Ljusglimtar i mörker

En ljusglimt i allt just nu är att mamma orkat gå en liten promenad utomhus stödd av ett av barnbarnen. Hon är en kämpe, lilla mamman.

En annan glimt av ljus är att jag ska till neurologen i morgon med anledning av min svåra migrän. Äntligen! Första beskedet var att väntetiden skulle vara ca nio månader och jag blev besviken. Såklart. Tjatade till mig att skrivas upp på återbudslista och förra veckan kom en kallelse. Försöker att inte ha för stora förhoppningar men tänk om jag kan bli bättre? Det skulle betyda mycket, jag var elva år när jag fick mitt första anfall så ja, migränen har verkligen påverkat mitt liv. Otaliga behandlingar och läkemedel har jag gått igenom men nu är jag väl framme vid mitt sista hopp. Neurologen. Håll tummarna!

För övrigt en mörk dag med anledning av invasionen i Ukraina och den där Putin? Hur galen är inte han? 

Sol i sikte

Idag skiner solen. Jag har gått en promenad och hängt en tvätt. Det var vad mitt batteri förmådde idag och jag får vara nöjd med det. Det tog två timmar att förbereda mig, två att genomföra och nu behöver jag vila. Livet i en bubbla.

Lördag

Depression, medelsvår episod. Jaha. Jag har självinsikt och kände det komma, min nya läkare var dock inte lika säker. Men efter psykologbesök och kontakt dem emellan kommer jag börja äta antidepressiva igen. Jag behöver det, den här mörka dalen jag hamnat i är lite för djup för att ta mig upp på egen hand.

Igår sken solen. Plågsamt tycker jag men tvingade mig ut på promenad. Vår i sikte, det är inte min kopp te. Resten av dagen sov jag, kramade barnbarnen som åker på sportlovsresa varvat med ledsenhet tills jag kunde ta mig samman och göra egen müsli. 

Idag då? Efter fyra timmars orolig sömn??? Sol och snö. Promenadväder säger de glada utan tunga ben och kolsyrearmar. Jag lufsar så snällt bredvid. Sen ska jag göra det jag verkligen vill, dricka kaffe  i Lilla systerns salong. 

Hip hurra …..

….. för Store Bror idag! 

Han som gett mig en del gråa hår, lärt mig allt om tålamod och att ingenting är omöjligt, det är bara olika svårt. Han som fnissar så mamma-hjärtat gör kullerbyttor, går från klarhet till klarhet och vill alla väl med ett hjärta av guld. Just han fyller år idag och det är en ära att vara din mamma! 

Ännu mer tillsammans

Att ta vara på tiden och vara här och nu, något jag försöker leva efter mer nu än någonsin.

Så, en stunds bus med bebisen där hennes kramar, pussar och skratt gjorde en grå måndag till en mycket ljusare dag. Svärsonen förärade mig med en alla hjärtans-blomma, det värmde mitt hjärta och dagen blev än ljusare. Stora Systern och jag åkte sedan till mamma, min syster kom med en kladdkaka och vi satt en lång stund vid fikabordet, tillsammans. Att bara vara där precis som vi är just nu, värme och kärlek inomhus idag med regn och rusk utomhus, betyder så mycket för mig.

Alla hjärtans dag avslutades i stallet och en god middag hemma. En dag som bär. Mig. 

Tillsammans

Den här helgens ord är: tillsammans.

Alla är ute ur covid-träsket och vi har kunnat ses i verkliga livet. Det var så välbehövligt och mitt mamma-hjärta är påfyllt av att ha träffat alla fyra kidsen och barnbarnen i omgångar.

Lilla Systern har friserat sin mormor, jag hängde på och kokade kaffe. Vi åkte sedan och hejade på Store Brorens lag i sporthallen och de vann. Hurra på den! Efter matchen hämtade vi mat, kocken i Rosa huset strejkar, kollade på mello, pratade, grät och var tillsammans. Lilla och Stora Systern sov över och det var så mysigt i morse på förmiddagen när de tassade ned i köket för att äta frukost. 

