Att Lilla Systern vält med en fyrhjuling, kastats av ner i ett dike och fått maskinen över sig. Pojkvännen hann hoppa av innan ekipaget välte och fick med oanade krafter sedan loss henne och upp på säker mark.
Man vill inte stå i ett rum på akuten och se när de klipper upp kläder, sätter stödkrage, fixerar huvudet och kroppen, kopplar apparater som plingar och tjuter och höra när personalen går igenom allt som ska gås igenom. Höra när hon säger "aj, aj, aj" när de tar i henne.
Röntgen sen. I evigheter. Tröstar pojkvän som är chockad, förkrossad och ledsen. Som berättar om de jobbiga bilderna som rullar i hans huvud hela tiden.
Jag kopplade på någon slags autopilot. Blev blank inuti. Hon pratade ju. Svarade ju. Då måste ju allting vara ok?!
Det där "ontet i magen", jamen det går ju att fixa. Väl?!
Nacken?
Ryggen?
Huvudet?
Det syns ju inget???????? Inget blod. Inga sår.
Förutom leran, smutsen, gruset och gräset över hela henne.
Varför tar allt så lång tid?
Sen. Väntan. På svaret på röntgenbilderna. Proverna.
Långa, tysta förhandlingar med Gud samtidigt som jag försökte behålla lugnet inför ungdomarna.
Hon såg piggare ut. Mer färg i ansiktet.
Det måste ju vara bra?!
Varför mår hon så illa?
Varför har hon så ont?
Efter en evighetslång väntan kom doktorn och berättade att allt såg bra ut. Inga inre skador eller blödningar.
En arm behövde röntgas igen.
Väntan igen.
Ett lugn ändå. Armar går ju att fixa.
Till slut blev hon befriad från stödkragen, fixeringar och slangar. Inga brutna armar heller. "Bara" blåslagen, mörbultad, manglad med en liten hjärnskakning, yrsel och illamående. Hon fick gå hem. Kunde gå hem för egen maskin.
Man kan kalla det vad man vill. Änglavakt till exempel.
Lilla Systern själv säger att Morfar hjälpte henne från himlen. Jag säger inte emot.
Vi orkade inte följa med och titta på olycksplatsen sen men fick berättat för mig att diket smalnat av så fyrhjulingen troligtvis stannat över henne som ett lock, blivit hängande på kanterna, nära, emot, men inte med fulla tyngden. Botten på diket var mjukt, sankt och lerigt så hon hade tryckts ned. Inga stenar, vassa pinnar eller vattenfyllt.
Den där känslan av tacksamhet efter sex ovissa, hemska, långa timmar på akuten och man går hem med sin dotter hand i hand.
Den finns det inte ord för.
Oj! Tacksamhet verkligen. Men ni måste vara rädda om er nu. KRAM!
SvaraRaderaHerregud vad läskigt och vilken tur, eller vad det nu var, att det gick så bra!!!
SvaraRaderaHerregud! Tur Morfar hjälpte henne så det gick så pass bra! Så rädda ni måste ha varit! Krama varann hårt från oss!
SvaraRaderaMen fy! Fruktansvärda timmar. SKÖNT att det gick bra.
SvaraRaderaMen har vi inte fått nog nu? Enough is enough, så att säga. Varför sparka på den som redan ligger osv.
Kram <3
Då är tacksamhet ett litet ord, man står i ett vakuum och under en tid sätter man i gång autopiloten och bara följer med. Sen kommer chocken, alla stresshormoner som springer maraton i kroppen innan tröttheten tar över. Men lyckokänslan kommer att finnas kvar länge, gläds åt morfar som hjälpte, hennes skyddsänglar som vakade över dom och ta en dag i taget. Kramas och gläds. Jag gläds med er båda -livet är en bérg och dalbana. Kram till er
SvaraRaderaVilken fantastiskt tur att det inte blev värre. Skyddsänglar är det bästa som finns. Kram
SvaraRadera