Vad man inte vet att man vet.....

Det blev en lång bloggpaus då "att-göra-listan" varit lång och energin varit riktad till de stundande födelsedagarna. Två av dem inträffar denna vecka och på lördag ska det hela krönas med Öppet Hus för samtliga "decemberfyllerister" i det här huset. De fyller ju gubevars 80 år. Tillsammans. 81 med katten.
Läser ikapp bloggar och undrar ju så klart vad ni hittat på när jag varit upptagen på annat håll. En hel del må jag säga! Jag är utmanad av Spader Madame att berätta 10 saker om mig själv, jag har fått en Award från Pia med samma utmaning och Annika utmanar mig på 10 saker om mig.
Jag bugar, bockar och tackar för att era tankar gått till mig och här kommer 10 vetande om mig som jag inte tror att ni vet! Eller så vet ni det redan och kan sucka "har hon redan berättat ju"... Hur som helst, här kommer 10 hållpunkter genom mitt liv:

1. Jag är född i Småland. Det sägs ju att smålänningar är "snålänningar" men det stämmer inte på mig. Däremot älskar jag lingonsylt, smålands röda guld.

2. Jag var ENORMT blyg i skolan. Sa aldrig ett pip, har därför fått göra en sisådär 20 olika hörseltester men nej. Hörseln var det inget fel på. Idag är lilla mamman sällan tyst och väldigt oblyg, var väl helt enkelt lite sen och trög i starten.......

3. Jag kommer ihåg vilket telefonnummer mina kompisar hade som jag umgicks med under skoltiden (vi pratar -70-tal nu!) men jag kommer inte ihåg mitt eget mobilnummer idag!

4. När jag gick i högstadiet var jag med och vann skol-DM tre år i rad i volleyboll!

5. Jag började spela gitarr i tredje klass efter att ha genomlidit det första obligatoriska året med blockflöjt, och spelade sen till 1.a året på gymnasiet. Än idag kan jag spela "Cavatina" med förbundna ögon, det är dock det enda stycke jag kommer ihåg utantill.

6. Under gymnasietiden utbildade jag mig till undersköterska. Fast jag ville bli journalist. Egentligen.

7. 1983-1985 studerade jag på en folkhögskola till fritidsledare. Två år med internatliv och allehanda friluftsupplevelser inklusive en studieresa till Gambia där vi bodde i byar på landsbygden. Stort!

7. 1986 var jag på en Beach Boys-konsert i San Fransisco. Utomhus. Det var häftigt!

8. Har räknat ut att jag i runda slängar har bytt ungefär 14500 blöjor under min livstid. Hitills. Nåja, kanske har jag inte bytt dem allihop, men har i allra högsta grad varit inblandad på ett eller annat sätt. (hälften av dessa var tygblöjor men jag ids inte räkna ut hur många jag tvättat, då blir jag så trött....) tilläggas bör då förstås att jag ju har fyra egna barn och sju syskonbarn....

9. Jag gillar skor och det skulle aldrig falla mig in att slänga ett par OM de inte är hur trasiga som helst. Skor går alltid att fixas till och jag har hittat en skomakare som gör underverk av .... praktiskt taget bara en sula. Skobegäret har ärvts av mina tre flickor och ja, vi har många skor och snart, snart kan även Lilla Syster vara med och dela på skoinnehavet. My god!

10. Jag gillar att måla. Fast det vet ni ju redan. Men just den här månaden är lite speciell för jag är med i en utställning med tre tavlor. Det är lite häftig att gå där och titta och se att där hänger något som jag målat, tillsammans med andras verk. För det är jag lite stolt!

Jag utmanar härmed Stort och Smått, Nilla och Polargrevinnan! Lev väl!

