På väg

Idag träffade jag en psykolog. Det blev en bra timme. Vi pratade krishantering och hur man bearbetar saker. Vi pratade om att hela familjen drabbas när något händer en familjemedlem. Hon pratade med mig om att det är naturligt att känna ledsenhet, ilska och rädsla och att medvetet undvika ledsenhet och ångest förlänger läkningsprocessen och stressnivån förblir hög med negativa följder. 

Jag berättade om söndagens härdsmälta  och hon tyckte inte att det var konstigt utan en naturlig reaktion. Jag beter mig efter "skolboken". Ok. Det är bra. Jag är alltså inte på väg att bli galen och det gav mig hopp! Så fick jag lite råd och stöd, en ny tid och vandrade rakt ut i den tysta minuten för fredagens offer i Stockholm. Det var skönt att stå där som en i mängden, okända för varandra men med samhörighet ändå i tystnaden. Tillsammans. Det är bra. 

Framåt kvällningen åt Lilla Systern, pojkvännen och jag middag tillsammans. Det är ett tag sen så det var efterlängtat. Kören har fortfarande uppehåll, körledaren är på turné, så det gäller att hitta på andra roligheter som start på veckan! Ungdomarna förberedde, dukade bordet och var bästa sällskapet, en bra måndag!