Moments

Man kan väl säga att nya förhandlingar inleddes angående hämtning lite senare igår kväll. Mamman kapitulerade. Till slut.
Inte för att jag gav efter, oh no, utan för att jag helt enkelt lärt mig att höra skillnad på ynk och allvar. Och nu var det allvar. Det hördes redan på telefonsignalen. (Japps, helt sant. Det hörs!).
Så fredagsmiddagen intogs i en hast, en termos kaffe laddades och så bar det iväg. I skitväder. Snöglopp, regn, svart skog och 1000 lastbilar på vägen. Jippi. Not.
Efter en timme kom jag fram till Katrineholm som var målet, knökade så in Store Bror med packning i bilen och vände hemåt igen.
Skitväder. Snöglopp, regn, svart skog fast nu nästan inga lastbilar. Jippi. Nästan.
Och då blev det som i TV-reklamen för Triss:

"Plötsligt händer det".

Vi hade ju jättetrevligt där i bilen den sena timmen och nattsvarta vägen till trots. Lite kaffeimma, lite Ramlösa, framtrollade Dajm och Mjölkchoklad från en handväska kan ju tina upp vilken tonåring som helst. Och hålla liv i vilken mamma som helst.
Kort sagt: En trevlig och förtrolig stund. En och annan sanning fick jag mig till livs och ungens bortavaro torsdag och fredag har gett honom insikter om både det ena och det andra förstod jag.
Nu hade jag ju inte kastat iväg honom hemifrån lite hipp som happ, "viservarhanhamnar-stuket", utan det var ju under ordnade former är väl bäst att tillägga för vän av ordning.
Ett handbollsläger stod på agendan men det onda benet höll inte, var inte så läkt som han/vi trodde och det känns förstås i en sextonårings handbollshjärta.
Nu vilar ynglingen ut i hemmet och lugnet har på nytt lägrat sig i radhuset. Tillfälligtvis.
Mamman smider lördagsplaner, ska brottas lite med taklister som halkat galet, hänga lite tvätt och gå en snögloppspromenad. Duger så bra! Lite musik för dagen: