

Igår jobbade vi hårt i radhuset, Bästa Väninnan och jag. Gnodde på som tusan, städade, flyttade runt möbler, bar saker till förrådet, rensade ut onödiga saker och fick så ÄNTLIGEN ned altandynorna från vinden.
En vän som höll i stegen, en höjdrädd radhusinnehaverska som klättrade upp och för första gången i radhusets 8-åriga historia befann sig på vinden och saken var biff till slut.
In alles alla dynor kom ned men solstolarna gick jag bet på. Hur jag än vände och vred på dem fick jag inte ned dem genom luckan.
"Vafalls" tänkte jag men nöjde mig med dynorna. Jag kan i alla fall bara sitta på ett ställe i taget och den här sommaren får det bli på dynorna. Basta.
Sen så.
Började det att regna. Igen.
Ja. Varför inte?
Nu är det söndag.
Det regnar fortfarande.
Kidsen har åkt på semester med sin pappa, jag börjar jobba i morgon efter fem veckors ledighet och bästa resan evver, så:
Soffhäng. Perfekt dag för det!
Läsa lite i de här:

Kolla in den här snyggingen som Hamilton:

Och spana in lite tapetprover inför stundande sovrumsrenovering:

Eller spana in ett program på tvåan om svenska gitarrister. Vad jag gillar akustisk gitarr! Man blir ju glad i hela kroppen av det!!!

En laddabatterisöndag helt enkelt. Njuta av tystnaden. Mitt eget sällskap. Ja och så katten!

Himmel och helvete på en och samma dag

Så haver bohag burits ut från radhuset och tänk va?! Himmel och helvete blandas i en röra som är alldeles min egen röra.
Man dör inte av ett brustet hjärta även om det känns så.
Det gör ont för att livet tog en oväntat vändning.
Men sådant händer. Man överlever.
Sen.
Har vi himmelsröran som väger upp det andra och bär. Hela vägen.
Med mig och kidsen kvar i radhuset, tittandes på bilder från vår alldeles fantastiska resa, katten som lägger sig mitt i fiskpinnefatet, tedrickande ungdomar i soffan halva nätterna igenom, mitt jobb som väntar alldeles strax, min diagnos som jag trots allt, lyckas hålla i schack och mina vänner som peppar, hejar och drar mig åt rätt håll, smultronen som mognar under stora trädet, trädgården som växer så det knakar utom rim och fason och tja. Allt som är kvar helt enkelt.
Och mig själv.
Inte att förglömma.
Att skiljas innebär ett sorgearbete. Orsaker lämnar vi därhän.
Inget man bara dammar av sig.
Närå.
Hela balunsen gås igenom.
Chock, förnekelse, ledsenhet, ilska, något som visst kallas accepterande (kommer, kommer) och så småningom lugnet igen. Hela proceduren tar ett tag.
Jag vet att det är så.
Mitt i denna röra tog jag alltså alla kidsen och stack till USA tre veckor.
Det bästa jag gjort.
Där, i ytlighetens land var jag bara jag, sedd, bekräftad och vem som helst hela dagarna. Man tilltalas till exempel  trevligt i affärer  som
"how are you today" och
"you looking good today, ma´m",
"guys, where are you from"?,
"have a nice day" och ingen jäkel visste väl att jag stundtals livrädd för att jag var ute på mitt största äventyr evver efter barnafödandet. Utan solhatt dessutom vilket jag rättade till fortare än kvickt i en hattaffär i Santa Monica. Man klargör sina problem och åtgärdar dem helt enkelt och slipper till exempel solsting.
Sådant får man råg i ryggen av.
Rädslor krymper när man känner att man tar sig framåt och och till exempel har rattat en hyrbil på vägar mellan Los Angeles och San Francisco. Kört vilse på en annan utflykt och hamnat i LA downtown där enkelriktat är synnerligen vanligt förekommande men man kom rätt ändå. Till slut. Eller har bokat hotell i San Francisco lite hipp som happ på nätet och det blev hur bra som helst. För att inte tala om när man har ätit små friterade bläckfiskar och benen är 10 till antalet spretandes åt alla håll. Ja, jag bara blundade och stoppade i munnen. Munsbit blev verklighet och det var ju faktiskt gott. När sen mina underbara ungar slog till och överraskade mamman med en förtida födelsedagsuppvaktning, fyller man 50 i höst ska man fira det länge och absolut uppmärksamma det på restaurang i Marina del Rey tyckte de, ja. Då är allt i hamn.
Råg i ryggen. Det får man.
Det känner jag alldeles bestämt när jag sitter här i soffan dagarna efter det här utflyttandet som nu är så definitivt och jag står på egna ben.
Säger rent av till mig själv:
"Hallo ma´m"!
"How are you today"?
och jag svarar:
"Fine, thank you".
Det skrivs nya kapitel i Cinas Låda.

Städa hit och städa.... helst inte.

