Gränsaktivitet

Ikväll har jag varit på kurs. En funktionärskurs för handboll. Tanken var att jag ska kunna sköta sekretariatet under en handbollmatch. Ja. F-kassan är informerad. Fattas bara. Här gäller det att få egna initiativ sanktionerade annars ryker ersättningen som löv i höststorm.
Så mycket eget initiativ var inte den här kursen egentligen. Jag föll för påtryckningar att gå den då klubben tycker att det är bra att en i varje familj går kursen. Sen skall det göras ett rullande schema för killarnas matcher där vi ska utöva våra förvärvade kunskaper. Inte mycket att yvas över egentligen men jag gillar inte att bli kommenderad under täckmantel "frivilligt". Definitivt inte av idrottsfanatiker som ser det som "en skam för idrotten" om man inte engagerar sig.
Jag engagerar mig visst! Ser till att barnet ifråga kommer i rätt tid till rätt ställe. Rätt utrustad. Jag köper alla lotter som barnet förväntas sälja i omgivningen eftersom lotter är svårsålda nu för tiden. ALLA säljer ju! Och hallå!!??? Det FINNS en gräns för hur många pepparsalami, havrebollar, strumpor och småkakor som släkten mäktar med!
Jag bakar. Jag säljer fika vid matcherna. Jag brer mackor. Jag skjutsar på helger genom tomma gator till hålor som inte ens ger utslag på GPS.en och hejar mig blå.
Men, det räcker inte. Här ska vändas siffror, skrivas namn, hållas reda på domslut och mycket mer. Not! För stressigt för mig! Efter en halvtimma på kursen kände jag tydligt att min stresslevel kommer att vara på en mycket ohälsosam nivå om jag försöker mig på detta. Nu har jag gått kursen. Jag inser mina begränsningar. Vi passar för olika saker även om våra barn idrottar. Det är bara så.
Om jag är idrottshatare??? Nej. Inte alls. Jag gillar idrott. När jag själv får välja aktivitet.