Bakvänt

Idag jobbar jag hemifrån och har lite ångest över det. Jag blir så irriterad på allting hela tiden. Blir galen på den här irritationen. Varför? Jag har aldrig varit en irriterad person men nu så, jämt och ständigt. På allt och alla. 

I morgon ska jag vara på kontoret igen, basta.

På förmiddagen besiktigade jag bilen, jag skulle fått hjälp med det så jag slapp gå ifrån jobbet men nu blev det inte så. Som tur var gick bilen igenom utan anmärkning annars hade jag väl gått upp i atomer. Fort gick det också, men jag blev irriterad ändå. För jag hade behövt hjälp.

Någon i min närhet har fått remiss till ätstörningscenttum och väntat fem månader på att få en behandlingsplan som inte blev någon behandlingsplan. När läkaren som gjorde en första bedömning hörde av sig till hoppfull person, var meddelandet att det inte fanns något att erbjuda p g a omorganisation inom kliniken. Bland annat. Pedagogik ingick kanske inte i läkarutbildningen när just den här tjommen gick där.

(Precis när man trott att man hört det mest idiotiska i världen kom det samtalet).

Den drabbade blev ledsen, besviken och tappade hoppet. Full förståelse för det. 

Nu har det skramlats fram en terapeut p g a orsaker och ja, jag måste ju lugna ned mig för att inte smälla av alldeles och själva systemet rår jag inte på. Men det retar mig, detta eviga kämpande och råddande  för att få hjälp. Något är fel, uppåt väggarna fel att det ska behöva vara så här.

Och jag går ut i skogen och andas ett tag.

Over and out.