Nu har de gått till sitt och det är tyst igen men värmen har jag kvar. I morgon alla hjärtans dag. Det borde vara det varje dag. 

Glada killar som vann.

Delar av mitt dreamteam! 

Fredagsmys

Även idag en bättre dag. Hälsat på mamma, simmat med simkompisen med efterföljande lunch och hängt med barnbarnen. Hörde fåglarna, kände solen och gjorde som ”man ska”: jag tog hand om mig.

Nu soffläge, pizza och sen sova. Idag skönt trött. Så efterlängtat.

Februari. So far.

Februaris första tio dagar har varit snällare än hela januari. Det säger inte så mycket egentligen men sakta, sakta släpper värsta krampen och jag börjar kunna tänka i banor längre än en halv dag. 

Jag slår inte på några stora trummor för det utan konstaterar ödmjukt att även små steg blir en stig. Att det nya så sakteliga blir en vardag, att livet pågår, att det trots allt bär fast det då och då inte känns så. Att solen skiner och värmer litegrann vilket känns så skönt då det inombords stundtals känts som jag frusit till is. Att tröttheten går att omfamna istället för att kämpa emot, det finns inga måsten, inga genvägar, systemet måste få läka i egen takt. 

Så tack februari. Så här långt. 

Sol och tröstechoklad

Igår kom mamma hem från sjukhuset. Fortfarande inskriven men får vara hemma. Hjälp är ordnat, det finns planer och stöd vilket är en lättnad. Det var mysigt att vara med henne igen, det råder ju besöksförbud på sjukhuset. 

Jag hämtade mamma i rullstol utanför avdelningen plus en duschstol, en toastolsförhöjare och hennes väska med pryttlar och pinaler hon haft under sjukhusvistelsen. Mamma höll duschstolen framför sig som en sköld, jag hade den andra stolen hängande över axeln samtidigt som jag manövrerande rullstolen genom vindlande korridorer och massor med folk. Ut genom huvudentrén där syrran stod med bilen, in med mamma och attiraljer i hennes bil i ett huj och iväg med dem. In igen för att lämna tillbaka rullstolen innan jag i lugn och ro kunde gå till min bil och möta upp dem hemma hos mamma. Teamwork!

Sedan ville jag nästan inte åka hem, vill bara vara nära mamma men behövde verkligen åka hem och vila. 

Vila och gråta ifred över den andra sorgen som kommer över en som en våt filt då och då. 

Lagade mat och virade sen in mig i en filt, parkerade mig i soffan med katten. Hon känner att jag inte mår bra, hon borrar in sitt huvud vid min hals och spinner. Det gör mig lugnare och när hon känner det flyttar hon och ligger på min mage. Hjärtat bjöd på tröstchoklad och jag spanade in ett nytt avsnitt av Chicago Med. 

Idag skiner solen. Det känns alltid lite lättare då. Läkarbesök för mig och en promenad, med det är dagens agenda fylld. 

Tårar, tölt och fruktsallad

Igår träffade jag en psykolog och det var skönt. Vi ska ses fem gånger och hon hjälpte mig att reda i mina orediga, osammanhängande och ledsna tankar. Jag grät hela timmen, hon ställde fram ett storpack näsdukar och en papperskorg, bra tänkt av henne.  Efter besöket var jag helt slut, åt frukost med Lilla Systern och vilade resten av dagen. 

Måndagar är ju riddagar och det är en lisa för själen att komma till stallet och hästarna, borsta och göra iordning för ridlektion. Vi hade kadriljträning, utan musik, mycket roligt, svårt och roligt. Det går ut på att göra synkade rörelser med en hästkompis. Efter den drillningen töltade vi, skön avslutning. Ridtimmen bara försvann, välbehövlig vila för huvudet. 

