På rosa moln

Onsdag. Är lika med ledig dag. Hur skönt som helst med ett avbrott mitt i veckan och hinna dra efter andan lite.
OM inget oförutsett inträffar.
Som att Store Brors vad inte behagade läka som den skulle.
Vid pass 12-snåret idag stod varken han eller jag ut längre utan jag knycklade in ungen i pytte-bilen igen, styrde kosan mot Akuten och tja. Så var vi där igen.
Inget är som väntans tider.
Inget är heller som att förklara "sjukhusskräck" för just sjukhuspersonal. Att det inte hjälper att höja rösten till en yngling som svettas floder bara han kommit innanför dörrarna, att det dessutom gör djävulosiskt ont i benet gör inte saken bättre.
Fast jag har lärt mig. Lärt mig att man kan be att få träffa annan personal. Som förstår och kan lite om diagnosen Aspberger t ex. Och sjukhusskräck. För att besöket ska bli så bra som möjligt för både ungen och personalen. Och att mamman inte tillåter att fem vuxna lägger sig över honom bara för att han ska ligga stilla när vadknölen ska tömmas på blod 
Just idag kom efter ett litet byte en underbar doktor. En ung man med huvudet på skaft som lyssnade när mamman förklarade hur läget är med just Store Bror på båren. Vad man behöver tänka på och vad man kan glömma bort i rödaste rappet. Tvångshållning exempelvis.
Ja. Men han fattade ju. Tog sig tid, ställde raka frågor till Store Bror, vände sig till honom och förklarade enkelt och bra.
Då blir ju allting plättlätt ju!
Sen. När ungen fick en lugnande tablett och for iväg på rosa moln, var det ju ingen match i världen att sticka spruta i knölen och dränera..................
Sen var det plåster på, bandage och dags att knyckla in ungen i bilen igen för att åka hem. Hej vad han visslade och sjöng hela vägen hem, tyckte att det här sjukhusbesöket var det bästa. Hitills.
"Nästa gång gör vi likadant, mamma" tyckte han.
Mamman tycker att det inte ska bli någon nästa gång. Evver.
Mamman tycker att det räcker nu. Faktiskt!