Det man inte vill

Jag har en broschyr hemma. Jag vill inte ha den men nu är den här och jag läser. Försöker ta in. Försöker förstå. Hjärnan pytsar in lite info då och då i mitt medvetande, lite i taget, allt går inte att ta in. Jag läser att som anhörig ska man ta hand om sig. Äta, sova, motionera, göra saker. Leva livet liksom. Jag fattar det. Det är bara mycket svårare nu än innan. Faktiskt. 

Ibland känns det helt oväsentligt, som ”varför då”?. Jag vet. Normal reaktion. Jag reagerar som man ”ska”. Skönt det då, att ändå vara normal i det onormala.

I morse grät jag så jag kräktes. Sånt står inte i broschyren men det kan faktiskt också hända. Kan hända att jag svor också, jättehögt och jättefult. Bara katten som hörde så det var väl ok. 

Hjärtat gjorde frukost, jag duschade, solen sken och vi gjorde upp planer för dagen. Julgran, hyacinter och migränmedicin ska inhandlas. Bingolotter till uppesittarkvällen ska inhämtas hos Store Broren och jag ska börja sy ihop den stickade tröjan till bebisen. 

Det går liksom lite upp och ner i det Rosa Huset. Vanligheter blandat med ovanlighet. Det är bara att vänja sig.

Fuck cancer!

 

Broschyren man inte vill ha men behöver. 

Tröjan som ”bara” ska sys ihop, stickad halslinning och … knapphål. En utmaning.