Skratta är skönt!

I fredags träffade jag en gammal kompis. Vi fikade och hade en jättemysig stund. Vi är båda mammor till barn med Aspbergers Syndrom och det är skönt att träffa någon som är i samma situation. Vi har även humor gemensamt och vi sa efter en stund, att det är väl bra att ingen annan hör oss som vi går på om våra ungar och skrattar så vi nästan svimmar. Såklart skrattar vi inte åt våra barn. Vi är inte galna på det viset. Men för oss är skrattet en säkerhetsventil, ett sätt att få pysa lite av den frustration, hjälplöshet och maktlöshet som vi båda känner då och då. Jadå. Det händer att vi gråter tillsammans också.
Vi har båda bestämt oss för att fokusera på styrkorna våra barn har. Vad de faktiskt kan och klarar av. Vilket är ganska mycket. Med rätt hjälp och stöd så kan de mer ändå. Precis som för vilka barn som helst.
Så därför skrattar vi vidare och dricker så mycket kaffe vi orkar. För vi ska orka mycket. Så är det bara!