Vänner. Ett svårt kapitel. Jag har inte så många vänner. Har varit med i olika vän-konstellationer men jag halkar liksom ur gemenskapen efter ett tag. Självklart har jag tagit på mig skulden och tänkt att det beror på mig. Att jag är för tråkig, för mesig, att jag inte bidrar med nåt, att det inte ens märks om jag är där eller inte.
Jag tror själv att jag släpar runt på en massa känslor kring det här sen jag var barn. Min familj hade inget umgänge alls med andra förutom släkten på sommaren eller till jul. Någon enstaka gång kom moster på besök med kusinerna och mammas syjunte-tanter kom två ggr om året.
När grannarna hade fest satt mamma i mörkt rum med fönstret öppet för att höra festligheterna. De var nog inbjudna till en början, alla var ju nyinflyttade i området men min pappa var inte den mest sociala pärlan i vårt halsband så det var ett konsekvent ”nej” och till slut tröttnade de väl på att fråga. Att mamma skulle gått själv var inte att tänka på, det hade haft ett högt pris för husfriden.
Där och då föddes en känsla av utanförskap och det har hållit
i sig genom åren. Jag har sporadisk kontakt med en klasskompis, vi var som ler- och långhalm under högstadietiden och så Bästa Väninnan, som jag träffade 1986 i Stockholm. Hon är min närmaste, den som vet det mesta.
Under kidsens idrottskarriären umgicks vi så klart med andra föräldrar under cuper och matcher men inte utanför.
Jag har min simkompis, min sy-junta och kören. Mina Kyrktanter.
Hjärtat och jag har inga gemensamma vänner att bjuda eller bli inbjudna till. Jag kan vara ledsen över det ibland men tycker också att det är rätt skönt. Många vill planera så lång tid i förväg och det tycker jag är svårt.
För några år sedan var jag ganska ledsen över att vänskap inte höll i sig över tid. Nu tänker jag mer att man träffar dem man behöver när man behöver. Att man går tillsammans ett slag och att det är bra den tid man får. Föräldrargruppen t ex, den gemenskapen behövde jag då och vi hade trevligt.
Mina depressioner gör det inte lättare att ha vänner. Ibland orkar jag inte höra av mig, blir ganska inåtvänd och en del har droppat av då. Sen, de som betyder något, finns där likväl. De vet att jag dippar ibland.
Bloggen betyder också mycket. Genom den har jag fått vänner och vi har också träffats. Inte ofta men likväl.
Tänk vad vanligt det är att inte ha gemensamma vänner. Jag trodde vi var ensamma om det. Men det har jag förstått nu, att så är det inte. Jag träffar ett par gamla klasskamrater högst sporadiskt. Oftast är det jag som hör av mig. Så var det med andra vänner också och när jag slutade, ja då rann det ut i sanden.
SvaraRaderaMen jag hoppas att vi får räkna er båda som gemensamma vänner?
Hade vi bott närmare hade vi säkert setts då och då, eller?