Den där när ....

.... bruset i huvudet av alla möten, förväntningar, valvakor, ledsenheten över det som hände i Wien och lite till får mig att stelna. När det är så mycket på gång runt omkring att själva jag suga upp och in i en virvel och nästan tappar fotfästet. När jag blir irriterad på allt och alla. När ens egna gränser suddas ut. 

Då. 

Tog Hjärtat med mig ut i garaget klockan 23.04 och visade den gamla vita träsoffan. Den där som jag trodde åkt till tippen p g a ruttet ben p g a stått ute i femton år men som räddats i smyg av min handy man.

För där stod den. Med nytt, fint ben och kommer bli som ny till våren. Den behöver bara få stå inne över vintern, torka upp och sen målas. Bli som ny. 

Då.

Blev jag lite glad igen. Landade här och nu liksom. I en svinkall verkstad med tusen pryttlar och pinaler överallt men finast tronade min älskade vita soffa.

Sen kunde jag sova. Lättroad tjej. 

Men jag känner mig redo: nu skallar jag även denna dag!

Den vita soffan. Nu en räddad soffa.