Lördagsfilosofen

Man lägger helt enkelt då och då saker och ting bakom sig. Packar ihop, förhoppningsvis snyggt och prydligt och ställer undan. Kanske hamnar något litet minne på hyllan. För beskådning. För fina minnen eller i avskräckande syfte. Valfritt. (eller så knycklar man ihop erfarenheten till en skrynklig liten boll och kastar den i ett hörn, bränner upp den i tankarna och kniper ihop ögonen det värsta man kan för att det ska försvinna).
En diskussionspunkt i radhuset har varit "när vet man att man gått vidare"? och "alla säger att det går över, gör det det"? apropå besvikelser.
Trixig fråga. Beror på vad det handlar om. Kände att jag inte hade något bra svar, inget färdigt mamma-svar.
Men kanske när man kan tänka på det som hänt och varit och konstaterar "ja, så var det ju" och så ägnar man inte mer energi åt det?
Eller när man kommer på sig med att inte ha tänkt på något eller någon på väldigt länge och när man gör det så gör det inte längre så ont? När man rent av kan skratta åt minnen, glädjas åt det som ändå var bra, känna att man lärt sig något eller helt enkelt var med om något fantastiskt som kanske inte slutade som man tänkt sig?
Att saker och ting blir som man tänkt sig händer väl egentligen rätt sällan?
Ja, förutom i fancy bloggar och livstilsmagasin förstås. Där "alla" får till det hela tiden med fina önskehem, önskejobb, önskebarn, önskeman och mjuka, pastelliga kläder i något dyrt, chickt material med snyggt fall.
"Snyggt fall" är för övrigt inget som förekommer i min värld vare sig det gäller tyger eller livet i stort. Nä. Här är det lite mer av platt fall när det händer. Vilket det gör, då och då. Jag ska inte säga "tyvärr" för jag tror inte på att man kan gå igenom livet och leva det fullt ut om man inte då och då går på minor. Sen finns det ju grader i helvetet och man behöver ju inte sticka näsan i getingbon om man nu redan från början vet att det finns getingar där o s v. Det var väl klokt sagt? Och så såg ungdomarna genast lite mer klokare och upplysta ut!?
Vi pratade om saknad och sorg. Det stora, svåra i sorg och svarta tankar. Svarta tankar vill man helst inte prata om men när man gör det så kan det ju hända att de skiftar lite i färg. Från nattsvart till en ljusare nyans. Att bli anförtrodd svarta tankar är ett stort förtroende som är så oerhört svårt att handskas med. Helst vill man bara kasta dem åt sidan, som en hög med glödande kol man får i händerna. Man kramar ju inte om det och känner efter "hur många grader är det här då"? utan man bara skriker och kastar bort det. Springer åt ett annat håll. Nä. Här försöker vi stå pall. Stå kvar. Finnas för svarta tankar och sorg. Svårt men nödvändigt. I mamma-hjärtat gör det ont.
Rätt som det är skrattade vi. Det är ju så det funkar. In absurdum. Humor. Man överlever väl inte om man inte kan skruva till det mitt i allt det svåra, svarta för det är ju framåt vi ska. Framåt. Med det vi har bakåt med oss. Helt enkelt gå vidare.

Så klart kom Morfar´n med i samtalet. Han som inte längre finns men sitter på sitt moln och ger oss styrka och rattar oss rätt emellanåt. Det är vi helt övertygade om, hela bunten. Så, den här pappa, den är till dig: