Har sovit mycket, fortsatt pyssla fram julen och igår var vi på handboll. Sonen hade hemmamatch och givetvis ville vi se på det. Det höll dock på att sluta med förskräckelse för mig då jag snubblade i trappan på väg upp i hallen, for framstupa, tumlade runt och slog ansiktet i räcket, axeln i ett trappsteg och landade på höften. Ja, den redan onda. Glasögon och mobil for åt fanders och jag låg kvar och försökte fatta vad som hände. Jag kom upp för egen maskin men sträckte mig i nacken och fick en rejäl smäll. Jag fick sätta mig och Lilla Systern såg mig på håll, hon sa till sin pojkvän att ”mamma mår inte bra”. Det tog en lång stund av stillhet och rejält med vatten innan jag började känna mig normal igen, men däven.
Jag är rejält blå på höger axel, höft och svullen ankel idag. Stel och tja, slagen.
Så fort det kan gå fel. När vi gick hem höll jag mig ordentligt i ledstången.
Laget förlorade men sonen blev matchens lirare! Det värmde mamma-hjärtat.
Idag har jag monterat utebelysning på del av uthuset. Det lyser så fint i mörkret nu. Hjärtat såg misstänksamt på mig när han kom hem och undrade hur jag fått upp slingan.
”Med stegen” svarade jag och ja, jag har klättrat på stege och spikat idag. Utan att tänka mig för, jag vet. Inga mer slingor eller snubbel nu. Jag håller mig på marken. Eller i skogen. Gick en promenad i solen idag och det var skönt även om min höft gjorde ont. Jag gick sakta. Älskar den krispiga, kyliga luften och så sol på det. Lovely!
Fler fönster, här ena farstufönstret. Tycker om att sitta här.
Det lyser om dela av uthuset nu.
Jag smäller av… här la jag en lång kommentar innan och så finns den inte.
SvaraRaderaHerregud vilken tur i oturen att du inte bröt något eller fick hjärnskakning eller något!
Hur gick det med glasögonen och mobilen? De är ju ersättbara, det är inte du!