Väl hemma igen bjöd Hjärtat på fruktsallad med glass innan jag rasade i säng och … inte kunde sova.

Förödande. Jag somnade väl så småningom och vaknade idag med tung, trött kropp och en molande huvudvärk. Hjärtat fixade frukost och jag äter för att jag vet att jag måste. Gråter, inte för att jag måste utan för det som behöver komma ut. 

Det är så mycket tankar och känslor i kroppen just nu, har svårt att hantera det. Mycket huller om buller.  Har förstått att det är en del gamla händelser som rivits upp och gör sig påmint också, att det är naturligt att det blir så vid jobbiga händelser. Så mycket man ska förstå!

Så mycket man ska bära, så mycket känslor som jag inte vet än hur jag ska härbärgera. Det är en dag i taget.

Min måndagsfrukostpingla, Lilla Systern.

… sen stängdes det fönstret

Jojo, hade lite energi i går förmiddag som sagt, men den försvann. Energifönster stängdes. Vid pass 14-tiden kände jag att jag behövde vila mig, på direkten, orkade knappt gå uppför trappan till sovrummet men gjorde det. La mig på sängen och somnade genast, vaknade 17.45 och var fortfarande så himla trött. Masade mig ned till köket ändå och gjorde mat, åt, kollade värdelös mello men orkade inte stänga av tvn. Gick upp till slut och somnade så fort jag la mig.

Vaknade nio i morse av kaffedoft från köket, kollade lite på Nymo, stickade ett par varv, åkte till Hjärtats son med sambo, drack mer kaffe och åt en semla. Gosade med deras katt och beundrade nya lägenheten. På hemvägen skulle det handlas på Biltema. Gick runt 1500 steg där som en zombie och längtade bara hem. Rafsade dock åt mig lampolja och värme- och blockljus som snart är slut. Mycket förutseende av mig.

Nu är jag hemma och ligger i soffan, tänker icke gå upp mer idag, förutom att lägga mig på riktigt för natten. Denna trötthet. Förlamande. 

När ett energifönster öppnas

Idag skiner solen och efter morgonkaffet löste jag melodikrysset, stickade på en socka under tiden och efter det dammade jag nedervåningen och städade toaletterna. Man kan väl säga att ett energifönster öppnades och jag passade på att göra något. Efter dessa aktiviteter behövde jag dock vila en stund men ändå. Jag kände det, energi.

Dammsuga och torka golv är Hjärtats avdelning så jag är klar med mitt. 

Jag tror mycket på solenergi och visst är livet lite lättare när solen skiner? Med en semla till kaffet då och då är det ännu bättre. 

Meningslöst och ljusglimtar

I morse pratade jag med en rehab-koordinator på min vårdcentral. Vilket proffs. Jag stammade fram att jag blivit uppmanad av min läkare att ringa henne men att jag inte riktigt förstod varför. 

Men det visste hon, puh, och ställde frågor om mående, tankar och eventuella planer. Om mitt mående berättade sa jag att det just nu är skrutt p g a orsaker, om mina tankar berättade jag att jag börjar känna stråk av meningslöshet, också p g a orsaker. Vad det gäller planer kan jag just nu inte säga något alls för det är kaos i huvudet och jag brottas med måendet, förväntningar från omgivning vad man ska orka o s v.

Så. Mitt i allt började jag gråta så det var inte helt enkelt för henne men hon verkade van vid osammanhängande människor och lotsade mig proffsigt in på en bana som kändes överkomlig. Bara det att någon i vården bryr sig, tar en på allvar är så mycket värt. 

Efter en timme ringde hon upp igen och meddelade att jag har en läkartid nästa onsdag, en utsedd handläggare på försäkringskassan och är uppsatt på återbudslistan för kurator på vårdcentralen. Under väntetiden till kurator kommer jag vara inskriven på företagshälsovården. Så. Ännu en gång är en haverikommission utsedd och jag tar tacksamt emot hjälpen.

