Hej igen. November it is!

Hej bloggen! Long time, no See! 

Den här blogginnehaverskan genomgår någon slags fas. Eller kris. Nä förresten, kris låter så negativt och det vill jag inte vara. Vi säger fas. En försenad 50-årsfas. Eller. Helt enkelt en 54-årsfas. Så är det.

Kryddad med det kroniska trötthetssyndromet, utmattningen och insikten om att alla människor inte är vad man tror att de är, en oro för Hjärtat som nu äntligen är på bättringsvägen efter en gallstensoperation som fick komplikationer, barnbarnet som fått ett elakt magvirus att tampas med och så min ena höft som värker satan och gör så att jag inte sover mer än max trettio minuter åt gången.Turbulens i två veckors tid. Till slut tar det stopp. Tvärstopp. I huvudet maler tusen tankar i sekunden men inga ord låter sig fångas och komma på pränt eller ens komma ur munnen livs levande. Förvirrat prat, konstiga sammanhang och jag förstår att omgivningen tvivlat på mitt förstånd. Så var Mia Skäringer med i Hellenius hörna och råkas ses av delar av familj och vänner. Hon berättade om sin utmattning och jag fick frågan om jag kände igen mig och jag kunde bara nicka jakande. Vilket så klart i sig var förvirrande eftersom jag pratade i telefon och nickande inte hörs så bra. Men så är det. Vi är många i den här utmattningsbåten. Jag har i alla fall flytväst och kommer igen. Igen.

Två gamla vänner från mitt förra liv har seglat upp vid min sida och rätar ut frågetecken till utropstecken och visar sig finnas när det stormar och gungar en del.  Det känns skönt! Som vanligt när jag dippar rensar och kastar jag massor i radhuset. För mig funkar det som inre massage, att bringa nån slags ordning. Svart byts ut till vitt. Jag började med soffbordet. 

Men just denna gråa novembersöndag ska jag gå över en nyinvigd bro och sen fika på restaurangen där Största Systern jobbar. Hon har bakat järnet och det vill jag ju inte missa!