Varvad

Minns ni LP-skivorna? Vinylen. Hur viktigt det var att låta grammofonen stå alldeles ifred när skivan snurrade för annars for nålen över skivspåret med ett hiskeligt ljud och i värsta fall blev det en repa? Och det kunde man ju ge sig attan på att nån av småsyskonen, de alldeles obegripligt outhärdliga små liven skulle komma skuttandes och stöta emot preciiiiiiiiiiis när Fred Mercury tog i allt vad han orkade och försvann med det jobbiga ljudet. Eller när Lasse Berghagen sjöng "jennyjenny" för hundrade gången. Då gjorde det inte lika mycket. I och för sig.
Så,
känns det ibland att bli av med depression. "Grammofonen" behöver stå lite för sig själv, skivan snurrar, man kan till och med byta till en 45varvare, men passar sig noga för 78 varv. För då låter det ju obegripligt. Bäst är LP-varvet. Lugnt och stilla. Och så kommer det en knuff. För nu är ju systemet sånt att många ska tycka och lägga sig i hur man ska bära sig åt för att bli frisk. Det finns många olika vägar, det är då ett som är sant, men man måste ju ändå känna själv att man tror på det man gör. Tycker jag. MEN, det tar för lång tid. Det fick jag papper på igår. Jag måste skynda mig på lite. Skumt.
Därför var det en himla tur och skönt att målarkursen började igår. Där kan jag  nämligen spela min skiva. Och bli lite säkrare på att jag faktiskt valt rätt spår i alla fall. Även om det tar tid. För det gör det!