Gårdagskvällen tillbringades i vår sporthall. Laddade i stort sett hela dagen för att orka se Store Brors lag i hemmamatch. De vann så det var mödan värt! En ljusglimt.

Idag grått och trist ute. Det regnar. Har pratat med mamma, syrran och Största Systern. Den sistnämnda har covid. Hej och hå. Ska samla ihop mig och åka en sväng till Herr L och dricka kaffe. Maybe vankas det en fredagsbulle?

Torsdagen som försvann

I natt, till slut tog jag en sömntablett, egentligen alldeles försent och jag vaknade inte förrän halv elva idag. Lärdom: fast jag ligger och inte kan somna ska jag inte ta tablett 02.00. 

Tung i både huvud och kropp har denna dag därför sniglat sig fram och jag har haft tusen idéer om vad jag ”borde” göra men det kokade ned till att ringa chefen, gå en promenad, prata med Herr L, mammas man, och sticka ett par varv på en socka.

Nu är jag supertrött men tänker att det är lite tidigt att lägga sig halv sju på kvällen.

Dagens två-i-topp:

• bebis har lärt sig krypa!
• jag har fått tid på måndag hos en psykolog genom Företagshälsan. Väntetiden på min vårdcentral för kuratorsamtal är nio månader, det känns lite väl långt bort ….

Mot nya äventyr!

Dag 2

Den andra februari blev under omständigheterna en ganska bra dag. Det började dock med skruttmigrän som jag lyckades häva på ett par timmar. När jag kvicknat till pratade jag med mamma i telefon en lång stund. Hon är inlagd på sjukhus, det är besöksförbud så telefon och sms är det som gäller, idag var en bättre dag även för henne. Lagade lunch och åkte sen till Lilla Systerns salong igen och hängde där en liten stund. Hem igen, sov middag och orkade sen sy ihop en poncho som jag stickat klart. Nu återstår att knyta fransar, det går lite i taget. Det känns fortfarande som allt jag gör går så sakta, jag får liksom ta i för varje moment. Mentalt pepp för att orka laga lunch t ex. En märklig känsla. Ett gammalt symtom har kommit tillbaka, att jag blir så trött att jag måste lägga mig ned NU. Inte sen utan verkligen NU. Lite jobbig känsla om den infinner sig i mjölkdisken på ICA … 

Februari

Så blev det en ny månad. Äntligen. Som om det gör någon skillnad? Jag vill tro det. Lite ljusare, lite närmare till sommaren, lite …. Äsch. Jag vet inte. Men det inger hopp på något vis. 

Igår gick jag en lång promenad med podd i öronen. Sov en stund när jag kom hem, stickade klart en socka och på kvällen red jag. Som vanligt är ridlektionen veckans andningshål och på vägen hem ringer jag alltid till Bästa Väninnan, måndagsringningen. 

Inatt har jag sovit väldigt dåligt, vaknat flera gånger av ångestpåslag och varit ledsen. Det är verkligen tröttsamt att inte kunna sova ordentligt, jag vet ju att sömn är återhämtning och blir lite stressad över det. Också.

Så. Denna dag, -5 grader, tung kropp från start, en jag-vill-ingenting-känsla ska överbryggas. Att skicka in ett läkarintyg, gå den dagliga promenaden och dricka kaffe i Lilla Systerns snart färdiga salong och ringa chefen står på agendan. Inte så lång lista men varje aktivitet kräver sin energi. Kan grubbla i förväg, i dagar, på vad jag ska säga till chefen t ex. Blir trött bara av det. 

Jag har ändå som små fönster av energi, det glimmar till och jag kan få lust att göra något. De här energifönstren är än så länge, väldigt korta, men jag känner dem och det är ju bra tecken. Att känna energi och kraft. Bra grejer!