Mot framåt

Känner mig skör som en kaffekopp från sjuttonhundratalet så jag rattar försiktigt i tillvaron, så försiktigt jag nu förmår. 

Tränar på att sätta gränser både på jobbet och privat, kan hända att just detta väcker lite funderingar för min omgivning men jag fokuserar på mig och andra får ta hand om sig själva.

Har ett nytt jobb på gång vilket känns väldigt spännande, även detta inom regionen men ändå. Det är dags att gå vidare.

På hemmaplan fortsätter jag att låta bli att ta åt mig projektledarrollen vilket hittills innebär en fortfarande omålad gavel på uthuset, omålade fönsterbågar i Rosa huset efter isättning av treglasfönster förra sommaren och en icke färdigställd uppgrävd dränering vid en av husgavlarna.

När så helgen skulle avslutas med en födelsedagsfirning av måg, icke ”min”, och jag aviserade att jag inte ville följa med om vi inte hade någonting med oss, utbröt det lite oreda i hushållet. 

Fanns det inte redan ett inslaget paket med tillhörande kort färdigt för leverans i farstun?

Nope. Det gjorde ju inte det. 

Så jag åkte och badade.

Vid avfärd fanns det hux flux ett paket, förvisso i kartong utan presentpapper men det brydde jag mig inte om. Var och en gör på sitt vis. 

Jag knipsade en blombukett i trädgården och så cyklade vi iväg, kanske undrade jag lite över små gula mojänger som plötsligt dansade ned på gatan framför min cykel men det hände sig samtidigt som vi blev omkörda av bilar och att det kastas ut grejer från bilar är ju inget ovanligt så jag tänkte inte mer på det.

Födelsedagsmiddagen avlöpte i trivsam samvaro och så blev det dags för paketöppning. När ”vårt” paket öppnades uppdagades att en del av innehållet fattades. Några små gula mojänger ….

Precis sådana jag kört över med min cykel. Häpp. Efter kartonginslagningen hemmavid kom givaren på att de gula mojängerna ju hörde till och petade helt sonika in dem lite på känn i kartongen strax innan vi for iväg.

Så.

Det blev en stunds sakletarstund längs vägen men vi hittade alla mojänger, några överkörda av min cykel, några överkörda av bussen, lite tilltufsade men funktionsdugliga.  

Allt hörde ihop med högtalare som var själva presenten och så lyssnade födelsedagsbarnet lyckligt på musik i alla sina dagar.

Jag cyklade hem, mätt, belåten och ganska trött.

En ny vecka har randats och det är en dag i taget. Kvällsbaden är heliga, rena lyxen att bo så nära sjön. 

En ”ny” liten strand vid vår badsjö. Nästan alltid helt ensam här, skönt.