Decemberpussel

Ja MEN! Nu regnar det här! Jag som skulle putsa fönster. Eller inte. Okej. Det blir till att lägga decemberpussel istället. Jag kommer inte undan längre.
December kan ju vara en hektiskt månad tycker många. Det är advent, julfester, glögg ska drickas, pepparkakor bakas, julklappar ska handlas och mitt i alltihop skrider Lucia in med ljus i hår..... Så, utöver detta kryddar vi månaden med födelsedagar. Årets födelsedagstätaste månad. 4 st! Come on! Så, fram med stora almanackan, stora pennan och pannan i djupa veck.
Vis av erfarenhet är det bra att planera den här månaden in i minsta detalj. Vi ska ta oss fram till den 22 december då ungarna åker till Andra Änden av landet för att fira jul med sin pappa och släkten där. Sen, någon gång i mellandagarna breder landet "ingenting-planerat-i-almanackan" ut sig. Fast nu är nu, det är fortfarande november och jag börjar med att strunta i att putsa fönstren. Det lär ju bli december ändå.

Stick i armen och gummiknän

Igår tog vi sprutan, Stora Syster och jag. Vi begav oss till kommunens upprättade vaccinationscentral och det gick bra ända tills någon före oss i kön svimmade och stöp rätt ner i golvet med en duns. När detta inträffade bleknade Stora Syster rejält och mamman fick hålla handen en stund innan hennes blodomlopp hittade tillbaka till huvudet.
"Är det verkligen inte farligt?" frågade hon flera gånger och mamman höll handen, klappade kinden och försäkrade att det verkligen inte är farligt.
Nej, jag tror verkligen inte att det är farligt, bara en väldigt, väldigt ovanlig och märklig situation. Många människor på samma plats i ett kö-system, securitasvakter, röda-korspersonal, sjuksköterskor klädda i gröna kläder, många "stick-stationer" och över allt svävade en doft av desinfektionssprit. Det är verkligen inte konstigt att en del människor svimmar. Jag som själv varit sjukvårdspersonal kände att i knäna var det lite mer gummi än vanligt men sen gick ju allt så bra, så bra.
I natt vaknade jag av att det gjorde ont i armen. När vi sammanstrålade till frukosten i morse, klagade Stora Syster på samma symtom. Just nu ligger vi i var sin ände av soffan, hon har yrsel, huvudvärk och jätteont i armen. Jag är mest lazy och låg. Novemberlåg. Mitt emellan ligger Store Bror och ojar sig för på torsdag är det hans tur att få sprutan av skolsyster. Han är mest oroad över hur det ska bli med "handbollsarmen". Det är ju match på lördag igen. Dessa ord glädjer mamman för då vet jag att han är på bättringsvägen. Äntligen!

Höga berg och djupa dalar

Veckan börjar inte bra. Store Bror är sämre igen och ligger blek och tyst i soffan. Inte likt honom, inte likt alls. Vart ska det här ta vägen nu då? Även mammans humör har dalat kolossalt, helt otippat efter en ok helg. Men, det är bara så det är. Life, liksom.

Helgyra

Helgen har gått fort. Alldeles för fort. Det har tvättats, lagats mat, monterats bänk till vardagsrummet, skjutsats barn hit och dit, lagats mer mat o s v. Som i vilken familj som helst. Vilken helg som helst.
Men ändå, mitt i all "vanlighet" blir jag alldeles varm i magen när Stora Syster blir glad över en hemlagad äppelpaj, Store Bror verkar vara på bättringsvägen från sin förkylning och Lilla Syster har en lyckad dansträning och när Största Systern blir glad över att få bjuda sin mamma på en kopp kaffe en gråmulen söndagseftermiddag. Så klart blir jag varm i magen och svag i knäna när Älskade Sambon monterat fina bänken till vardagsrummet och viskar i mitt öra när han går förbi "jag älskar dig"! fast jag kanske inte har varit på banan hela helgen. Men jag tror bestämt att det är "real love" här liksom. Jag gillar det! Vilken helg som helst!

