Samtal, karantän och längtan

Fr o m igår är jag i karantän p g a ett känt skruttvirus men det hindrar en ju inte från att vara ute i friska luften så igår tog jag min dagliga promenad. Promenad med någon dokumentär i lurarna är väldigt skönt. Kanske går jag inte idag då regnet öser ned, men annars, vilar, äter, pratar i telefon, stickar, vilar igen, sover och så börjar det om. 

Eller så ligger jag hela denna eftermiddag i min kökssoffa och läser. Har inte bestämt mig ännu. 

Jag var med på ett läkarbesök idag via FaceTime, hurra för tekniken, och kunde ta del av viktiga besked, få information och chans att ställa frågor. Man har ju tusen frågor men kan inte få svar på alla såklart. Läkaren var bra och för första gången på månader känns det omhändertagande, förstående och att någon tar ansvar. Det gör ju att krampen kan släppa något, sorgen över beskedet går sin gång men det finns stöd. Det är bra. 

En annan sorg behöver också vaggas och ja, det händer att jag undrar hur mycket som ska falla på oss? Eller om det är konstigt att det känns som propparna går i skallen på en och man tar alldeles slut? Jag längtar efter lugn och ro, att alla ska må bra där de är och att vi alla ska kunna träffas snart. 

Nåväl.

Jag tar hand om mig. Idag har jag gjort det så bra att jag förtjänar en bulle. Jag vet att det finns i frysen. 

Gårdagens solnedgång. Idag regn och jämngrått.

En anings, aning vårkänsla igår. En stilla, rinnande bäck.