Sånt man lär sig

Lajvet. Life. Livet. Överraskar ständigt. Precis när jag trodde vi var på säker mark så gungar det till. Igen. Men när det svajar och oron slår knut i bröstet. Då. Då ringer mamma. Mamma som jag bara inte har hunnit, orkat, kunnat ringa till på länge. Vi pratades vid sist på juldagen. Vansinnigt längesen. 

”Jag känner nåt” säger mamma och så gråter jag en stund. För att hon kände på sig att jag behövde prata men inte orkade ringa själv. Sånt som mammor gör. Känner på sig. Och det är så fantastisk skönt. Så pratade vi en stund om just lajvet och min rena tvättmaskin. Mitt julbroderi. Att hon och väninnorna ska åka till Rhodos i vår. Att vi ska heja på handboll ikväll. Sen kommer sonen och hojtar ”hej mormor” i luren och så har vi högtalarsamtal en stund och allt känns mycket bättre. Igen.