Hej våren!

Nähä. Om man skulle skriva ett inlägg om  psykvården? Försäkringskassan? Primärvård när det fungerar som sämst? Psykisk ohälsa? Brutna ben eller stukade fingrar? Det sistnämnda är alla gånger enklast. Något somatiskt. Något synligt. Något som går att lappa och laga så att det syns. Något att prata om. Hur mår lilla benet där i gipset? Hur länge ska du gå med det? Kliar det? För brutna själar pratar vi inte så gärna om. Inte går de att gipsa heller även om vi önskar att man kunde det. Kliar gör det likväl, kliar, gnager och tär i stukad själ. Och om man behöver prata med något proffs?? Då utspelar sig VM i väntan och man lotsas omkring, som en het kolbit ingen vill ta i .... nä. 

Jag skriver inget om det. Man blir bara nedslagen. Eller arg. Förtvivlad. 

Men jag ringer runt. Ligger på. Ifrågasätter Och så, vips! Bitar faller på plats - någon får en kontakt som visar sig vara ett litet ljus i tunneln och så tänds ett hopp direkt! Från mörkaste mörkt till ljus. På ett dygn. (Men om man inte orkar fajtas???)

Jag skriver om våren då. Att den verkar ha bestämt sig för att vara på riktigt. Hurra! Jag har förresten en önskan till våren: att du smittar av dig! Att ditt spirande, grönskade och växande smittar av sig. Så där så att någon i min närhet kan känna livskraft, ljus och värme igen. Så där på riktigt. Så på riktigt att en isig själ kan tina och våga tro. På framtiden. På här och nu. På sig själv. Så på riktigt hälsar vi våren: Hallo! Kom och värm oss!