Ut i det blå

Man kan ju inte riktigt veta varför hjärnan bara lägger av och kroppen bara varvar ned på absolut lågvarv och har en växel som gör att man kommer framåt med bara det man absolut måste göra (i alla fall då och då) och inget annat.
Min kurator är en guldkurator. Hon hjälper mig att strukturera tillvaron igen, verktyg att hålla fokus, insikter som gör att jag så småningom, kanske, kommer att fatta fullt ut hur jag fungerar. I alla fall vara något på spåren.
När hon påvisar vissa ömma punkter och får mig att släppa taget, berätta hur det känns där inne i det där oroskaoset fast ytan är så lugn och fin och sen lotsar mig vidare i tankar och strategier att det faktiskt kanske inte är något fel på mig. Jag funkar bara på ett visst sätt som inte alltid passar in i en mall som jag håller på att anpassa mig till ändå allt vad jag orkar. När jag inte orkar hålla ihop blir det en mental strejk. Jag har fått så mycket att tänka på att jag blir alldeles matt men ändå kan jag skönja en röd tråd som jag ivrigt har tagit tag i och är fast besluten att nysta mig fram till änden steg för steg. Det här är otrampad stig!
Lilla Barnbarnet är också en "otrampad stig". Igår kväll åkte vi dit Hjärtat och jag. Farmorn och farfarn var också där och vi turades om att hålla det lilla livet. Jag bytte blöjor och farmorn övervakade. Sen satt jag en lång stund med lillkillen i knät och bara tittade. De andra pratade, fikade och diskuterade. Jag har inte en aning om vad det handlade om, jag hade bara ögon för prinsen. Rätt som det var såg det ut som han log och mitt hjärta smälte om möjligt, ännu mer. Fin stund!