Den där sorgen och ljusglimtar

Idag är en tung dag, jag kände det redan innan jag var riktigt vaken. Ledsenheten och saknaden efter mamma ligger som en sten över bröstet och det är svårt att komma igång med något. Jag vet att jag väl följer mönstret för sorg, alla de steg som är unika men ändå lika, man har bra dagar och mindre bra dagar. 

Har tappat gnistan lite grand och har svårt att känna att något är roligt fast jag gör. Ändå. Det jag vet jag tycker om och tar mig framåt.

Det går aldrig att förbereda sig på hur det blir när ens mamma dör. För mig känns det verkligen som ett ankare dragits upp och jag driver fritt för tillfället. Jag är ändå oerhört tacksam för att vi fick tid att prata. På riktigt. 

Igår var Herr L här. Han behövde lite hjälp med olika saker och var orolig. Efter några samtal där saker och ting rätades ut blev han lugn igen. Jag beställde även batterier till hans hörapparat, fixade tid hos KOL-sköterskan och lite annat pyssel. Efter runda i trädgården och en kopp kaffe åkte han nöjt hemåt med en matlåda i högsta hugg. 

För att lätta på det tunga idag har jag träffat Store Bror och hans sambo. Vi åkte och fikade på förmiddagen på en gård lite utanför stan och det hampade sig att vi även stötte på hennes moster, morbror och mormor. Det var en trevlig stund. Det är väl så man gör tänker jag. Gör.

I trädgården är det dahlia-bonanza. De växer så det knakar och jag förundras över hur fina de är.