Från klarhet till klarhet

Jag tackar, bugar och bockar för alla lyckönskningar via kommentarer och mail ang MÖTET igår! Det där läskiga, om hur det ska bli med jobbet och så. Det gick oväntat bra. Jag fick veta arbetsgivarens policy, vilka möjligheter som finns och tja, det var väl inte helt nattsvart. Personaladministratören var trots allt en vanlig, vänlig människa och höll med mig till slut om att jag behöver mer tid och någon form av lugnare arbetsträning för att senare kunna fatta ett beslut om jag SKA tillbaka till mitt jobb eller omplaceras. Det är allt annat än lugnt där jag jobbar så det måste ske någon annanstans. Steg 1 är avklarat och nu gäller det att övertala FÖRSÄKRINGSKASSAN. Igen. PA.n erbjöd sig att ta den kontakten och jag tänker att det måste vara bra så jag tackade ja till det.

Att mötet gick så bra firade jag med att ta med Lilla Syster och Store Bror till Stora Systers gymnasieskola som hade öppet hus igår kväll. Det var mycket lärorikt!
Till exempel lärde jag mig:
- att i det skåp som varje elev har får det plats EN (1) elev om eleven inte är längre än 170 cm,
- att skolans brandalarm fungerar alldeles utmärkt då någon roade sig med att trycka på någon knapp,
- att skolan är en väldigt trevlig skola med många, många elever och många, många känner igen den här lilla mamman,
- att jag blir väldigt glad när många ungdomar hejar så glatt på hela familjen,
- att Stora Syster är en vääääldigt god pedagog och tog hand om niondeklassare och deras förvirrade föräldrar på bästa sätt!
- att Stora Syster även tar hand om sin förvirrade mamma på bästa sätt när hon förirrar sig ifrån familjen och går vilse i den stora skolans många korridorer!

En bra avslutning på en torsdag i november helt enkelt. Och idag är det fredag! Lovely!

Nöjd med det lilla

Det är en sån där tung och trist vecka som rullar över en ibland. Dessutom regnar det. Hela tiden. Stora Syster är sjuk med feber, halsont, hosta och värk och det är klart jag undrar om det-är-ni-vet-vad.
Älskade Sambon har ringt från Stora Staden och meddelat att han behöver komma hem. Han tillhör en riskgrupp och borde vara kallad till vaccinering för flera veckor sedan. Men han är borttappad. Nu är han ombedd att åka till Lilla Stadens vaccinationscentral och köa med en riskgrupplapp bland de 1000-tals mammor med barn mellan 3 och 6 år som får ta sprutan den här veckan.
"Lycka till" tänker jag och ser inför min blick tumultartade scener när han, 49, tar plats i kön mellan Ture 3 år och Tage 5 och ett halvt med vidhållande mammor. Kan bli intressant....
Jag själv är redan nervös för mötet på torsdag som ska handla om ev omplacering och det tar på mitt humör, tyvärr. I morse ramlade så skåpdörren bort till sopskåpet och det är ju bara droppen en sketen novembertisdag.
Men si!
Då hittar jag en bit äppelkaka i skåpet och kaffepannan åker fram.
Här ska festas en stund.
En sketen novembertisdag får så en guldkant ändå!

När jag vill ligga....

.... kvar i sängen och låtsas att jag är kvar på landet gör Älskade Sambon allt för att jag komma upp. Lite ombytta roller, i lördags morse var det precis tvärtom....
Men det är klart han får som han vill! Alltid. Med lite extra sovmorgon bredvid lite ledsen fästmö, nybryggt kaffe och tidningen vid sängkanten och så några extra pussar och kramar åker han iväg till Stora Staden och övernattningslyan. Kvar står jag med näsduk och viftar "hejdå, vi ses på fredag"....
Ikväll kommer ungarna och vi ska ha bästa veckan! Mamman har gjort schema över veckans aktiviteter, skjutsar hit och dit är planerade, matlista finns, yoga-timmen är inbokad, målarkursen är ett stående inslag, tvättstugan bokad, bilen blir hemskjutsad på tisdag från verkstaden så.....
... den här veckan kommer att gå fort och snart får vi sjunga "...nu är det fredagsmys...." igen!
Om jag saknar min älskling??? Jaaaaaaaa. Det gör jag. Redan.

