Igår var jag på middag hos en väninna. Min bästa kompis under tonårstiden. Vi har haft sporadisk kontakt under alla år och då och då ses vi. Det är så där skönt, vi bara börjar där vi slutar sist även om det gått länge mellan varven. Kravlöst. När vi sågs när barnen var små var det lite mer kaotiskt - hon har fem barn och jag fyra! Högt som lågt var det då och hur i all sin dar hann vi prata??? För det gjorde vi!
Vi satt ute och njöt av en härlig sommarkväll och utsikt över ån. Till kaffet kom hon med gräddbakelser - bullar. Någon slags wienerbulle med vaniljgrädde. Det var nostalgi på hög nivå, hon och jag slösade en del veckopengar på just sådana bullar på Tempos fik i slutet av 70-talet. Det är en konst att äta dem utan att grädden sprutar åt alla håll!
Nöjd, glad och mätt cyklade jag sen hem till mitt radhus och kände att life is good! En sån skön känsla!
Kunde ni konsten än?
SvaraRaderaDet är så roligt det där, med folk man inte sett på evigheter, ändå fortsätter man bara prata. Underbart!