Vissa saker vill man inte. Inte alls. Man vill till exempel inte att "det" ska slå klorna i sonen igen och dra bort honom till Ingenmansland där han inte går att nå. Jag har inte pass till det landet utan får stå på andra sidan gränsen och se som genom ett fönster och bara titta på. Klart jag gör vad jag kan för att han ska komma tillbaka. Viftar med armarna, tjoar, hoppar, dunkar på glaset och pekar mot utgången, vägen tillbaka till oss.
Jag avskyr "det". "Det" lägger en våt, tung filt över radhuset och orosnivån skruvas upp ett hack.
Men vi lever på. Gör det där som ska man ska ändå och tänker att vanliga livet till slut tränger igenom skalet och det blir vanligt på riktigt. Igen.
Ikväll står en vårkonsert på agendan. Lilla Syster ska sjunga och det har tränats flitigt, det har det. Sockerkakorna fixade hon och pojkvännen alldeles själva och alldeles bra. Om en liten strax ska skönsång och kaffe imundigas. Kan krydda vilken torsdagskväll som helst!
Ja fy fan. Vad det är jobbigt när det är sådär. När man VET att det finns en annan person där, som är alldeles underbar. Men heja dig, vad du är bra som ändå gör allt det andra - precis så, precis rätt! Han kommer snart tillbaka.
SvaraRaderaKram på dej bästa Cina! Du får nog maila mig, för vad är det jag läser. Lilla systers pojkvän????
SvaraRaderaInte mycket jag kan bidra med mer än massor av varmestyrke tankar och varma styrkekramar till dig och dina fina kram
SvaraRaderaI will: Precis så. Fy fan! Vi gör så, du o jag, lever på, för vi vet. De kommer tillbaka!
SvaraRaderaEzter: Jajamänsan! Fort går det!
Laila: Och de betyder så mycket!!!!
Tänker att det vanliga livet kommer att tränga igenom. Till slut. KRAM!
SvaraRadera