I London är i alla fall mitt kontokortnummer. Fast jag har kortet med mig hem. Säkert.
Jamen där på Heathrow med fyra timmars mellanlandning blev ju jag och kidsen hungriga och utan att ha en aning om vad pundet är värt, skallen var inställd på dollar ju, beställde vi mat. Kortet var det enda jag hade att betala med och si, det fungerade inte.
Ett av de tillfällen då jag kände svetten i pärla sig i pannan, att ha två hungriga tonåringar flåsandes i nacken utan ett öre på fickan och åtta timmar hemifrån är en traumatisk upplevelse om ni frågar mig.
Jaja. Jag vet. Lyxproblem. Men likväl uppfattades det som ett problem.
Men efter åtta försök med två olika kort klickade det till och jag kunde lösa ut maten till de hungriga tu. Bra så långt.
Tills idag.
Kollade banksaldot och tjenamors vad vi åt i London då!
Åtta ggr närmare bestämt. Med olika summor varje gång.
Så fick tant skrida till verket och ringa banken med restaurangkvittot i högsta hugg. Man tackar för trevlig service och hjälp på banken och inom ett tjillevipp var problemen lösta.
Tack och bock.
Ett annat lite problem som löst sig var Stora Systers borttappade gitarr. Nu slarvade hon inte bort den alldeles av sig själv utan det flygbolag hon flög med hängde inte med på att gitarren skulle till samma slutstation som innehaverskan - d v s Arlanda och så småningom radhuset.
Närå.
När hon mellanlandade i Frankfurt var gitarren kvar i Berlin. Eller nåt. Men då!
Alldeles nyss ringde det dock på dörren och tänka sig! Där stod det en liten budbilsman och levererade gitarren med ett leende.
Fast sen blev vi lite ledsna då gitarren visade sig vara skadad men nu har vi övat på reklamation så det ska nog gå vägen även med detta.
Av detta drar jag en slutsats att allting ta mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar