Sconesfest och snögubbar

Gårdagskvällen sitter som bomull kring hjärtat. Bästa Väninnan med fästman, Hjärtat, Lilla Systern och jag hade sconesfest hemma i radhuset. Varma scones med god ost och fikonmarmelad. Te eller kaffe därtill, tända ljus, samtal, skratt och lite allvar blandat huller om buller. Jag älskar det!
Idag är det kallt, -12. Lilla Systern, som pendlar, har extra jacka, tjocka vantar och täckbyxor med i bilen ifall hon får stopp på vägen. Reflexväst. Funderar på om det ÄR min unge? Jag är inte den mest ordningsamma loppan i sanden .... men visst borde man göra som hon. Får man stopp i den här kylan känns det krispigt med strumpbyxor!
Innan sconesfesten skottade jag delar av vår parkering. "Snömannen" som sköter om vårt område hade börjat, fick en akututryckning på annat håll och glömde sen bort att komma tillbaka och när andra grannen i rad plingade på min dörr för att klaga orkade jag inte med mer utan klädde på mig och gick ut och skottade själv. Hur svårt ska det vara? "Snömännen" hade varit igång sedan 0200 tisdags natt så att de missade en fläck tyckte jag var förlåtligt. Om någon av de klagande hjälpte till? O no! De har "minsann betalat för snöskottning genom samfällighetsavgiften så det tänkte "#€%& i mig inte lyfta ett finger".
Så där stod två lätt överviktiga medelålders karlar och glodde när jag for runt som en snöslunga och andra grannar kom ut för att hjälpa till. 30 minuter senare var det klart, jag hade fått ett skapligt träningspass och önskade de två karlarna en trevlig kväll, "varsågod och parkera",  innan jag gick in till mig och stängde dörren med en smäll. Varför jag just skulle smälla i dörren funderade jag en stund över ungefär som "att där fick de"?! Sen funderade jag över "vad är det för fel på folk"? Vart har "hjälpas åt" tagit vägen?
Idag tänker jag på att det är röd dag i morgon, att jag ska simma i nya badhuset i kväll och att det verkar som jag börjar få träningsrutiner. Bra början på det här året! Nu mot jobbet!