När det ekar tomt ....

.... i lådan är det full fart i verkliga livet. Jobbet, hemmet, släkten, vänner, mig själv, jobbet, hemmet, släkten, vänner .... Det här som kallas livet. Någonstans mitt i är jag och hela hösten har jag haft som skav inombords utan att komma på varför. ”Varför” är kanske inte ens viktigt utan hur skavet hanteras. Ja. Och hur hanteras det då???? Olika, är svaret. Ibland går det bra. Ibland mindre. Bra. Befinner mig på en punkt i livet där jag faktiskt inte riktigt känner igen mig - klimakteriet med vad som hör till och i vanlig ordning kör vi hela batteriet med humörsvängningar, vallningar, frysningar, skav och sömnlöshet. Hjärtklappning, illamående och så lite mer värme. Utflugna barn, stressigt på jobbet men bilen går bra. Va? Hur ska man vänja sig??? Måste man? Vem blir jag när det bara är jag och katten i radhuset? Nu vet jag ju vem jag är helt bestämt men allt känns så annorlunda och ovant. Och väldigt tyst. Jo. Det är klart att det är skönt. På sitt lilla vis men det är ju så ovant. Laga mat. Till en person. Vet ni hur tråkigt det är eller i alla fall ovant för vad ska jag laga för något ??? 

Jag vet. Man behöver bara vänja sig vid den nya tiden. Och snart är det jul och jag är ledig till 2/1. Oceaner av tid känns det som nu!