Det regnar idag. Alltså en perfekt dag för städning. Gah! Vad jag avskyr att städa. Inte någonstans tycker jag att det är roligt. Förrän efteråt. Det tar bara så fasligt lång tid innan jag kommer till "efteråt" eftersom jag har en tendens att hitta på lite andra projekt under tiden.
Därför.
Har jag även satt tonåringarna i arbete. Vilket bara i sig kräver rätt så mycket arbete så jag blir alldeles matt och inte orkar ta tag själv i moppar och trasor. Ack ja.
Det var lättare att vara på resande fot tillsammans. Om jag säger så........
Å andra sidan är det fortfarande semester. Latheten kan få vara befogad. Är det inte rent av lag på det? Lata semesterdagar??????

Allt har sin tid

Idag hämtade jag Bästa Väninnan och vi åkte och badade i en undanskymd vik. Ja, den ligger lite avsides och dit hittar bara sommarstugegästerna runt omkring. Och så Bästa Väninnan och jag. Som två tanter bytte vi om bakom bilen med bakluckan öppen. Fniss och skratt.
Borta är långaliggavidstranden-dagarna med ständig passning av små barn, utspilld varm saft, ballerinakexklet och mosade kanelbullar. Nä. Nu tar man bara bilen och vips, har man åkt till den badplats man vill och kan ägna sig åt prat. Och eget bad. Bara. Vuxenpoäng på det.
Nu var det ett rent terapeutiskt syfte också, jag ska vänjas vid att vara vid vatten, bryggor, båtar, se öar och annat som hör skärgård till utan att falla ned i en hög och gråta eftersom livet med Älsklingen nu är ett liv utan Älsklingen och vi just sommartid alltid befann oss i Lilla Huset på Ön. Mitt i skärgården.
Ska man göra något för första gången så passar det bra att ha en Bästa Väninna att luta sig emot.
Inte svimmade jag heller. Eller föll död ned även om det kändes så först. Sen lite yrsel bara. Men det pratade vi bort och nu har jag gjort det. Såg till och med några ungar som åkte badring efter en båt i hög fart och det gick ju bra för både dem och mig.
Sen bytte vi tillbaka där bakom bilen och fnissade lite till, åkte hem och drack kaffe på balkongen vilket då satt som en smäck.
Nu har jag suttit en timme i mitt eget kök och det är bara att konstatera:
Det blir ingen middag lagad här idag om jag inte tar tag i det själv. Och vi lagade ju faktiskt mat själva även i USA. På gasspisen. Så takterna borde ju sitta i!

Stora Syster och Store Bror bidrog till middagsmaten en kväll på resan genom att fiska.......

Blev kalasgoda fiskpinnar av "nemo"-fiskarna!

Veckoslut

Regnsöndag. Hasaruntiradhuset-söndag. Äta fisksoppa med Bästa Väninnan och sen titta på film i soffan med barnen så här fram på kvällskvisten och njuta av att ännu en veckas ledighet ligger framför mig. Kan man få önska sig lite sol också från och med i morgon? Bara för att det är så skönt!

Största möjliga tyssssssstnad!

En lördag mitt i sommaren. Lite sol. Lite moln. Sovandet går ...... så där. Helst dagtid men man får tvinga sig att komma in i rätt banor igen. Vaknar klockan två på nätterna och tycker att det är morgon.....
I natt låg jag och lyssnade på regnet. Sommarregn. Lät vackert. När jag sa det högt sen fick jag onda ögat av grannen, det har visst regnat massor när vi har varit borta. Men vi, som inte fått en droppe regn på tre veckor, kunde njuta av det vackra med sommarregn. Nu skiner solen igen och värmer skönt.
En annan sak jag uppskattar med att vara hemma är tystnaden! I storstäder som Los Angeles och San Francisco är det aldrig tyst. Sirener, bilar, skrik, prat, skratt, det är ljud dygnet runt. Här är det fantastiskt tyst. Jag njuter!

