En ofrivillig resa

Landet Depression har slagit klorna i en av radhusets invånare och det är lite oro i lägret. Känner mig ändå luttrad, det tar tid att få komma till läkare, det tar tid att få kontakt överhuvudtaget. Ger medicin ändå, lugnar, finns, ställer in en resa och tänker att när det härjade som värst, för några år sedan, kändes det mest som kaos. Nu tar vi med ro, så klart på allvar men känner igen tecknen, resan, och säger "det här fixar sig". Men det gör ont i mamma-hjärtat, det gör det och ens egna skavanker känns så fjuttiga med ens när barnen mår dåligt.

I morse fick jag äntligen kontakt med vårdcentralen och vi har gjort helt rätt, ska fortsätta på inslagen bana. Ett plus idag är att solen skiner och frukosten kunde intas på altanen. Må-bra-saker att räkna med!