Så ska det låta!

Stora Systern läser psykologi. Hon har valt att fördjupa sig i ämnet Autism/Aspbergers Syndrom.
"Kanske kan jag förstå mer hur Store Bror fungerar" funderar hon.
"Jag känner ju till ämnet om man säger så, det är intressant" funderar hon vidare.
Hon arbetar tillsammans med en skolkamrat som också har ett syskon med Aspberger, de hjälps åt, peppar och stöttar varandra. Stora Systern berättar att de skrattar mycket under tiden de jobbar med ämnet. Båda har de varit i situationer som de kan känna igen och jag tror de båda storasyskonen känner en lättnad, de är inte själva. Det är tillåtet att vara förbannad, ledsen och arg över att ha ett syskon som är annorlunda. Och stolt. Precis som med vilket syskon som helst.

"Har du berättat på din skola att jag har Aspberger" frågar Store Bror när vi pratar vidare vid middagsbordet.
"Nej", svarar Stora Syster.
"Men jag har tänkt fråga dig om det är OK att jag berättar det, att det handlar om min bror när vi ska redovisa. Om du inte vill, säger jag inget".
"Det är OK" säger Store Bror och fortsätter:
"Det är bra att de vet det, att de känner till mig när jag blir känd"!
"Eeeeeh, känd"?
"Ja, det är väl klart jag blir känd för något, vad trodde du"?
"Ja, det har du ju rätt i. DET tänkte jag inte på" avslutar Stora Systern och vi äter vidare.
Och så var DEN saken avklarad! Allt är möjligt! Jag älskar den tanken!