Lite upp och ner

Igår började jag en ny ”karriär”. Jag började i ridskola! En klass för tanter med ridvana för längesedan. Fyra tjejer som förvekligade en dröm om att börja rida igen efter att kids blivit stora och det finns utrymme för egentid. Det är sonens svärmor som driver ett ridcenter med islandshästar och efter en provlektion i höstas var jag fast. Och nu är jag här. 

Jag fick rida på Hrodur, en  lite bekväm islänning så det är en utmaning att hålla uppe energin. Världens snällaste, goaste och mysigaste häst.

I en och en halv timme var jag helt uppslukad av att vara här och nu, helt fokuserad på ridningen. SÅ skönt. Surret i huvudet försvann, det fanns inget annat. Som meditation. Så nu vet jag vad jag gör på måndagskvällarna mellan 18-19.30 fram till 16 maj. Sen börjar ju sommarkurserna.

Så hur gick det då med rygg och höft? Det gick bra. Jag har inte mer ont än annars och konsulterade sjukgymnasten innan för säkerhets skull.

Jag behöver dock hjälp att sitta upp. En pall. Än så länge vill jag påpeka. Ett mål denna termin är att kunna sitta upp utan pall. Vid gårdagens avstigning vek sig dock benen under mig och jag for baklänges i sågspånen. Det var mjukt så ingen fara på taket men känslan .... terminens första vurpa. Nästa gång ska jag använda pallen även vid avstigning för att senare klara det galant utan. Jag kämpar på med mag- och ryggövningar, hållning och med det målet framför ögonen. Det SKA gå!

Men. Som vanligt talar universum och jag ska inte tro att 2021 ska bli lättare än annars. Jag har gått ned i arbetstid  och uppfyller en dröm med ridningen. Vinterbadar. Saker helt för min egen skull. Så. För att jag inte ska bli stöddig så vaknade jag inatt med migrän a la svår attack. Hängde ett par timmar över sängkanten med hink i stadigt grepp, som en snuttefilt, p g a illamåendet. Efter ett par timmars orolig dvalsömn gav det sig så småningom men det känns som jag sprungit maraton och det är horisontellt läge resten av dagen. 

Vad utlöste den här attacken då? Troligtvis spänningen innan ridlektionen och lite stress vid ett jobbmöte igår.  Det behövs nämligen inte så mycket mer. Min skalle är ömtålig. Tydligen. Mamma säger alltid att hon slapp migränen runt 60-årsåldern. För tio år sedan kändes det ju långt borta men hoppsan, hejsan, för den här donnan inträffar det nästa år. Så egentligen är jag ju ”runt 60 nånting”. Kan mitt huvud uppfatta det?

 Hrodur, trött och varm efter lektionen. Precis som jag!