Batteriladdning

Grått, regn och blåst. Typiskt novemberväder. Men vad gör väl det?
Älsklingen och jag har rymt hemifrån. I fredags packade vi ihop oss och styrde kosan mot ön och här har vi eldat i spisen, ätit och druckit gott, hunnit med att läsa tidningen och gått långa promenader och bara vara.
Idag stundar hemresan, det är väldigt vad en helg går fort!

Egen coach!

Torsdagar flyter på skapligt. Absolut. Onsdagarnas målarkurs brukar ha den inverkan. Det är bra. Jag hickar nästan inte ens till när ett brev från Försäkringskassan dimper ned. De skriver så mycket....

......1 januari ..... bla.....bla bla...... till Arbetsförmedlingen. ......bla .... bla bla......bla bla bla..... Introduktionsprogram .... blabla..... obligatoriskt ....... blablablabla ....... A-kassan ....bla... tjänstledigt.... sjukskriv........... blablablabla.....ännu inte i skick för .....blabla..... ingen ersättning ....blablablabla.........
Jorå. Saker löser sig med tiden.
Lite nervös blev jag egentligen bara när jag kom till stycket om vad som händer när jag skrivs in på Arbetsförmedlingen. Jag kommer att tilldelas en .... coach!
Vill jag verkligen ha det?
Om någon där på Arbetsförmedlingen bara lovar och svär att jag inte hamnar i klorna på coacherna Svindlar-Sture eller Kvacksalve-Berit som figurerat i tidningarna den senaste tiden så.... ok då.
THANK GOD att det är fredag i morgon! Då får jag pussa på älsklingen igen. Om HAN kör med handpåläggning tänker jag inte protestera. DET är då ett som är säkert!

Onsdag

Det vankas målarkurs ikväll. En höjdpunkt i veckan. MIN kväll. Inga föräldramöten, skjutsningar, träningar, matsäcksförberedelser i världen kan få mig att ändra på det. Nope. Onsdagskvällar är huggna i sten.
M.Å.L.A.R.K.U.R.S!
Ungarna har lärt sig. Det händer att frågan liksom blir hängande i luften:
"Mamma, på ons..... javisstja!"
"Ja. Vad är det på onsdag?"
"Det var inget. Jag fixar själv."
Så där ja. Lång och trogen envishet och så blev onsdagskvällarna mina! Lovely! Och så är det bara två dagar kvar till fredag. Bra dagar, de här onsdagarna!

Oväder

Alltså. Vissa dagar får man ju skärpa sig, kamma sig, byta kanal eller vadtusansomhelst. Vissa dagar känns bara lite tyngre än andra och då KAAAAAAN det hända att jag tappar humöret. Trist. Men sant. Jag jobbar på det. Just nu jobbar jag på humöret i nya soffan. Det känns lite bättre där. Alla andra har flytt fältet.
Älskade Sambon åkte i morse till sitt jobb i Stora Staden och återkommer som vanligt om fredagen. Har jag tur och han ork, står han i dörren en vardagskväll och då är det ingen vardagskväll i vanlig mening utan ren och skär lyx! Till och med falukorv med mos blir lyxmat då!
För det mesta är det alltså mina barn och jag. Och diskmaskin som ska tömmas och plockas i, mat ska planeras och handlas, lagas, ätas och plockas undan, utvecklingssamtal och föräldramöten, träningar och aktiviteter som det ska skjutsas och hämtas till, läxor, sopor, tvätt, städ och ja. Allt som hör livet till helt enkelt. Varken mer eller mindre än för någon annan.
Men ändå!
Ibland slår min barometer över på oväder snabbt som bara den och ni vet ju hur det är med orkan och tyfoner?! De slår ju bara till. Överraskande.
Nu har jag ju mitt mående överlag, den häringa depressionen som ska övervinnas så jag har inte lika lång stubin som förr, inte lika mycket reserver att ta till, batteriet tar slut fortare än kvickt. Visst hjälper de till här hemma! De små liven.
Men ibland kan en inte kastad soppåse som läckt i hallen, en outplockad diskmaskin, frukost-kvar-på-bordet-klockan-17.00, oupplockade, stinkande träningsväskor, en sovande tonåring i soffan och hungriga-ungar-som-vill-ha-mat-nu-precis-nu vara som tändvätska är för en majbrasa. Explosivt.
Så väldigt fort blev jag väldigt ensam här på nedervåningen när jag kom hem efter arbetsträningen idag.
Aj då!
Då kommer Store Bror smygande och försiktigt från hallen hörs:
"Mamma. Ta lite choklad."
Som om DET skulle hjälpa????
Men han tar skylten på kylskåpet bokstavligt.
Jag provar. Jag tar mig lite choklad.