Godmorgon och godnatt

Alltså. Jetleg. Är ett jäkla skit. Tackar mig själv för att jag var rådig nog att ta långsemester så det räcker att vara ledig även hemma. Känns som huvudet är kvar i USA och kroppen? Tja. Kanske i London.
I London är i alla fall mitt kontokortnummer. Fast jag har kortet med mig hem. Säkert.
Jamen där på Heathrow med fyra timmars mellanlandning blev ju jag och kidsen hungriga och utan att ha en aning om vad pundet är värt, skallen var  inställd på dollar ju, beställde vi mat. Kortet var det enda jag hade att betala med och si, det fungerade inte.
Ett av de tillfällen då jag kände svetten i pärla sig i pannan, att ha två hungriga tonåringar flåsandes i nacken utan ett öre på fickan och åtta timmar hemifrån är en traumatisk upplevelse om ni frågar mig.
Jaja. Jag vet. Lyxproblem. Men likväl uppfattades det som ett problem.
Men efter åtta försök med två olika kort klickade det till och jag kunde lösa ut maten till de hungriga tu. Bra så långt.
Tills idag.
Kollade banksaldot och tjenamors vad vi åt i London då!
Åtta ggr närmare bestämt. Med olika summor varje gång.
Så fick tant skrida till verket och ringa banken med restaurangkvittot i högsta hugg. Man tackar för trevlig service och hjälp på banken och inom ett tjillevipp var problemen lösta.
Tack och bock.
Ett annat lite problem som löst sig var Stora Systers borttappade gitarr. Nu slarvade hon inte bort den alldeles av sig själv utan det flygbolag hon flög med hängde inte med på att gitarren skulle till samma slutstation som innehaverskan - d v s Arlanda och så småningom radhuset.
Närå.
När hon mellanlandade i Frankfurt var gitarren kvar i Berlin. Eller nåt. Men då!
Alldeles nyss ringde det dock på dörren och tänka sig! Där stod det en liten budbilsman och levererade gitarren med ett leende.
Fast sen blev vi lite ledsna då gitarren visade sig vara skadad men nu har vi övat på reklamation så det ska nog gå vägen även med detta.
Av detta drar jag en slutsats att allting ta mig fan tusan löser sig till slut även om det tar omvägar. Idag är det mulet. Perfekt för en jetleggad tant. Godnatt. Igen!

My man!

Back in buisnes. Fort som tusan. Visserligen semester fortfarande, Thank God men nu är det tvätta hit och tvätta dit, planera mat, handla och laga den. Hej sommarvardag! Mitt i allt går jag ändå med ett flin på läpparna när jag tänker på vad vi varit med om. Så är det. Varje resa lämnar spår och just nu lämnar den här resan visserligen synliga tröttspår i fejjan men inuti. Ujujuj!
Man blir stark och modig av att resa och stark och modig är precis vad jag behöver vara. Och är ju. Egentligen. Glömmer det så lätt. Gammal vana att underskatta mig själv.
"Knasboll" säger jag då till mig själv och tänker ju att det är nya tider nu.
Fyra månader själv med kidsen i radhuset varav tre veckor på resande fot på andra sidan jorden. Har ju funkat och rent av stundtals gått finfint så det kommer ju resten också att göra. Så klart.
Husvakten har dessutom hållit radhuset i perfekt skick, vete tusan om gräsmattan varit så fin någonsin????  Och städat var det när jag kom hem så allt är frid och fröjd. Lunken återkommer.
Visserligen vaknade jag klockan fem i morse och fick sällskap av Store Bror. Vi är lite ur led med tiden. Milt uttryck, tidiga morgnar är annars inte vårt signum men vad mycket man hinner med???!!!!!
Precis när jag går mellan huset och tvättstugan slår det mig:
Ernst?!
Vart har han tagit vägen?
Ingen sommar utan "Sommar med Ernst" väl?
Hinner knappt tänka "Ernst" förrän Stora Syster kommer galopperande och meddelar
"Mamma"!
"Sommar med Ernst börjar i kväll"!
TADA!
Perfekt tajming. Hem från resa, pack upp och tvätta, åka till affären och köpa jordgubbar och ladda:
SOMMAR MED ERNST!
He´s my man!

Hej radhuset!

Hemma i radhuset igen. Pustar ut efter en lååååååååång hemresa som egentligen var lika lång som utresan men som kändes längre eftersom det inte gick lika klockrent hem som dit. Men å andra sidan, efter tre veckor på andra sidan jorden känner jag mig lite mer luttrad än innan så strulet med sittplatser som inte fanns på långflyget, löste sig ju till slut. Sällan eller aldrig hör man ju talas om stå-plats mellan San Francisco och London och så klart fick vi ju sitta. Inte bredvid varandra, ånä, mamman placerades till slut framför sin "telningar" och så klart klarade de jag det! Stora Syster flög med annat bolag så först hade vi "hejdåkramkalas" i San Francisco och efter 17 timmar hade vi "hejvadkulattsesigenkramkalas" på Arlanda där även Bästa Mamman med man stod och tog emot hela gänget. Sen susade vi hem i svenska sommarnatten och attans vad fint det är här hemma! Ljust länge ju! Tjusigt!
Mälaren låg spegelblank, månen lyste klar och tja, vackert helt enkelt. Så där så mamman måste gråta en skvätt igen. Fast det var nog trött-tårar också. Och "jävlaranamma"-tårar. Att jag gjorde det! Att jag trots den jävligaste vintern/våren i mitt liv stod på mig och genomförde DEN DÄR resan. Och att allt gått så bra. Av alla intryck. Av att jag fått ha mina barn så nära. Att vi har den här resan, minnena gemensamt. Ja. Man kan gråta för mindre helt enkelt. Men, tårar gråts, torkas och så lever man bara på igen. Som det är.
Sen.
Idag. Ja. Jetleg har fått ett ansikte. Närmare bestämt fyra stycken. Hålögda, trötta. Men lyckliga. Ja. Så är det! Och över alltihop skiner solen!