Shoes for walking

Att röra på sig är bra. Därom råder ingen tvekan. Sen, att det inte alltid är så lätt att verkligen göra det, det är en annan femma.
Jag har väl tjatat hål i huvudet på er med att tala om att jag promenerar på morgnarna. Men jag säger det igen. För då kommer jag nog igång. Igen. Inte så att jag helt struntat i det. Inte så. Men det har inte förekommit lika frekvent på sista tiden. Å ena sidan var det en helt annan känsla att promenera där på ön i somras, å andra sidan har jag kommit igång med Afron och yogan och NPF-utredningen kräver sin kvinna. Nu börjar det här inlägget likna en undanflykt från "gåandet" och det är det verkligen inte. Jag är på G. Igen!

Ett presentkort förärades från Älskade Sambon på födelsedagen och i veckan har jag således provat ut nya "gå-skor". Vilket var ett litet äventyr i sig. Borta är tiden då man susade in i sportaffären och susade ut med "det-där-märket"-skorna och så var det bra med det. Pyttsan! Att köpa skor är att som att tränga in i Vetenskapens värld. Rätt så komplicerat.
"Vad har du för behov" frågade Ung manlig expedit vid skohyllan.
"Att jag kan gå med dom" svarade jag lydigt och tänkte BARA på skor apropå hans fråga.
Att vilja gå i skorna var inte tillräcklig information. Nej, här krävdes redogörelse för mycket.
Till exempel typ av hålfot. Ska man veta det, i rödaste rappet?
Vidare om jag är tung, och då undrade jag stilla om den unge manlige expediten var blind men han bara fortsatte att fråga om vilken typ av underlag det gällde , om jag går på asfalt men får för mig att gå i skogen? Eller grusväg? Eller rentav bara gå i skogen? Sånt behöver man veta i förväg. Jag förstod ju att det här är allvarliga saker, det är minsann inte bara att ränna iväg hur som helst. För då är det inte säkert att skorna fungerar optimalt. Och det vill jag ju.
Han frågade 100 frågor och jag svarade. Och provade skor. För hårda. För lösa. För små. För stora. För fula.
"Spelar utseendet någon roll eller är bekvämligheten viktigast" frågade expediten. Den manlige.
Har ni hört??
Klart det spelar roll! Vi pratar om skor!!! Skor ska vara snygga. Oavsett. Det är nästan mindre viktigt att de är sköna.
Hans uttalande skvallrade om att i den här affären finns det fula skor. Nänä. Bort med dem!
Till slut hittade jag en sko som var både snygg och skön. Och bra för hålfoten. Som passar på asfalt men även en runda i skogen. Som KAN fungera som löpsko OM jag skulle få för mig att börja jogga.
"Kommer aldrig, never ever att hända" svarade jag men jag var reda såld på skorna. De fick följa med mig.
När vi kom hem frågade Älskade Sambon om vi skulle ta en tur så att jag fick prova skorna.
Men jag orkade inte. Att prova walking-skor var lika jobbigt som att gå i dom!

Allt går att sälja......

När Största Systern var sisådär tre år följde hon som vanligt en dag med mig till affären. Egen vagn skulle hon minsann ha och egen köpnota. Där gick hon sen och hummade och valde varor som vilken husmor som helst. Tills hon kom till mejeridisken. Då kröp hon upp bland mjölkbackar och smörpaket, högg ett paket Lätta och skrek med hög röst till mig (och alla andra i affären):
"Titta mamma, det här ska du köpa om du inte vill bli tjock".
Det här var omkring 1990 nånstans. Vi hade precis flyttat till en lägenhet där det fanns kabel-tv och med de kanalerna kom ju reklamen. Lätta-reklamen var ju färgglad och sportig, så det är klart att ungen kom ihåg det när hon nu såg det i affären. Det var ju liksom lite tanken bakom det hela.....
Men där vi KOM ifrån, det lilla huset ute i skogen nära havet, där hade vi bara haft svartvit tv och knappt några kanaler alls. Jo! Det är alldeles sant! På den tiden tyckte jag att tv var ett fördärv och kommersialismen skulle undvikas till varje pris. Herregud, hon var fyra år innan hon åt sitt första Happy Meal på McDonalds och jag var övertygad om att hon för evigt skulle vara en förtappad unge. Och jag? Vad skulle hända med mig? Som hade tagit med henne dit! Vi åt linsgryta en hel vecka efteråt.
Jag var rätt sträng med hennes tv-tittande. Det var Bolibompa och då Björnes Magasin, alldeles lagom för en liten unge tyckte jag. Det tycker jag väl i och för sig idag också, men tiderna förändras. Liksom jag. Ju.

Ja. Vi har kabel-tv idag. Och många kanaler. Mycket reklam är det. Vi pratar om det här hemma då och då. Om påverkan. Varför det sänds reklam överhuvudtaget. Hur viktigt det är att tänka själv. Att ta reda på fakta. Ja, ni vet, allt det där man säger som förälder för att försöka hålla sina barn undan det strömlinjeformade tänket som trots allt ligger bakom den markna.....
Ja. Ni hör ju. Jag går fortfarande igång av reklam. Och Största Systern? Hon har klarat sig alldeles utmärkt här i livet, är precis som vilken ung vuxen som helst. Äter kanske lite mer bönor och linser än genomsnittet för hennes ålder, undviker helst skräpmat, kock som hon är. Och ja. Hon går sin egen väg och är inte det minsta rädd för att vara sig själv. Har inte Lätta på mackan. Till exempel.
Idag var jag på Apoteket. Skulle fixa lite inför nästa semestertripp. Bäst jag stod där fick jag se något jag tyckte jag kände igen. "Alli".
"Åh, det var väl det där medlet för viktnedgång"? tänkte jag och såg reklamfilmen framför mig, en tjej som som....
"OM jag skulle ta och prova det" funderade jag vidare och såg mig själv i tankarna, lite smalare, lite gladare. Som hon på den där filmen....
DÅ. Det var DÅ jag kom ihåg den här historien om Största Systern och Lätta-paketet.
"Men vaddå"?
"Man kan väl prova"?????????????
"De där pillren kanske funkar".......

Tala inte om det för någon, särskilt inte mina barn, att jag gick på det. Den där reklamen. Igen.