Vilken dag som helst är mamman på bättre humör igen!

Premiär!

Tidelidam! Tidelapom! Tideladejamdej.... !
SOM jag/vi har längtat! SOM jag/vi har slipat, spacklat, limmat, tapetserat, målat, fejat, grejat och längtat. Och igår! Tadam! Kom soffan! Nu är det nästan klart. Förutom tak- och golvlister och dörrfoder som vilket år som helst är på plats. Och så lite fix och trix med tavlor och böcker, sånt där roligt! Nu kan vi vara i vardagsrummet igen och det är SÅ skönt! Igår kväll invigdes soffan och det var Älskade Sambon, jag, Stora Syster och Pojkvännen, Lilla Syster och Store Bror samt en katt som slog oss ner och njöt av att få plats. Filmen glömde vi nästan bort, det var så roligt att sitta där i allt det nya och bara njuta och prata.
Idag har vi varit i Norrköping och hejat på Store Brors handbollslag. Alla hejarop, klappade händer och peppningar gav resultat. De vann! Med sju bollar. I pausen pussades Älskade Sambon och jag på läktaren lite så där i smyg. Man får ju passa på! En ny jobbvecka väntar och då är det telefonkontakt igen som gäller.
Nu är vi hemma igen och jag sitter uppkrupen med datorn i soffan. Jag har konstaterat att min röda tråd här hemma är grå, att svart visst är en färg, skönaste fåtöljen hittade jag på en begagnat-affär och att det är mycket jobb med att renovera. Jobbigt men kul. Idag gillar jag läget!

Här började vi! Bullrigt, bökigt, stökigt, mysigt och trångt.

Så här blev det!


Från soffan såg rummet ut så här......

....och idag från soffan ser jag det här.


Som vid de flesta invigningar och premiärer
vankades det skumpa framåt kvällen,
och ja, så förhoppningsfullt hade det inhandlats
fyra triss som inte gav något.
Men det gör inget, vi har vunnit ändå. Vårt fina rum!

Ansiktslyftning

Det har väl hänt att jag funderat på det. Ansiktslyftning. Till exempel en dag som denna som är dagen efter ett migränanfall och det känns som skinnet sitter väldigt löst på ansiktsbenen. Allt har liksom flyttat ned ett par våningar. Trist. Å andra sidan brukar det rätta till sig när jag vilat lite mer, tagit en promenad och tänkt minst 100 glada tankar igen. Så, det där med ansiktslyftning är mest en tanke.
Jag fixar dörrar istället. Billigare och smärtfritt.
Vardagsrummets renovering går in i sista fasen och det börjar bli dags för lite finlir. Det där som jag tycker är så kul.
I veckan var det som sagt dörrens tur.

Dörren till badrummet såg från början ut så här. 80-tals brun och trist.

Så jag målade den grå och trist i stället.

Sedan använde jag wall-stickers och dörren blev alldeles speciell och fin.
Nu fattas bara dörrfoder. De kommer dit vilket år som helst! Ska bara måla dem först.......

