Februari. So far.

Februaris första tio dagar har varit snällare än hela januari. Det säger inte så mycket egentligen men sakta, sakta släpper värsta krampen och jag börjar kunna tänka i banor längre än en halv dag. 

Jag slår inte på några stora trummor för det utan konstaterar ödmjukt att även små steg blir en stig. Att det nya så sakteliga blir en vardag, att livet pågår, att det trots allt bär fast det då och då inte känns så. Att solen skiner och värmer litegrann vilket känns så skönt då det inombords stundtals känts som jag frusit till is. Att tröttheten går att omfamna istället för att kämpa emot, det finns inga måsten, inga genvägar, systemet måste få läka i egen takt. 

Så tack februari. Så här långt.