En liten resa

Jag har inte slutat att blogga. Det är bara lite grus i maskineriet. Trodde att jag var på säker mark. "Jag-mår-visst-bra-nu-mark" kändes det som. Men det är visst som så, att har man trampat i depressionsträsket, utmattningsmyren och vad-det-nu-kan-kallas-för så är man inte säker och det är lätt att förivra sig. Man vill ju så gärna vara frisk liksom. Liiiite oklart vad som hände men jag förivrade mig väl. Tog i. Var som förr. Det höll inte. Sedan i fredags har jag brottats med migränattacker, panikångest och ett bara "det-var-väl-själva-den"-tillstånd. Har förflyttats från Lilla Staden till Ön. Igen. Med assistans av Älskade Sambon och barnen. De vill sin blivande fru/mamma väl. Såklart. Så efter ett otal skogspromenader, båtfärder, kaffepauser på bryggan, blåbärsplockning och "sitt-bara-här-vi-tycker-om-dig-ändå-hela-dagar" börjar jag ana kanten på den där gropen jag trampade ned i. Jag ger mig inte! Så, rätt som det är har jag hittat orden igen. Jag fick ju ur mig de här!