Oplanerad planering

Planering och system. Allt kan ju såklart skötas med hjälp av detta. Jag är lite av den oplanerade sorten men försöker hela tiden lära mig att planera och hålla koll. Det är inte så lyckat, alltid. Men jag försöker!
Alldeles nyss till exempel, så kom det ett mail med en påminnelse om att Store Bror ska spela handboll i Norrköping på söndag eftermiddag.
"Vvvvvvaaaaaaaa?"
"Jamen, det var ju inte förrän i typ, mitten av november eller så?"
Ja. Ungefär nu. Denna helg. Helgen EFTER denna, när det verkligen är mitt i november, då ska andra matcher spelas.
Jaha.
Nollkollhandboll har jag och funderar nu på hur jag ska locka med Älskade Sambon till Norrköping på söndag. Det är trist att köra så långt själv och Store Bror vill så klart att da familia är med och hejar. Jag är ju också lite rädd om tiden med älsklingen eftersom vi mest ses på helgerna. Men, Norrköping it is.
IKEA ligger väl på vägen? Romantiskt? Knappast!
Drömmen om en låååååång, skön söndag i nya soffan som ska hämtas på lördag får planeras om till en annan lämplig söndag.

En "planeringstavla", inte helt lyckat.
Någonstans här sitter handbollslappen......inte...



.....eller här kanske? Ingen uppskriven match i almanackan i alla fall....
När jag lagt till fotot såg jag ju att jag glömt byta till november.
Det har jag gjort nu!

En karamell

Vissa karameller ska avnjutas länge! Nu har jag hållt på en ett tag. Jag har fått en Award. Christina har sänt en till mig med dessa ord:

""Hej Cina, jag sä'nder dig en Award för jag
tycker du är en fantastisk kvinna.
Och du har en sådan humor! Kram christina""

Olika Awards vandrar runt i bloggvärlden och jag blev glad när en av dem "ramlade" in hos mig. TACK Christina! Till denna hör att berätta sju saker om sig själv och sen att lämna den vidare till sju andra bloggare.
Christinas Ahls blogg hittade jag till i våras. Hon, liksom jag, är sjukskriven och försöker hitta en väg tillbaka från utbrändhet och depression. Jag vill också nämna att hon tar väldigt fina bilder!
10 olika saker om mig själv har jag redan berättat/avslöjat. Ok. Här kommer sju till, jag väljer att ha lite julanknytning:

1. Jag gillar att få paket. Jag röstade således "NEJ" när förslaget att endast köpa julklappar till barnen blev aktuellt för en sisådär 20 år sedan. Jag blev väldigt nedröstad kan jag säga. Sedan ett par år tillbaka är dock ordningen återställd.

2. Sedan 24 december 2008 är jag rökfri.

3. Min passion i livet är pepparkakor och jag kan inte låta bli att göra ett pepparkakshus med ungarna till varje jul. Har försökt att låta bli men det går inte.

4. När barnen är med mig på julafton går vi till kyrkan vid lunchtid för att se på när julkrubban plockas fram och vi sjunger julsånger. Lite tråkigt och lite mysigt tycker ungarna men minns förra julafton då vi ringde polisen på vägen och tipsade om en rattfyllerist som for fram som en galning genom stan. Minnesvärt, hela utflykten.

5. Jag hänger alltid upp en mistel till jul. Det är trevligt och i villervallan med alla barn, paket, katter och allmän röra kan jag alltid hitta Älskade Sambon ståendes under den, redo för att pussas när jag går förbi. Vi gillar nämligen att pussa på varandra fast det gått sju år sedan vi träffades.

