Stolt morsa

Det är ingen hemlighet att sonen haft det jobbigt ett längre period. Stundtals har det sett jävligt mörkt ut och ja, jag har gått ut i skogen och gråtit, skrikit och bara gått. Rakt ut. Sen har jag gått hem och tänkt ut nya strategier, hittat kontakter, förmedlat kontakter, skjutsat, lämnat, hämtat, lagat mat, jobbat, tränat och han har rest sig och står på egna ben. Igen. Han jobbar och tränar för fullt. Igår spelades det handboll och han blev utsedd till matchens lirare. Det kniper i mammahjärtat av glädje, det gör det. Jag blir så himla glad för hans skull, för vår skull. Och på läktaren sitter fancluben: jag, Hjärtat, ex-maken, systrar, sambos, Lilla N, systrars kompisar med barn som ritat heja-skyltar, det klappas och hejas och de vinner. Sonen vinner dubbelt. Matchens lirare och en livslirare som gång på gång reser sig och hittar nya vägar framåt. Jag fick krama honom och två av mina flickor och den tredje fick film från matchen. Mitt dreamteam. Bästa.

Idag vankas det champagneprovning. En examenspresent till Största Systern som ju blev färdig restauranglärare i januari. Bubblor och babbel är utlovat. En lördag i mars. Och över alltihop skiner solen.