6. I mitt "förra", mycket kontrollerande och kravfyllda liv, var julförberedelserna nästan klara så här i början av november. Trodde jag. Sedan byggde jag på hela tiden med nya krav och smällde nästan av när "juldagsmorgonen glimmade" och jag glömt att lägga på julduken. Vilket nästan aldrig inträffade, att jag glömde alltså, men det hände väl att någon av ungarna spillde något eller kräktes julgröt på nya duken och då kunde jag börja gråta. Eller när Store Bror smällde huvudet i ett skåp på julaftonsmorgonen så blodet sprutade och min första tanke var "jag kommer aaaaaaldrig att hinna få julmaten klar innan Kalle Anka" så jag helt sonika tejpade ihop ungen med klippta plåsterbitar. Ja, ja. Det funkade ju men, kära vänner, är tecken på total stress och att haveriet är nära. Där har jag lovat mig själv att aldrig hamna igen! (var vänlig påminn mig om några veckor när jag skriver desperat om silveränglar, julgirlanger och broderade ostgördlar.....).

7. Mitt sjunde avslöjande med jultema är att jag faktiskt gillar och längtar till julen trots alla "krav" och "måsten" som redan nu slungas emot mig bara jag sticker näbben utanför dörren. Det gäller att stå emot och plocka just DE russinen ur lussebullen som man gillar allra bäst. Att dricka glögg till exempel! Att inse att köpta pepparkakor duger! Med mögelost på är det bästa lyxfikat!

Så, mina kära vänner förvaltade jag denna Award. Jag kan inte välja ut sju av er, det bara går inte. Av sånt får jag ont i magen. Men om jag gör om det lite, till en utmaning? Julanknytningsavslöjandeutmaning? Jag skakar om lite, lyfter mina händer och sviiiiisch..... ut i cyperspace ......

Ratta rätt

Handledarutbildningen igår gick bra. Jag fick ett intyg på att jag får vara handledare åt Stora Syster så nu är det "bara" att skicka in alla papper till Länstyrelsen, betala, vänta och se glad ut. Ni ska inte tro att gamla gröna "ÖVNINGSKÖRNING"-skylten duger längre. Ånej. Förvisso är skylten fortfarande grön men nu ska det stå "ÖVNINGSKÖR". Något annat duger inte. Suck och stön. Nu blir det väl inte ekonomisk kris och katastrof just för ny-skylt-utlägget men jag fattar inte skillnaden. Någon språkpolis som varit i farten?
Det var väldigt lite handledarmammor där på kursen och en handledarpappa fnös åt mina frågor. Då tittade Stora Syster på mig med svarta ögon och jag fattade precis. Hon menade:
"HAKA INTE UPP DIG PÅ DEN DÄR GUBBEN!"
Så då gjorde jag inte det.
Men jag lovar att djupt i mitt kvinnohjärta väcktes en lust att sparka den oförskämde på smalbenet. Sedan berättade den oförskämde att han haft körkort i 41 år och då fattade jag precis. Han tyckte säkert att med de åren hade han monopol på att vara bra på att köra bil och att "kärringar verkligen kör som kärringar".
Jag hann i alla fall före honom ut från parkeringen!
När jag kom hem läste jag lite i den handledarbok vi fick. På första sidan stod som en liten påminnelse:
"Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör!
Om Stora Syster lagt märke till min privata lilla tävling där på parkeringsplatsen?
Hon har inte sagt något. Ännu. Jag tror jag låter saken bero......

Körkort i sikte!

En ny vecka skall planeras. Stora Syster och mamman ska gå på handledarutbildning så att Stora Syster ska kunna övningsköra. MED sin mamma. Jag har mina aningar att mitt mamma-tålamo(r)d kommer att prövas till det yttersta. Återigen. En mammas lott liksom. Att prövas. Om man håller och står kvar. Och det gör man ju.
Igår, vid middagen, diskuterade vi detta. Körskolan, teori, övningstillfällen, dragläge, hur-var-det-när-Största-Systern-tog-körkortet, intensivutbildning eller inte och en hel del andra saker kring detta ämne.
"Hur svårt kan det va´?" tyckte Lilla Syster till slut.
Precis. Hur svårt kan det vara? Vi får se. Första steget tas ikväll.